Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekoxsläktet - Ekplanteringsfonden - e. Kr. - Ekrar - Ekrasera - Ekrasit - Ekrasör - Ekron - Eksarkom - Eksem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kroppsfärgen är svartbrun, stundom med rödbrun
anstrykning. Hos den betydligt mindre honan är
hufvudet mycket smalare än halsskölden, och hennes
öfverkäkar nå knappt hufvudets längd. Ekoxen är i
juni och juli ej sällsynt i gammal ekskog i södra
Sverige och träffas norrut till Stockholm. Om dagarna
uppslickar den med den håriga tungan utsipprande
saft på ekarnas stammar, men under vackra kvällar
flyger den bullersamt kring kronorna. Honan lägger
sina ägg i den murknande veden i gamla kärnrötta
ekstammar. Larven, som i fullväxt tillstånd kan
nå en längd af 105 mm., är hvitgul, med sex korta
ben och hornartadt hufvud med svarta käkar. För dess
utveckling kräfves en tid af 5 år. Af murkna träsmulor
och jord förfärdigar den sig en stor kokong och
framkommer först på 6:e året som fullbildad insekt,
åt hvilken en ytterligare lifslängd af blott omkr. 4
veckor är beskärd. J. G. T. (G. A-z.)
Ekplanteringsfonden, förv., en fond, som kom till
stånd 1830 därigenom, att afgifterna för rättighet
att fälla ek på skattejord och säterier då blefvo
reglerade. Dessa afgifter, den s. k. ekskogslösen,
levererades i landtränterierna och tillgodofördes
en nybildad, af Riksgäldskontoret förvaltad
fond för ekplanteringshagars anläggning, till
fyllande af statens framtida behof af ekvirke
till krigsskepp. Fonden upphörde vid skogsstatens
omreglering, genom k. brefvet 10 dec. 1869,
och dess dåvarande behållning, 528,676 kr.,
öfverfördes därefter till Riksgäldsverkets fond.
Kbg.
e. Kr. (e. Kr. f.), vid årtal förkortn. för efter
Kristus (efter Kristi födelse).
Ekrar. Se Fordon.
Ekrasera (fr. écraser; jfr sv. krasa), krossa,
tillintetgöra.
Ekrasit (af fr. écraser, krossa), ett
af österrikiska staten för fyllande af
brisansgranater användt pikrinsyresprängämne,
hvars exakta sammansättning hemlighålles.
E. S-m.
Ekrasör (fr. écraseur, af écraser, krossa); jfr
Ekrasera), med., ett af P. M. Chassaignac (se denne)
uppfunnet kirurgiskt instrument, som utgöres af en
kedjesåg eller en järntråd och en särskild mekanism,
som gör det möjligt att tillsnöra sågen (tråden),
sedan den blifvit lagd omkring den kroppsdel man
vill aflägsna. Ekrasören tilldrages småningom och
afskiljer slutligen allt hvad den omslutit. Ändamålet
med denna operationsmetod är att förekomma blödning,
i synnerhet vid operationer å sådana kroppsdelar,
i hvilka uppsökandet och underbindningen af ådrorna
kunna vara svåra. Emellertid är denna metod långt
ifrån tillförlitlig och därför i det närmaste
öfvergifven. Åtminstone förekommer den sällan vid
operationer på människor. Rsr.*
Ekron, en stad med
kringliggande område i Filisteen på dess norra gräns
mot Juda. E. hörde icke till Israels eller
Juda rikes område, men har måhända under Davids
tid varit skattskyldigt under Israel (jfr 2 Sam. 8:1).
Först på makkabeertiden kom det under judarnas
inflytande, då Jonatan erhöll staden som gåfva af
den syriske troninkräktaren Alexander Balas (jfr 1
Makk. 10: 89). Såsom en
i E. dyrkad gudomlighet omtalas i 2 Kon. 1: 2, 3,
16 Baal Sebub. Nu för tiden är E. en eländig by:
’Akir, utan några fornlämningar, belägen 5 km. ö. om
Jebna (det gamla Jabne) i sydlig riktning från Jafa.
E. S-e.
Eksarkom (grek. eksa’rkoma, af sarx, kött), med.,
köttig utväxt; dödkött, svallkött.
Eksem (grek. e’kzema, af hetta utdrifvet), med.,
förekommer redan i 6:e årh. hos Aëtius såsom namn på
ett varigt hudutslag. Det torde under olika tider
hafva haft olika betydelse, och under det att man
fordom därmed betecknade ett mera sällan förekommande
utslag, har eksem sedermera blifvit namnet på den
ojämförligt vanligaste af alla hudsjukdomar. Eksem är
en ytlig inflammation af huden med ett oftast mycket
långvarigt förlopp och med benägenhet att återkomma,
sedan det en gång läkts. Sjukdomens utseende är i hög
grad växlande. Huden är alltid rodnad; den är ibland
uppsvälld, ibland tätt besatt med små röda knottror
eller bläsor, som omvandla sig till en vätskande
yta, hvarvid en klar, gulaktig vätska (serum)
afsöndras. Vätskningen är ibland mycket riklig, ibland
mera sparsam, och det utsipprande serum intorkar till
skorpor. Under läkningsstadiet är utslaget fjällande,
och det försvinner slutligen, utan att efterlämna
något spår. Det blir aldrig ärrbildning. Ibland
kan eksemet under hela sitt förlopp vara fjällande
("torra eksem"). Benägenhet till vätskning förefinnes
dock alltid, och den framkallas lätt genom olämplig,
alltför stark behandling eller då eksemet "retas"
på annat sätt, t. ex. genom tvättning med tvål
och vatten. Eksem är nästan alltid förbundet med
klåda, men denna är i olika fall och äfven under
olika stadier af förloppet högst växlande. Har eksem
bestått länge på samma ställe och särskildt om klådan
varit stark, uppstår en ofta betydlig förtjockning af
huden, som gör sjukdomen ännu mera hårdnackad. Så är
ofta förhållandet med eksem kring stolgången eller på
underbenen. Utslaget är stundom begränsadt till mindre
områden af huden, stundom är det spridt öfver större
delen af kroppen. Vissa delar blifva särskildt lätt
säte för eksem, såsom hufvudet, ansiktet och händerna,
stolgången och könsdelarna. Särdeles vanliga och
hårdnackade äro hufvud- och ansiktseksemen hos späda
barn. Eksem förekommer för öfrigt hos alla åldrar.
Orsakerna till eksem äro ej fullt kända. Utslaget
är ej smittsamt. Visserligen är det ådagalagdt,
att bakterier af ett visst slag spela en viktig
roll vid sjukdomens uppkomst, men ett annat lika
nödvändigt moment tyckes vara en viss tillfällig eller
bestående benägenhet (disposition) hos den särskilda
individen. Denna disposition, som man ofta ser vara
ärftlig, kan i andra fall skapas af rubbningar
i allmänna hälsotillståndet. Sådana sjukdomar
äro t. ex. sockersjuka, njurlidande, bleksot,
oordningar i matsmältningsorganens funktioner och
underlifslidanden. Äfven rent lokala förhållanden
spela en roll vid eksemens uppkomst. Så uppstå
lätt eksem på underbenen vid åderbråck eller eksem i
hudvecken (ljumskarna, axelhålorna m. m.) hos fetlagda
personer, som transpirera mycket. Finnes disposition,
kan äfven yttre, under längre tid verkande retning
af huden bidraga till att framkalla eksem. Så
t. ex. få personer, som syssla med retande ämnen,
såsom tvätterskor, murare, målare, ofta eksem på
händerna (yrkeseksem).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
