Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 167-168 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldfarliga oljor - Eldfasthet - Eldfast lera - Eldfinksläktet - Eldflugor - Eldforsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mellan eldfarliga och icke eldfarliga
oljor är i utlandet på många håll satt
högre än i Sverige (i Berlin t. ex. vid en
flamningstemperatur af 140° C. i Abels apparat).
G. H-r.

Eldfasthet, tekn., förmåga hos ett material eller en
konstruktion att motstå höga temperaturer utan att
förändras. Platina, grafit, asbest, magnesia, kaolin,
kalk, dolomit, kvartsit och andra kiselsyrerika
mineral, eldfast tegel, beredt af vissa leror och
chamotte, m. fl. ämnen användas inom industrien
i ugnar, deglar, härdar o. d. för olika ändamål,
där eldhärdighet åsyftas. Järn, sten och betong
äro de viktigaste eldfasta byggnadsmaterial
(se Brandfrihet). Eldfasthet är ett relativt
begrepp. Absolut eldfasta äro inga ämnen. - Eldfast
användes som kemisk term förr äfven i betydelsen icke
flyktig, icke smältbar.

Eldfast lera. Se Lera.

Eldfinksläktet, Euplectes, zool, tillhör
fågelfam. Ploceidæ och ordn. Passeriformes. Hithörande fåglar utmärka
sig därigenom, att, medan båda könen under större
delen af året bära en mycket anspråkslös, sparfartad
dräkt, hannen under fortplantningstiden iklädes en
sammetslen fjäderdräkt med fullkomligt afvikande,
prunkande svarta och röda färger samt starkt förlängda
stjärttäckfjädrar. Dessa fåglar bebo östra och
mellersta Afrikas företrädesvis odlade trakter;
de anställa skada å durrafälten. Eldfinkar
hållas ofta som burfåglar i Europa.

L–e.

Pyrophorus noctilucus. Nat. storl.

Eldflugor, zool., benämning på i tropiska
länders nätter kringflygande, med stark lysförmåga
utrustade skalbaggar af knapparnas och mjukbaggarnas
familjer. Till den förra familjen hör det i Västindien
och Syd-Amerika förekommande släktet Pyrophorus,
af hvars till ett hundratal uppgående arter de
flesta utsända ett mer eller mindre starkt ljus
från en blåsformigt upphöjd, vaxgul fläck strax
framför hvardera bakhörnet af ryggskölden. Mest
bekant är sedan gammalt en bland de största arterna,
den 3-4 cm. långa, mörkbruna och med grågult ludd
beklädda Pyrophorus noctilucus (se fig.), som till
formen liknar våra knappare och i Västindien kallas
cucujo. Från de nämnda gula fläckarna utstrålar den
ett så starkt grönt ljus, att man med lätthet kan läsa därvid,
om djuret hålles vid radens midt. Det uppgifves, att den
af infödingarna användes som lykta under nattliga
vandringar samt t. o. m. som belysningsmedel inuti
husen. Visst är åtminstone, att cucujon på Cuba
användes som prydnad, af männen i st. f. halsduksnål
och af damerna i håret eller på dräkten. Ljuset är i
vanliga fall beroende af djurets vilja, men för att
förmå det att lysa utan afbrott lär man, utan att
skada det, kunna skjuta in en nål under brösttaggen
(se Knäpparfamiljen). Om dagen förvaras djuret i en
liten bur, där det fodras med skifvor af sockerrör
och vid god skötsel länge håller sig vid
lif. Cucujon har emellertid äfven en annan
ljuskälla, som dock kommer till användning endast
under flykten, då ett starkt rödt ljus utstrålar från
undersidan af förbindelseleden mellan bröstsköld och
bakkropp. Cucujons larv, som lefver i sockerrörets
märg eller, enl. en annan uppgift, af dess rötter,
lyser också, dels vid förbindelsen mellan hufvudet och
första leden, dels från en rad punkter längs hvardera
sidan af bakkroppen. Dessa senare lysa dock blott hos
den äldre larven. Till och med äggen uppgifvas lysa. -
Äfven i Oceanien förekommer ett lysande knäpparsläkte,
Photophorus.

Andra eldflugor höra till mjukbaggarnas familj
och äro nära besläktade med våra lysmaskar. De
utstråla sitt ljus från undersidan af de bortre
bakkroppslederna. Lysande arter af denna familj
finnas i alla varma och tempererade länder. Dock torde
kanske Syd-Amerika stå främst i fråga om artantalet
och lysförmågan hos sina eldflugor. Det skådespel,
som dessa erbjuda i de mörka, tropiska nätterna,
då de som röda, blå eller gröna gnistor i tusental
svärma kring trädkronor och buskar, beskrifves af
många resande såsom utomordentligt praktfullt. –
Äfven Syd-Europa eger arter, som med skäl kunna kallas
eldflugor, nämligen af släktet Luciola, hos hvilket,
olikt vår nordeuropeiska lysmask, båda könen ha
flygförmåga och lysa nästan lika starkt. Det oaktadt
är det nästan uteslutande hannar af Luciola, som
bilda de briljant lysande punkter man under lugna och
varma nätter får se i skaror jaga hvarandra. Honorna
äro mycket sällsynta och träffas nästan endast på
marken. Hos tropiska länders eldflugor plägar det
vara hannen, som lyser starkast, och detta såväl då
den ensam har flygförmåga, som då båda könen äro
bevingade. Betydelsen af ljuset måste därför här
vara en annan än hos vår lysmask. Man har gissat, att
ljuset skulle motsvara "varningsfärger" hos dagdjuren
och för de insektätande nattliga djuren angifva de
lysande insekternas onjutbarhet. (Se vidare Lysmask.)

Beträffande naturen af lysförmågan ha meningarna
ännu ej enats. Medan somliga författare, särskildt
beträffande lysmaskarna, anse, att ljuset skulle
vara en produkt af en långsam förbränning i
lysorganens celler, som kringspinnas af talrika
grenar från andedräktsrören, anse andra, att det
af cucujon utstrålade ljuset skulle uppstå vid
föreningen af tvenne ämnen, af hvilka det ena
skulle finnas i lysorganens celler och det andra
i blodet. Allteftersom blodet får tillträde till
cellerna eller afstänges därifrån, skulle ljuset
tändas eller släckas. Är det emellertid sant, att
äfven äggen lysa, så tycks ingendera förklaringen
vara tillfredsställande. Darwin, som undersökte en
sydamerikansk Lampyris-art, fann, att det lysande
ämnet var flytande och mycket klibbigt och att små
lösslitna delar af huden fortforo att svagt lysa. Om
djuret beröfvades sitt hufvud, förblefvo bakkroppens
leder oafbrutet lysande ända till 24 timmar efter
djurets död. – Man har framhållit, att insekternas
ljus skulle åstadkommas på det mest ekonomiska
sätt man känner, enär all till dess frambringande
använd energi öfverföres i ljus och ingen går
förlorad i form af värme eller kemiska strålar.

G. A–z.

Eldforsen, en trävaruaktiebolaget Dalarne tillhörig
trämassefabrik i Järna socken, Kopparbergs län,
med 4 slipverk. 1905 tillverkades 4,658,000

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>