Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edomiternas land ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närliggande Ezion-geber, Sela (klippan), af några, ehuru
på ej fullt säkra grunder, sammanställdt med Petra
(hvilken stad synes ej med säkerhet förekomma i hela
G. T.), och Teman, som torde ha varit ett distrikt
i nordvästra delen af landet. — 2. Ett i ofvannämnda
landområde bosatt folk, hvilket i G. T. likasom
landet understundom också kallas Seir eller Seirs
barn; med dessa namn växlar äfven benämningen Esau,
som däremot aldrig användes om landet E. De äldsta
uppgifterna om E:s folk torde finnas i egyptiska
urkunder från omkr. 1300 f. Kr., men innehållet i dem
är skäligen magert. I patriarkberättelserna i 1 Mos.,
där äfven förhållandet mellan E. och Esau förklaras
(25: 25, 30), är Esau den äldre tvillingbrodern till
Jakob, d. v. s. båda folken äro nära besläktade,
och Edom (Esau) har först hunnit till ett bofast
lefnadssätt och blifvit en organiserad stat (jfr 1
Mos. 36: 31 ff.), hvilket likväl icke hindrat den
yngre Jakob (Israel) att senare underlägga sig Edom,
ett förhållande, som 1 Mos. 25: 31 ff. och kap. 27
vill förklara från religiös synpunkt. Till denna
förklaring hör ock den olika karakteristiken af Esau
och Jakob: den förre rättfram, godmodig, men rå och
lättsinnig, den senare klok, listigt beräknande, men
under allt detta mera öppen för högre mål. Till grund
för berättelserna i 1 Mos. om Jakob och Esau torde för
öfrigt ligga strider mellan edomiter och israeliter
i förmosaisk tid. Före edomiternas inträde i landet
E. beboddes detta af horiterna (grottinvånare),
med hvilka edomiterna ingingo äktenskap (connubium);
dock fortforo horiterna att bestå såsom ett särskildt
folk med själfständig stamindelning (jfr 1 Mos. 36:
20 ff.). När Israel sedan på sitt tåg från Egypten
nådde E:s gräns, stod detta folk redan under konungar
(jfr 4 Mos. 20: 14). Sin afvoghet visade E. nu genom
att tvinga Israel till en lång omväg omkring deras
land. Sedan höra vi icke talas om E. förrän under
konungarna Sauls och Davids regering. Den förre skall,
enligt 1 Sam. 14: 47, ha fört ett segerrikt krig mot
E., men troligen föreligger här ett misstag eller
textfel. David besegrade E. fullständigt, utrotade
till stor del dess manliga befolkning och insatte
israelitiska fogdar
i landet (jfr 2 Sam. 8: 13 ff.; 1 Krön. 18: 12
ff.; Ps. 60: 2). En prins Hadad, som då flydde till
Egypten och där fann vänligt mottagande, återkom
sedan under Salomos tid, utan att dock, såsom
det synes, kunna göra dennes makt öfver E. något
afbräck (1 Kon. 11: 14 ff.). Vid rikets delning
tillföll E. Juda rike, måhända dock med rätt till
egna vasallkonungar. Under den judiske konungen Joram
(midten af 9:e årh. f. Kr.) lyckades E. göra sig fritt
från Juda, men för att i stället, såsom det synes,
snart nog blifva beroende af assyrierna. Förmodligen
på grund af detta försvagande kunde konung Amasja
i Juda tillfoga edomiterna ett nederlag och konung
Asarja fråntaga dem den viktiga hamnstaden Elat
(jfr 2 Kon. 14: 7, 22), en eröfring, som dock snart
gick förlorad genom konung Ahas’ trångmål under
det syro-efraimitiska kriget (omkr. 736 f. Kr.),
då edomiterna t. o. m. inföllo i Juda rike (jfr 2
Kon. 16: 6; 2 Krön. 28: 17 ff.). Därefter synes E. alltmer
ha kommit i beroende af assyrierna, något som
t. o. m. under vissa tider föranledde ett närmande
från E:s sida till Juda rike i syfte att förhandla om
gemensamt uppror. Under den babyloniske konungen
Nebukadnessars regering har E. liksom Juda rike fått
utbyta det assyriska oket mot det kaldeiska. Efter
Jerusalems fall (586 f. Kr.) tog det gamla hatet sig
uttryck däri, att edomiterna härjande inföllo i Juda,
en händelse, som inspirerat en mängd profetiska
röster bland judarna till strafförkunnelser
mot E. (jfr Obadja v. 8 ff.; Hes. 25: 12 ff.;
Jes. 63 m. fl.). Genom detta infall i Juda rike kom
tyngdpunkten i E:s makt att ligga v. om ‘Araba. Vid
judarnas återkomst från exilen torde perserna ha
nödgats drifva ut E. från de förres område. Omkr. 300
f. Kr. ledo emellertid edomiterna själfva en stor
förlust genom de från s. framträngande nabateerna
(se d. o.), som satte sig i besittning af det
östra berglandet med Petra. På grund häraf synas
edomiterna på nytt ha inträngt i södra delen af Juda
ända till Bet-Sur och Gasa och haft sin medelpunkt i
Hebron. Från denna tid härleder sig namnet Idumeen på
denna del af det gamla Juda. Då detta "Nya Edom" slöt
sig till syrerna, bekrigades det lyckligt af Judas
Makkabeus 165 f. Kr. och eröfrades fullständigt af
Johannes Hyrkanos 126. Efter denna tid stod Idumeen
under ståthållare. En af dessa, idumeern Antipater,
lyckades med Cæsars gunst svinga sig upp till
prokurator öfver hela Palestina år 47 f. Kr. Hans
son, Herodes den store, blef grundläggaren af
den sista dynastien i Juda, hvarunder Idumeen
stod under en arkont. Efter år 70 försvinna såväl
Idumeen som judarna ur den politiska historien. —
Edomiternas religion var säkert polyteistisk; bland
deras teofora personnamn märkas sådana, som ha till
sammansättningsled något af gudsnamnen: Kos, Malik,
Baal m. fl. Då de israelitiske profeterna icke nämna
några edomitiska gudar, kan däri ligga en antydan,
att religionen ej spelat någon större roll bland
detta folk (jfr Esaus lättsinniga bortslumpande af
sin religiösa företrädesrätt såsom den förstfödde). Å
andra sidan voro edomiterna enligt G. T:s uppgifter
kända för vishet och praktisk klokhet (jfr Jer. 49: 7;
Obadja v. 8, Baruk 3: 22). — Litt.: Burckhardt,
"Travels in Arabia" (1829), Laborde, "Voyage dans
l’Arabie Pétrée" (1830), F. Bæthgen, "Beiträge
zur semitischen religionsgeschichte" (1888),
Doughty, "Travels in Arabia deserta" (s. å.),
och F. Buhl, "Geschichte der edomiter" (1893).
E. S–e.
Edomiternas land. Se Edom.
Edoner (grek. edonoi’ l. edones, lat. edoni) kallades
fordom invånarna i landskapet Edonis, i sydvästra
Tracien, mellan floderna Nestos och Strymon. Edonerna
lades af Filip II under Macedonien. Skalderna nyttja
stundom namnet E. såsom liktydigt med tracier.
A. M. A.
Edred [e’dred] l. Eadred, angelsaxisk konung,
d. 955, var son till Edvard d. ä. och valdes 946
till konung efter sin broder Edmund. Under hela sin
regering lät han sig ledas af den statskloke abboten
Dunstan (se d. o.), på hvars råd han bl. a. medgaf en
viss själfstyrelse under egen jarl åt skandinaverna
i Northumberland.
Edrei. 1. Stad inom Manasse stam. Se Der‘at. —
2. Stad inom Naftali stam (jfr Jos. 19: 37).
E. S—e.
Edremit, stad i Mindre Asien. Se Adramiti.
Edrene, turkiska namnet på Adrianopel (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
