Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 195-196 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elefantdjuren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

föreställning om denna historiska utvecklingsprocess. I
verkligheten äro dock öfvergångsformerna talrikare
än hvad som kunnat återgifvas i denna bild. Hos
forna tiders elefantdjur var ock tandömsningen
mera öfverensstämmande med den hos öfriga däggdjur
förekommande; med kindtändernas förstoring ombildades
denna till den egendomliga form af tandömsning,
hvilken, såsom ofvan angifvits, kännetecknar de nu
lefvande elefanterna. Äfven dessas oformligt stora
skalle har småningom utvecklats i sammanhang med
betarnas, kindtändernas och snabelns tillväxt; de
geologiskt äldre elefantdjurens skalle öfverensstämmer
i detta afseende bättre med andra däggdjurs. Af fig. 2
framgår, att skallens förstoring hos elefanten
ej sammanhänger med motsvarande tillväxt af hjärnan
(se fig. 2; hj =
hjärnhåligheten), utan betingas af stora, sinsemellan
kommunicerande håligheter, som uppkomma i nästan alla
skallens ben.

Fig. 1. Exempel på den historiska utvecklingen af kindtänderna hos elefantdjuren; a kindtand af en bland de tidigast uppträdande Mastodon-arterna, d af den indiska elefanten (alla bilderna starkt förminskade).

Fig. 2. Genomsågad skalle af den afrikanska elefanten. hj hjärnhåligheten.

De nu lefvande elefantdjuren äro två arter,
tillhörande elefantsläktet, Elephas; den ena
förekommer i orientaliska, den andra i etiopiska
regionen.

Indiska elefanten (Elephas indicus) utmärker
sig genom sitt korta, breda hufvud med nästan rak
ansiktslinje, på hjässan uppdrifvet till två starkt
framträdande knölar; snabelspetsen är framtill försedd
med ett tydligt afsatt, fingerlikt utskott; å främre
extremiteten finnas fem hofvar, å bakre fyra. Gamla
hannar lära uppnå en längd från snabelspetsen till
svansspetsen af omkr. 7 m. och en
höjd öfver skuldran af 3 m.; snabeln är omkr. 2
m. lång. Denna art bebor i vildt tillstånd Indien,
Ceylon och Sumatra, är införd till och förvildad på
Borneo. Liksom många högre djurarter med vidsträckt
utbredning har denna såsom ock den följande utbildat
några markerade lokalraser. - Afrikanska elefanten
(Elephas africanus, fig. 3) skiljer sig från den
indiska företrädesvis genom följande egenskaper:
hufvudet saknar hjässknölar; snabelspetsen är såväl
framtill som baktill försedd med ett bredt läppformigt
utsprång; tre hofvar finnas å bakre extremiteten;
öronen äro mycket större; betarna äro kraftigare,
kindtändernas skifvor äro
större och färre, å tuggytan rombiska, medan de hos
den indiska arten äro flera och smalare (fig. 1 d);
bålen är kortare, benen längre; kroppshöjden något
större (uppgifves blifva omkr. 12 eng. fot, = öfver
3,5 m.). Afrikanska elefanten lefver i Afrikas
skogstrakter s. om Sahara; dock inskränkes dess
utbredningsområde alltmer, och i flera trakter,
där den ännu för ett tiotal år sedan var talrik,
är den nu utrotad; under kvartärperioden hade den
en mycket större utbredning (Algeriet, Spanien,
Sicilien).

Fig. 3. Afrikanska elefanten.

Elefanterna äro uteslutande växtätare, som
hufvudsakligen lifnära sig af löf, spädare grenar,
rötter, gräs etc. Betarna äro, ehuru mycket större
hos hannen än hos honan, ej uteslutande könsprydnader
eller stridsorgan, utan användas ock för att gräfva
upp en del rötter, som tjäna djuret till föda. Redan
forntidens folk tamde elefanter. Ej blott den indiska,
hvilken i sitt fädernesland ännu i våra dagar är ett
högt värderadt och på mångahanda sätt användt husdjur,
utan ock den afrikanska elefanten har i forna dagar
stått i människans tjänst; i synnerhet förstodo
kartagerna att tämja dessa djur, hvilka sedan med
orätt förklarats omöjliga att domesticera. Sålunda
veta vi, att i den krigshär, med hvilken Hannibal
år 218 f. Kr. inträngde i Gallien, befunno sig 37
afrikanska elefanter, och att ej mindre än 80 sådana
deltogo i det afgörande slaget vid Zama (202). Af
kartagerna lärde sig numiderna och mauretanerna
bruket af krigselefanter. Erfarenheterna beträffande
elefanterna som krigskamrater voro emellertid
ej odeladt angenäma: lättskrämda och våldsamma,
anställde de stundom i de egna leden större skada och
förvirring än i fiendens. Romarna använde elefanterna
företrädesvis vid spelen i cirkus, där de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>