Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eforal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lykurgos och dels konung Theopompos (enl. uppgift
757 f. K.). Eforernas bestämmelse var från början
måhända endast att stå vid konungarnas sida och
biträda dem i utöfvandet af dem tillkommande
jurisdiktion, men utvecklade sig snart till en
kontrollerande myndighet, hvilken hade att i
folkfrihetens intresse vaka öfver författningens
upprätthållande och att bilda en motvikt mot befarade
öfvergrepp från konungamaktens sida. Deras myndighet
utsträcktes dock allt längre, och från midten
af 6:e årh. framträda de såsom innehafvare af en
verklig regeringsmakt, genom hvilken konungarna,
rådet och folkförsamlingen alltmera trängdes i
skuggan. I sin hand förenade eforerna ledningen af
den inre och den yttre politiken, lagskipningen samt
uppsikten öfver ungdomens uppfostran och medborgarnas
enskilda lif. Hvarje statens ämbetsman kunde af
dem ställas inför rätta, ådömas böter, afsättas
och fängslas. Själfva konungarna måste på kallelse
inställa sig inför deras tribunal. Till och med i
fält, där konungarnas makt eljest var oinskränkt, blef
det brukligt, att de öfvervakades af två medföljande
eforer. Eforerna voro fem och valdes årligen bland
alla spartiater. Efter ämbetets nedläggande kunde
de af sina efterträdare ställas till ansvar för sin
förvaltning. Litt.: Dum, "Entstehung und entwickelung
des spartanischen ephorats" (1878). Jfr Eforus.
A. M. A.
Eforal, som har afseende på en eforus.
— Eforalstyrelse. Se Eforus.
Eforat, eforusbefattning. Se Eforus.
Eforos (grek. Ἔφοϱος, lat. Ephorus), grekisk
historieskrifvare från Kyme i landskapet Eolis i
Mindre Asien. Han lefde i 4:e årh. f. Kr. och
författade en världshistoria i 30 böcker,
omfattande tiden från heraklidernas invandring
till år 340 f. Kr. Detta arbete, hvaraf vi ega en
mängd fragment (hos Diodoros m. fl.), utmärkte sig
icke allenast genom materialets rikhaltighet,
utan äfven genom en klar och systematisk
uppställning, hvaremot uppgifternas pålitlighet
icke är ställd utom allt tvifvel. E. tillhör
de s. k. pragmatiske historieskrifvarna, och
hans framställningssätt har en viss retorisk
anstrykning. Samling af befintliga fragment hos
C. Müller, "Fragmenta historicorum græcorum" (1841).
A. M. A.
Eforus (i plur. vanl. eforer; lat. ephorus,
grek. eforos), eg. uppsyningsman, är en
titel, som tillkommer biskop i hans egenskap af
uppsyningsman öfver de i hans stift befintliga
allmänna läroverken. Om detta biskoparnas åliggande
stadgar kyrkolagen: "Biskoparna skola ock hafva
uppsikt med gymnasier och skolor så ock ungdomens
upptuktelse efter skolordningen, uti hvilken ingen
må egenvilligt göra någon ändring. De skola ock se
på lektorer och skolmästare, med hvad flit, åhåga
och nytta de sina ämbeten förrätta, afskaffa dem,
som äro därtill oskicklige och försumlige, och inga
andra därtill befordra, än dem de förvisso känna och
veta vara ungdomen nyttige". Närmare bestämmelser
ang. biskoparnas befattning med de allmänna läroverken
hafva meddelats i de tid efter annan utfärdade
skolordningarna och läroverksstadgarna. Genom stadgan
för rikets allmänna läroverk af 18 febr. 1905 blef
eforalmyndigheten i hög grad begränsad, och de
viktigaste af eforernas åligganden öfverflyttades
till den i sammanhang med 1904 års läroverksreform
inrättade Öfverstyrelsen för rikets allmänna
läroverk. Enligt sistnämnda författning tillkommer
det eforus bl. a.: 1) att hafva uppsikt öfver de
allmänna läroverken i stiftet och särskildt öfver
det sätt, på hvilket kristendomsundervisningen
vid dem handhafves, samt att för sådant ändamål
besöka läroverken; börande han, därest brister af
honom bemärkas, därom hos Öfverstyrelsen för rikets
allmänna läroverk göra anmälan; 2) att fastställa
ordning för lärjungarnas bevistande af gudstjänsten,
utsätta dag för termins början och slut samt tid för
årsafslutning; 3) att utse vittnen för studentexamen
samt att, i den mån hans tid det medgifver, närvara
vid de med årsafslutningen förenade förhör och
uppvisningar samt därefter hemförlofva ungdomen,
äfvensom tillstädeskomma vid realskolexamen och
studentexamen; 4) att för hvarje allmänt läroverk inom
stiftet, med undantag af de i stiftsstaden belägna
högre allmänna läroverken och stiftets samskolor,
förordna inspektor; 5) att utse ordförande i styrelsen
för samskola; samt 6) att afgifva utlåtande angående
sökande till lektorstjänst, hvari kristendom ingår
såsom undervisningsämne.
Den inskränkning i eforernas befogenhet, som genom nu
gällande läroverksstadga vidtagits, har hos biskoparna
framkallat en rätt stark opposition. Särskildt
påyrka de rätten att få bestämma om läroböcker, som
skola få användas vid kristendomsundervisningen,
äfvensom att få afgifva yttrande ang. läroplan
för undervisningen i ifrågavarande ämne. För de
allmänna läroverken i Stockholms stad utöfvas
eforalmyndigheten af Direktionen öfver Stockholms
stads undervisningsverk. Denna direktion utgöres af
följande ledamöter: överståthållaren såsom ordförande,
ärkebiskopen, hvilken, då öfverståthållaren icke är
tillstädes, för ordet vid de direktionssammanträden,
han bevistar, en af Stockholms stads konsistorium
utsedd ledamot, en af Stockholms stads magistrat
utsedd ledamot, två af Stockholms stadsfullmäktige
utsedda ledamöter, den i tjänsten äldste af rektorerna
vid Högre latinläroverket å Norrmalm och Högre
allmänna läroverket å Södermalm, den i tjänsten äldste
af rektorerna vid Högre realläroverket å Norrmalm
och Högre realläroverket å Östermalm, den i tjänsten
äldste af rektorerna vid hufvudstadens realskolor,
rektor vid Nya elementarskolan i Stockholm samt
rektor vid Högre lärarinneseminariet (instr. för
Direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk
2 dec. 1905).
P. E. L—m.
Efraim, Josefs andre son med den egyptiska
prästdottern Asenat (1 Mos. 41: 50—52). Enligt
1 Mos. 48 adopterades E. och hans broder Manasse
af farfadern Jakob i Egypten, och E. fick därvid
företräde framför den äldre brodern. Denna berättelse
vill förklara, huru E. kunde blifva en fullmyndig
stam i Israel, som t. o. m. intog en mera betydande
ställning än Manasse, oaktadt denne var äldre. Efter
E. uppkallades Efraims stam, som redan på Josuas tid
synes ha varit den ledande bland Israels stammar;
Josua själf var en efraimit. På domartiden göra
efraimiterna ofta anspråk på hegemoni öfver de
andre israeliterna (jfr Dom. 7: 24—8: 3; 12: 1—6).
Spänningen mellan E. och Juda har ock varit
en af de förnämsta orsakerna till Israels rikes
delning i två riken efter Salomos död. Jerobeam I,
Israels rikes förste konung, var själf från Efraim
(1 Kon. 12). Hos de profeter, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
