Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten. Kronologi och historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördrifvande tillkommer dock Aahmes I. 18:e dynastien
inleder det s. k. nya riket, E:s storhetstid. —
Genom eröfringen af hyksos’ hufvudfästning Avaris
lyckades Aahmes I befria E. från främlingsoket. Han
inträngde dessutom i Syrien och intog Saruhen i
södra Palestina. Med lätthet hämmade han de mindre
oroligheter, som uppstått vid E:s södra gräns. Hans
son Amonhotep(Amenhotep l. Amenofis) I hade att
kämpa mot grannarna i s. och i n. ö. Så ock dennes son
Thotmes I, hvilkens välde enligt en inskrift
sträckte sig från Eufrat till 3:e katarakten. Mot
slutet af Thotmes I:s regering uppstodo häftiga
tronföljdsstrider. Vidt skilda åsikter förfäktas
rörande dessas utgång. Tills vidare kunna vi göra
gällande, att af Thotmes I:s barn: Thotmes II,
Hatšepsu och Thotmes III, synes dottern Hatšepsu
redan under faderns lifstid haft stort inflytande
och möjligen varit bestämd till tronföljare. Sonen
Thotmes II blef dock närmaste efterträdaren —
till namnet, ty såsom medregent uppträdde hans
mäktiga syster. Efter broderns tidiga död styrde
hon ensam hela E. Om krigsföretag nämna monumenten
från Hatsepsus tid intet. Däremot berättas om en
expedition till Punt, hvilken upplifvade de gamla
handelsförbindelserna. För E:s inre glans var Hatšepsu
lifligt verksam. Minnesmärken sådana som templet
i Deir el-Bahri samt tillbyggnaden i rikstemplet
i Karnak bära vittnesbörd därom. Till medregent
upptog Hatšepsu snart nog Thotmes III, som sedermera
efterträdde henne på tronen. Thotmes III är oss
känd såsom E:s störste eröfrare under gamla tiden. I
s. befäste han E:s gräns genom att utvidga de åldriga
fästningsverken vid Semne och Kumme. Till länderna i
n. ö. företog han ej mindre än 15 fälttåg, kufvade de
syriska folken samt reste gränsstenen vid Eufrat. En
storartad byggnadsverksamhet utvecklades ock af honom;
spår af densamma möta oss nästan öfverallt i Öfre
E. och Nubien. Efter ung. 54 års regering dog Thotmes
III och efterträddes af sin son Amonhotep II.
Syrerna gjorde genast uppror, men
kufvades. Amonhotep II:s regering blef af kort
varaktighet. Hans son Thotmes IV hade äfven att
kufva oroligheter i Syrien. Thotmes IV:s son
Amonhotep III lät försköna E. genom många praktfulla
byggnadsverk. Bland de förnämsta må nämnas de äldre
partierna i Luksortemplet samt Memnonskolosserna
(se pl. II, fig. 4). Med hans son och efterträdare
Amonhotep IV inträdde i E. viktiga religiösa
förändringar. Tebes starka maktställning hade till
följd, att dess lokalgud, Amon, ställt de öfriga
gudomligheterna i skuggan. Genom rika donationer
till Amons tempel hade nämnde guds prästerskap blifvit
herre öfver vidsträckta besittningar och bildat en
stark motvikt mot konungamakten. Amonhotep
IV sökte inskränka Amonsprästernas inflytande och
beslöt, på inrådan af Heliopolis’ prästerskap,
att genomföra en reformation. Guden Amon utsattes
för genomgående förföljelse, hans bilder förstördes,
och hans namn utplånades ej blott där det uppträdde
ensamt, utan äfven där det ingick i något kungligt
eller privat namn. Själf förändrade konungen sitt
namn till Chut-en-aten, "solskifvans glans", öfvergaf
Tebe såsom residensort, grundlade i Mellersta E. en
ny hufvudstad, Tell-el-Amarna, och införde solskifvan
såsom enda föremål för dyrkan — en återgång
således till den gamla soldyrkan. Men reaktionen
inträdde snart. Chut-en-atens efterträdare Ai
flyttade sitt residens tillbaka till Tebe. Äfven
en följande farao, Tutanchamon, härskade därstädes,
men synes liksom Ai hafva byggt såväl på solskifvans
tempel som på Amonstemplet i Karnak. Efter några
mindre betydande regenter uppsteg på E:s tron
Horemheb, med hvilken farao-reaktionen mot Amonhotep
IV:s reformation fullständigt genomfördes. Horemheb
häfdade kraftigt konungamakten och återinförde
lagligt ordnade förhållanden. Ehuru tillhörande
18:e dynastien, betraktas han såsom den egentlige
grundläggaren af 19:e dynastien. Ramses I:s regering
var kort och föga händelserik. Under hans son Seti I
började E. häftiga strider med Syrien. Chetafolket
(se d. o.) hade där grundat ett mäktigt rike och
hotade E:s anseende i främre Asien. Seti I sökte häfda
E:s maktställning och företog därför krigståg inåt
Palestina. Väl sammandrabbade han upprepade gånger
med chetafolket, men utan nämnvärd framgång. Äfven
mot de i v. boende libyerna har Seti I kämpat. För
E:s inre förkofran uträttade han mycket; en del
vägar till bergverken omlades eller nybyggdes, en
gränskanal gräfdes mellan E. och Syrien, och en mängd
tempel uppfördes. Efterträdaren, Ramses II (se
pl. III, fig. 6), kom genast i fejd med grannarna
i n. ö. Under sitt första fälttåg nöjde han sig
med att hemsöka södra delen af Syrien; under sitt
andra trängde han längre norrut och sammanstötte
med chetafolket. Striderna blefvo långvariga och
af allvarsam art (jfr pl. VI). Hufvuddrabbningen
utkämpades vid staden Kadesch (vid Orontes). Efter en
i början vacklande krigslycka fick Ramses II öfverhand
och tvang chetakonungen till stillestånd. Gång på
gång bröts detta, och Ramses II låg i strid med cheta
ännu längre norrut. Fred blef dock snart sluten på
villkor, att det egentliga Palestina skulle stå under
E:s herravälde, under det att cheta bibehöll sin makt
öfver Nord-Syrien. Freden bekräftades sedermera af
ett förbund mellan E. och. cheta, hvilket bär datum
af Ramses II:s 21:a regeringsår. Otaliga äro de
byggnadsverk, som Ramses II utförde under sin långa
regering. Flera städer anlades i Delta, bl. a. Ramses
och Pithom. Särskildt den sistnämnda staden torde
ha varit en af de platser, där israeliterna fingo
slafva i den mäktige faraos tjänst. Inom konsten och
litteraturen rådde stor lifaktighet — spår finnas
äfven af skönlitteratur. Ramses II regerade 67 år;
när han vid hög ålder dog, efterträdde honom hans son
(den 13:e i ordningen) Merenptah (Menefta). Under
hans regering utsattes E. för ett infall af främmande,
norr ifrån kommande stammar, hvilka efter att hafva
landat på Libyens kust förenade sig med libyerna
och tågade mot Nildalen. Merenptah lyckades dock
efter en blodig drabbning afvärja faran. Kort blef
Merenptahs regeringstid: han var redan en gammal man,
när han besteg E:s tron. Chetariket stod fortfarande
på vänskaplig fot med E. Det är till slutet af
Merenptahs regering, som man vanligen brukar förlägga
israeliternas uttåg ur E. Seti II (se pl. III,
fig. 5), som blef hans efterträdare, härskade ej
länge. Häftiga tronstrider uppstodo, och vi finna på
E:s tron efter hvarandra två usurpatorer, Amenmeses
och Merenptah Si-ptah. Vid slutet af 19:e dynastien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
