Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egenskapsord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla grundämnen, näml. 6,2 vid + 50°, 5,8
vid -30°. (Undantag gör bl. a. kolet, grafit
t. ex. har värdena 2,4 och l,7.) Så t. ex. är järns
specifika värme vid 50° 0,113, dess atomvikt 56,
atomvärmet således 6,3, något öfver medeltalet.
L. A. F. (S. A-s.)
Egentlig vikt l. Specifik vikt,
fys., det tal, som angifver förhållandet mellan
en kropps absoluta vikt och vikten af en lika stor
volym destilleradt vatten, vanligen af + 4°, eller,
om kroppen är gasformig, af en lika stor volym
atmosfärisk luft vid samma temperatur och samma
tryck. Egentliga vikten erhålles alltså därigenom att
man jämför de absoluta vikterna hos två kroppar af
samma volym. Till jämförelse med fasta och flytande
kroppar har man valt vattnet samt till jämförelse med
gasformiga den atmosfäriska luften. Vid bestämmandet
af en fast kropps egentliga vikt begagnar man olika
förfaringssätt, allteftersom kroppen förekommer i
större stycken eller i mera fördeladt tillstånd och
allteftersom den är olöslig eller löslig i vatten. En
i större stycken förekommande, i vatten olöslig kropp
väges nedsänkt i vatten, hvaraf, då absoluta vikten
är känd, vikten af en med kroppen lika stor volym
vatten erhålles. Denna senare vikt, dividerad i den
förra, angifver kroppens egentliga vikt. Sjunker icke
kroppen i vatten, förbindes den med en annan kropp
af större täthet, hvars vikt i vatten är känd. Är
kroppen löslig i vatten, väges den nedsänkt i en
annan vätska, hvari den ej löses och hvars egentliga
vikt är känd. Egentliga vikten hos fint fördelade
eller pulverformiga ämnen erhålles genom bestämning
af den absoluta vikten och volymen. Denna senare
utrönes med tillhjälp af stereometer eller
volumenometer. Vätskors egentliga vikt bestämmes med
största noggrannhet genom vägning i en flaska eller
ett fint utdraget rör, pyknometer. Känner man
absoluta vikten af det vatten, som fyller flaskan,
behöfver man endast väga denna, fylld med den vätska,
som skall undersökas, och uträkna förhållandet mellan
vikterna. En bekvämare metod, ehuru icke så skarp,
är undersökning medelst areometern, hvarvid dock
särskilda instrument måste användas för vätskor af
mera skiljaktig egentlig vikt. Ännu lättare, ehuru
mindre noggrant, får man veta vätskors egentliga
vikt genom att använda kommunicerande rör. För
angifvandet af gasers egentliga vikt måste luftens
absoluta vikt vid olika tryck och temperatur vara
med noggrannhet iakttagen, och då detta kan anses
vara fallet, behöfver man endast observera volym,
tryck, temperatur och absolut vikt hos den gas,
som skall undersökas. Vikten i gram af en luftmassa,
hvars volym i liter är v, tryck p och temperatur t, är
= (1,293 . p . v) / 760(1 + αt)
då α är luftens utvidgningskoefficient,
= 0,003665. De fasta kropparnas egentliga vikt
är högst skiljaktig: för osmium och iridium uppgår
den ända till 22,5, för platina till 21,5, för bly
till 11,4, för järn till 7,8, för is till 0,92,
för svafvel till 2,04 och för kork till 0,24. Af
flytande ämnen har kvicksilfret största egentliga
vikten, 13,6, koncentrerad svafvelsyra 1,8, alkohol
0,8. Bland gaserna har kloren 2,45, vattengasen 0,62
och ammoniaken 0,59, vätgasen däremot endast 0,069,
eller omkr. 1/14 af luftens. För gaserna gäller
Avogadros lag (se d. o.), att specifika
vikten är lika med molekylarvikten,
dividerad med 28,9. Jfr Atomvikt.
L. A. F.*
Egenvilligt öfvergifvande, jur. Se Förlöpande.
Egen växel, sådan växel, som är ställd att inlösas
af växelgifvaren själf. Se Växel.
Eger. 1. (Tjech. Ohre, lat. Agra) Biflod
fr. v. till Elbe i Böhmen. Den rinner upp
i Bajern, på Fichtelgebirge, och mynnar ut
nedanför Theresienstadt, i Böhmen. Längd
310 km. Till följd af sitt starka fall och
de många klipporna i dess strömbädd är floden
ej segelbar. – 2. (Tjech. Cheb) Stad i Böhmen,
vid floden Eger, 448 m. ö. h. 23,582 inv. (1900),
nästan uteslutande tyskar. Tillverkning af maskiner
och andra järnvaror, kemiska artiklar, yllevaror,
mattor, öl m. m. E. har obergymnasium, seminarium
för lärare och lärarinnor samt landtbruksskola. I
stadshuset mördades Wallenstein, 25 febr. 1634,
och i den gamla borgen, hvaraf en del restaurerats,
afdagatogos aftonen förut hans anhängare, generalerna
Trzka, Ilow och Kinsky. Omgifningen är det fruktbara
Egerland. 5 km. från E. ligger Franzensbad. – Ända
till midten af 12:e årh. tillhörde E. markgrefvarna
af Vohburg. 1279 blef det riksstad, och 1315 kom
det till Böhmen. 1631 intogs det af svenskarna,
men återeröfrades 1632 af de kejserlige. 1647 återintogs
E. af svenskarna under Wrangel. 1809 slopades
fästningsverken. – 3. Stad i Ungern. Se Erlau.
Egerdir (Egherdir). 1. Alpsjö i Mindre Asien,
vilajetet Konia, n. om Lyciska Taurus’ fot. Den har
ungefär formen af en 8, med längdriktning från n. till
s., är 72 kvkm. stor och ligger 868 m. ö. h. Den har
sött vatten och saknar synligt aflopp. Norra delen
heter Hoïran. – 2. Stad vid södra stranden af sjön
E. Omkr. 5,000 inv.
Egeria, rom. myt., romersk källnymf, dyrkad i
en helig lund med källa, ur hvilken vestalerna
hämtade vatten till de dagliga reningarna, i dalen
utanför kapenska porten vid Appiska vägen. Där
hade konung Numa åt E. och camenerna (se Camenæ)
uppfört en liten helgedom; där plägade han
ock sammanträffa med E. för att rådgöra om stats-
och religionsangelägenheter. E. dyrkades äfven som
födelsegudinna.
Egerland [-länt]. Se Eger 2.
Egersund l. Ekersund, lastningsplats ("ladested")
i Jæderens och Dalernes fogderi, Stavanger amt,
Norge, vid det smala sund, som skiljer Egeröen
(på hvilken ett stort fyrtorn finnes) från
fastlandet. 3,222 inv. (1900). God hamn. E. är station
på den smalspåriga banan Flekkefjord–Stavanger.
Y. N.
Egerton [Vdjotn], engelsk adelsätt, som räknar sina
anor upp till en af Vilhelm Eröfrarens samtida,
Robert Fitzhugh.
1. Sir Thomas E., baron Ellesmere och viscount
Brackley, statsman, f. omkr. 1540, d. 1617, innehade
under drottning Elisabets sista tid flera af kronans
högsta juridiska ämbeten, blef 1596 sigillbevarare
("lord keeper") och användes ofta af drottningen
i diplomatiska värf. Under konung Jakob I blef han
1603 lordkansler och upphöjdes samtidigt till baron
Ellesmere. Han presiderade 1608 i den domstol, som
gaf de s. k. post-nati (skottar, födda efter Jakobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
