Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Kronologi och historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibehöll faraonernas statsskick och lät den gamla
religionen förbli oantastad. Han efterträddes
af Darius I, som verkade på allt sätt för E:s
utveckling. Han fullbordade den af Necho påbörjade
förbindelsen mellan Nilen och Röda hafvet. Under hans
efterträdare sökte E. flera gånger frigöra sig från
persernas herravälde. Tidtals lyckades detta, och vi
finna smärre inhemska regenter. Manetho har fördelat
dessa på tre dynastier: 28—30 (saiter, mendesier,
sebennyter). Särskildt konungarna af den sistnämnda
dynastien: Nechtanebo I, Tachos och Nechtanebo II
förtjäna att ihågkommas. 332 införlifvade Alexander
den store E. med sitt världsrike. Efter dess
sönderfallande och delning mellan diadocherna tillföll
E. Ptolemaios, hvars dynasti i början höjde och
utvidgade detsamma. Landet ingrep då ännu en gång på
ett glänsande sätt i världskulturens gång, dock icke
längre med stöd af sin egen nationella kraft, utan med
främlingars hjälp. Den inhemska religionen och dess
bruk tolererades, massor af tempel uppfördes, pryddes
med outtömliga skatter af inskrifter och riktades med
kungliga skänker. De infödde styrdes efter sina egna
lagar. Men det gamla E. var ej mer. Grekisk bildning
och grekiskt tungomål voro förhärskande vid hofvet
samt i hufvudstaden, Alexandria — medelpunkten för
hellenisk dikt och forskning samt världshandelns
säte —, och trängde delvis, framför allt i Nedre E.,
äfven ned till befolkningen. Väl hade den nationella
konsten, särskildt arkitekturen, att glädja sig
åt ett fortsatt lif, men liksom allt annat blef
den starkt påverkad af det främmande och förlorade
i många afseenden sin egendomliga färg. Under de
senare Ptolemaierna, beryktade för sitt sedefördärf,
förföll staten alltmer, och under Kleopatra blef den
ett lättvunnet byte för romarna. Slaget vid Actium
(31 f. Kr.) afgjorde dess öde. "Roms kornbod" förblef
under Roms välde, tills detta världsrike delades,
395, då E. tillföll Östromerska riket.
Litt.: Samlingsverk. Franska expeditionens
"Description de d’Égypte" (1809—13; ny uppl. i
26 bd, 1821—30, med 12 bd planscher); Rosellini,
"Monumenti dell’ Egitto e della Nubia" (9 bd text,
3 bd planscher, 1832—44); Lepsius, "Denkmäler aus
Ägypten und Äthiopien" (12 bd, 1849—59; 4 suppl. bd,
1897—1904); J. F. Champollion, "Monuments de l’Égypte
et de la Nubie: Notices descriptives" (4 bd,
1835—45); H. Brugsch, "Thesaurus inscriptionum
ægyptiacarum" (6 bd, 1882—91); E. de Rougé,
"Inscriptions hiéroglyphiques copiées en Égypte" (4
hftn, 1877—79) samt "Inscriptions et notices
recueillies à Edfou" (2 bd, 1879—80); A. Mariette,
"Monuments divers recueillis en Égypte et en Nubie"
(28 hftn, 1872—89), "Karnak" (1875), "Dendérah"
(6 bd, 1873—80), "Catalogue général des monuments
d’Abydos" (1880), "Les Mastaba de l’ancien empire"
(8 hftn, 1882—86); J. v. Dümichen, "Historische
inschriften altaegyptischer denkmäler" (2 bd,
1867—69), "Geographische inschriften" (1865—66),
"Altaegyptische kalenderinschriften" (1866),
"Altägyptische tempelinschriften" (1867);
E. v. Bergmann, "Hieroglyphische inschriften"
(3 hftn, 1878—79); K. Piehl, "Inscriptions
hiéroglyphiques recueillies en Europe et en Égypte" (3
bd, 1886—1903); publikationer af "Egypt exploration
fund" (från 1883), "Archæological survey of Egypt"
(från 1890), "Egyptian research account"
(från 1896). — Historia: H. Brugsch, "Geschichte
Aegyptens" (1877); Ed. Meyer, "Geschichte des
altertums" (bd 1—2, 1884—93), "Geschichte des alten
Aegyptens" (1887, i Onckens "Allgem. geschichte");
G. Maspero, "Histoire ancienne des peuples de
l’Orient classique" (3 bd, 1894—99), "Histoire
ancienne des peuples de l’Orient" (6:e uppl. 1904);
Flinders Petrie, "History of Egypt" (3 bd, 1894—1905);
Fr. W. v. Bissing, "Geschichte Ägyptens im umriss"
(1904); J. H. Breasted, "History of Egypt" (1905);
Mahaffy, "History of Egypt under the Ptolemaic
dynasty" (1899); J. G. Milne, "History of Egypt under
roman rule" (1898). — Arkeologi och konsthistoria:
G. Maspero, "L’archéologie égyptienne" (1887, tysk
uppl. af G. Steindorff, 1889); Perrot och Chipiez,
"Histoire de l’art dans l’antiquité" (bd 1, 1882,
tysk uppl. af Pietschmann, 1884); W. Spiegelberg,
"Geschichte der ägyptischen kunst" (1903); v. Bissing,
"Denkmäler ägyptischer sculptur" (1906 ff.);
P. Pierret, "Dictionnaire d’archéologie égyptienne"
(1875); M. Brodrick och A. Anderson Morton,
"A concise dictionary of egyptian archæology"
(1902). — Religion: P. Le Page Renouf, "Lectures on
the origin and growth of religion" (1880, svensk
uppl. af Piehl, 1881); H. Brugsch, "Religion und
mythologie der alten aegypter" (1891); A. Wiedemann,
"Die religion der alten ägypter" (1890). —
Kulturhistoriska arbeten och populära skrifter:
J. G. Wilkinson, "Manners and customs of the ancient
egyptians" (3 bd, 1837; 2:a ser. 3 bd, 1841; flera
uppl.); H. Stephan, "Das heutige Aegypten" (1872);
J. Lieblein, "Det gamla Egypten i dess skrift"
(1877) och "Det gamla Egypten i dess minnesmärken
och i dess förhållande till Palestina och Grekland"
(s. å., "Vår tids forskning", bd 4); G. Ebers,
"Aegypten in bild und wort" (2 bd, 1879—80); A. Erman,
"Aegypten und aegyptisches leben im altertum" (2 bd,
1885—87); K. Piehl, "Från Nilens stränder" (1895)
och "Bilder från Egypten" (1896). I B. Cronstrands
"Efterlemnade skrifter" (1878) finnas meddelanden om
E. — Reseskildringar finnas af E. Pococke, K. Niebuhr,
J. L. Burckhardt, H. Brugsch, R. Lepsius, O. von
Knorring och A. B. de Guerville (sv. öfv. 1906). —
Resehandböcker af Meyer, Bædeker och Murray.
K. P. (-st -son.)
E. en del af det arabiska kalifatet (omkr. 640—870).
Då Amru l. Amr ibn al-Assi (se d. o.) eröfrade
E. omkr. 640, öfvergick landet i kalifernas
händer. Därefter blef, genom islams utbredning,
det arabisk-muhammedanska elementet härskande,
hvilket det fortfarit att vara ända till nyaste
tid. Alexandrias glans slocknade; dess lärde flydde
till Konstantinopel, och världshandeln flyttade
sig därifrån. Under de första kalifdynastierna,
omajjaderna (661—750) och abbasiderna (750—870),
var det dock ännu en härd för muhammedansk bildning
och konst; men den allmänna förvirring, som följde
på kalifatets sönderfallande, bragte det i ett allt
beklagansvärdare tillstånd, och befolkningen suckade
under ett ostadigt och godtyckligt främlingsvälde.
E. såsom själfständig muhammedansk stat (870—1517).
870 gjorde sig ståthållaren Ahmed ibn Tulun
oberoende af den abbasidiske kalifen, och hans
dynasti, tuluniderna, rådde därefter öfver E. till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
