Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehremmalm, Lars Johan - Ehrenmalm, Samuel Magnus - Ehrenpreus, Karl Didrik - Ehrenreich, Johan Eberhard Ludvig - Ehrenreich, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Åbo, blef student i Åbo 1703 och auditör vid
artilleriet i Finland 1708. Vid Viborgs kapitulation
1710 råkade han i rysk fångenskap och vistades
därefter i Petersburg, hvarest han till svenska
regeringens tjänst samlade underrättelser om Rysslands
dåvarande förhållanden, men friköpte sig 1712 och
kom 1714 öfver till Stockholm, där han blef Arvid
Horns privatsekreterare. Sina minnen och erfarenheter
från Ryssland sammanfattade han i "Anmärkningar om
det ryska rikets tillstånd", hvilket arbete i två
afskrifter är förvaradt i universitetsbiblioteket i
Uppsala. Hans afsikt var att låta trycka verket,
hvarpå han 1716 erhöll k. privilegium, men han
afstod därifrån, förmodligen af hänsyn till
Ryssland. 1718 utnämndes han till assessor i
Åbo hofrätt, 1728 till hofrättsråd därstädes,
1736 till lagman i Norrfinne lagsaga och 1742,
sedan han som flykting anländt till Sverige, till
revisionssekreterare. 1720 blef han adlad. 1744-49
var han landshöfding i Åbo och Björneborgs län och
utvecklade såsom sådan en synnerligen mångsidig och
gagnelig verksamhet. Dessutom användes E. i flera
andra maktpåliggande offentliga värf. 1725-27 var
han själen i den s. k. Cederhielmska kommissionen,
som blifvit tillsatt att granska tillståndet i Åbo
och Björneborgs samt Nylands och Tavastehus län. I
riksdagsförhandlingarna deltog han vid flera möten,
bl. a. 1740, då han ingaf ett märkligt memorial om
medlen att befordra Finlands ekonomiska uppkomst. På
hans förslag inrättades i Åbo en professur i
ekonomi. 1744-45 underhandlade han enligt regeringens
befallning med en mängd lands- och stadskommuner
i Finland rörande partiellt upphäfvande af 1743
års ständers beslut om tre års allmän skattefrihet
för Finlands inbyggare. Efter erhållet afsked 1749
deltog han icke i det offentliga lifvet. Litt.:
M. G. Schybergson, "Historiska studier".
2. Samuel Magnus E., den föregåendes son, ämbetsman,
f. 1730, d. 1814 på Bastö säteri, i Finnströms socken
(Åland), blef student i Åbo 1744, häradshöfding på
Åland 1759 och på ständernas förord assessor 1762
och 1763 hofrättsråd i Åbo hofrätt. Med anledning af
klagomål öfver prejudice vid befordran nödgades
han 1770 taga afsked från sistnämnda tjänst,
men var det oaktadt 1800-06 tjänstförrättande
hofrättsråd. Fr. o. m. 1755-56 års riksdag
tog E., såsom en ifrig och framstående medlem
af mösspartiet, del i adelns förhandlingar. Han
uppträdde flera gånger som en vän af publicitet
vid riksdagsfrågornas handläggning, försvarade
1769, jämte brodern Georg, på ett talangfullt
sätt de anfallna riksråden, o. s. v. Vid 1789 års
riksdag stod han åter på konungens sida i fråga om
Förenings- och säkerhetsakten samt bevillningen.
E. G. P.*
Ehrenpreus [-pröjs], Karl Didrik, grefve, statsman,
f. 18 jan. 1692 i Örebro, d. 21 febr. 1760 i
Stockholm, blef 1711 e. o. kanslist i k. kansliet,
befordrades 1712 till kopist och afsändes s. å. till
Bender för att arbeta vid konungens kansli
därstädes. Vid den s. k. kalabaliken (1 febr. 1713)
ådagalade han stort mannamod. Det uppgifves, att
konungen ämnat såsom belöning gifva honom fullmakt
som öfverstelöjtnant, men att E. undanbedt sig
denna befordran. Den misshandling han undergick vid
tillfångatagandet kastade honom på sjukbädden.
Endast genom holsteinske ministern Fabrices
ädelmod och hjälpsamhet undgick han döden. Sedan
följde E. konungen till Timurtasch och Demotika,
hvarifrån han såsom kommissionssekreterare fick
ledsaga generalmajor Grotthuss på en beskickning
till Konstantinopel. I dec. 1714 återkom han till
Stralsund, stannade där under hela belägringen
och återvände i dec. 1715 med konungen till
Sverige. 1718 blef han assessor i Svea hofrätt och
1729 hofrättsråd. Såsom domare ansågs E. utmärkt för
goda juridiska insikter, skarpsinne och oväld. Vid
riksdagarna 1731, 1734 och 1738 var E. ledamot af
sekreta utskottet och framträdde såsom en vältalig
och oförtruten kämpe för de ekonomiska och politiska
åsikter, som utmärkte det unga, uppåtsträfvande
hattpartiet, till hvilket han slöt sig från dess
bildande 1734. Vid partiets seger 1739 upphöjdes
E. från hofrättsråd till riksråd - en befordran, som
den tiden ansågs för något nästan oerhördt. Han blef
i det följande ända till sin död en af rådets mest
verksamma, inflytelserika och ansedda medlemmar. Hans
förtjänster om hattpartiet, till hvars pålitligaste
anhängare han städse räknades, belönades efter den
segerrika kampen mot mössorna vid 1746-47 års riksdag
med en gåfva af 16,000 dal. smt och upphöjelse i
friherrligt stånd (1747). S. å. utnämndes han till
president i lagkommissionen. 1751 blef han Uppsala
universitets kansler och s. å. grefve. Såsom kansler
verkade han med mycken ifver för universitetets
bästa. Han öfverlämnade därjämte till detsamma
för ett ovanligt billigt pris sin dyrbara
myntsamling (3,000 mynt och medaljer). Till
biblioteket skänkte han bl. a. 120 runstafvar.
A. B. B. (L. S.)
Ehrenreich [-rajch], Johan Eberhard Ludvig,
tysk-svensk tandläkare, agronom och keramiker,
f. 1723 i Frankfurt a. M., d. 8 jan. 1803 i
Ostpreussen, inkallades 1747 till Sverige af
Fredrik I och anställdes som hoftandläkare. E. var
en af Sveriges första och för sin tid mest
framstående tandläkare, men räckte äfven till för
andra verksamhetsområden. Omkr. 1753-55 var han
förvaltare vid Gripsholms kungsladugård, sysslade
med försök att preparera säd och andra frön
för bevarande af grobarheten samt erhöll därför
en liten statspension, 1757. Han idkade äfven
trädgårdsskötsel och salpetersjuderi i Kungsholms
församling samt gjorde sig mycket förtjänt om den
svenska fajanstillverkningen genom att anlägga och
leda Mariebergs porslinsfabrik i Stockholm, 1758. Han
gaf tillverkningen där en betydande utveckling,
och dess alster uthärda i flera fall jämförelse med
samtida utländska fajanser. Men fabrikens ekonomi
ville icke blomstra, hvarför E. 1766 måste afgå från
direktörsbefattningen. Han erhöll hofråds titel som
en ringa belöning för sina förtjänster. 1767 lämnade
han Sverige och anställdes vid en fajansfabrik i
Stralsund, hvilken nedlades 1789. På 100-årsdagen
af hans död firades hans minne af Odontologiska
sällskapet i Stockholm. Jfr Stråle, "Mariebergs
historia och tillverkningar" (1880), samt Wessler,
"Sveriges aflidne tandläkare" (1901), och biografi
öfver E. i tidskriften "Reflector" (Göteborg, s. å.).
Ehrenreich [-rajch], Karl, musiker, f. 1800 i
Tyskland, d. 1867 i Stockholm, kom 1822 till Sverige,
där han efter hvartannat blef musikdirektör vid olika
regementen. 1853 blef han ledamot af samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
