Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edinburgh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Elektriska telegrafverket. 1858 var han led. i
kommittén för granskning af 1856 års skolstadga,
1869 ordf. i kommissionen för behandling af
åtskilliga till undervisningen i aritmetik och
naturvetenskap inom elementarläroverken hörande
frågor och 1872 led. i kommittén för ordnandet af
den tekniska undervisningen. 1870 blef han led.
och 1871 ordf. i styrelsen för Tekniska högskolan.
Han var led. af Andra kammaren 1872. E. var led. af Vet. soc. i
Uppsala (1858), af Landtbruksakad. (s. å.;
hedersled. 1878) m. fl. lärda samfund. Det
första arbete, hvarigenom E. tilldrog sig den
vetenskapliga världens uppmärksamhet, var en
experimentalundersökning, som han 1848 utförde på
Webers laboratorium i Leipzig och hvilken han beskref
i en afhandling med titeln Om de induktionsströmmar,
som uppkomma vid öppnandet och slutandet af en
galvanisk kedja (Vet.-akad:s handl., 1848). Han
öfvervann därvid betydande experimentella svårigheter,
som till stor del berodde därpå, att de då använda
galvaniska elementen voro långtifrån konstanta. Af
största betydelse i vetenskapligt hänseende voro
tvenne undersökningar, som han beskref i uppsatserna
Om de vid fasta kroppars volymförändring uppkommande
värmefenomener (Öfversigt af Vet.-akad:s förhandl.,
1861) och Qvantitativ bestämning af värmefenomener,
som uppkomma vid metallers volymförändring
(ibid., 1865). Dessa likasom hans Undersökning
om galvaniska induktionsströmmars värmeutveckling
o. s. v. (ibid., 1864) falla inom den då i nybildning
befintliga mekaniska värmeteorien. Af bestående
värde äro äfven hans i Öfvers. af Vet. akad:s
förhandl. offentliggjorda (1867—70) undersökningar
angående motståndet vid elektricitetens gång genom
den elektriska ljusbågen (1867) och angående det
s. k. Peltierska fenomenet (1868). Dessa arbeten,
som kunna anses såsom grundläggande, fullföljdes
sedermera i flera afhandlingar under senare skeden af
hans vetenskapliga verksamhet. Vidare förtjäna hans
undersökningar angående strömningsströmmar (1877)
och angående en förmodad elektromotorisk kraft i
ljusbågen (1867 och senare) omnämnande, ehuru hans
teoretiska åsikter beträffande dessa företeelser ej
kunna anses för lyckliga. Detsamma torde kunna sägas
om hans arbeten angående gasers ledningsförmåga för
elektricitet, i hvilka han häfdade den egendomliga
åsikten, att tomrummet är en utmärkt elektrisk ledare
(1882), äfvensom om den unipolära induktionen och de
enligt hans åsikt därmed sammanhängande luftelektriska
och polarskens-företeelserna.
Dessa arbeten, som stundom ledde honom in i
häftig polemik, fyllde det sista årtiondet af
hans lefnad. Ett arbete af ganska stor betydelse
från denna period är hans undersökning angående
värmeföreteelserna vid elektrolytiska processer
(1882), i hvilket han bröt med då förhärskande åsikter
och banade väg för ett riktigare åskådningssätt. Ett
äldre arbete i denna bransch härrör redan från
år 1876.
Största värdet satte E. själf på sitt teoretiska
arbete Théorie des phénomènes électriques (Vet.-akad:s
handl., 1874), i hvilket han uttalade den åsikten,
att endast ett slags elektricitet finnes — en mening,
som för öfrigt redan uttalats af Franklin. Om
positiv elektrisk laddning beror på öfverskott af
detta elektriska ämne öfver ett visst medelvärde,
som var karakteristiskt för de elektriskt neutrala
kropparna, så beror en negativ laddning på en
motsvarande brist. E. sökte härleda de kända
elektriska lagarna från denna hypotes och antagandet,
att det elektriska ämnet, som han ansåg sannolikt
vara identiskt med ljusetern, förhölle sig såsom ett
gasformigt ämne. Detta arbete, som till en början
väckte ett visst uppseende, har emellertid icke
uthärdat den mot detsamma riktade kritiken. Särskildt
har E:s teori ej förmått konkurrera med Maxwells
storartade teoretiska verk, som utkom ungefär
samtidigt (1873).
1856 inlämnade E. till Vet. akad. ett förslag
till meteorologiska observationers anställande i
Sverige efter en naturvetenskapligt utförd plan,
och 1858 upprättades ett nät af meteorologiska
observationsstationer, hvilka stodo under hans ledning
till 1873, då Statens meteorologiska centralanstalt
upprättades. Frukterna af denna hans verksamhet äro
redaktionen af 14 bd meteorologiska iakttagelser och
afhandlingen Bidrag till kännedomen om Sveriges
klimat (Vet. akad:s handl., 1875). Dessutom
utgaf han Om isbildningen i hafvet (Öfversigt
af Vet. akad:s förhandl. 1863; äfven särskildt
utgifven) samt Om naturkrafternas verkningar
o. s. v. (Sv. tidskr. 1875), hvarjämte han redigerade
flera band "årsberättelser" m. m. De flesta af E:s
vetenskapliga arbeten äro publicerade i Vet. akad:s
publikationer, i "Annalen der physik und chemie"
och i "Annales de chimie et de physique".
E. åtnjöt ett synnerligen stort anseende inom den
vetenskapliga världen. Till befästande af hans
framskjutna ställning tjänade också hans välvilliga
hjälpsamhet mot yngre forskare och hans stora allmänna
intressen, särskildt för de tekniska vetenskaperna. En
biografi öfver honom, af G. R. Dahlander, finnes
intagen i "Lefnadsteckningar öfver K. Sv. Vet. akad:s
efter år 1854 aflidne ledamöter" (bd 3). Genom
testamente skänkte han Vet. akad., inom hvilken
han länge varit en ledande man, en fond, hvaraf
ränteafkastningen årligen skall utdelas såsom belöning
för undersökningar inom de matematiska, fysiska och
kemiska vetenskaperna.
S. A—s.
Edlund, Gustaf Vilhelm, finsk bokförläggare, f. i
Åbo 19 aug. 1829, kom 1845 i bokhandel i Åbo och
öfverflyttade 1849 till Hälsingfors, där han 1863
öfvertog Frenckel & sons bokhandel, som han 1900
försålde. Sin förläggarverksamhet begynte han redan
1853 med utgifvandet af Tekla Knös’ dikter. E., som
länge var Finlands enda mer betydande förläggare, har
förlagt Runebergs och Topelius’ arbeten, F. Cygnæus’
"Samlade skrifter", "Finland i 19:e seklet",
Schybergsons "Finlands historia" och Ignatius’
"Finlands geografi", "Finsk biografisk handbok"
m. fl. större arbeten, särskildt på det historiska
området. Han erhöll 1884 kommerserådstitel.
T. C.
Edmonton [e’dməntən], förstad till London, i Middlesex,
13 km. n. om Londonbron. 46,899 inv. (1901).
Edmund [e’dmənd] l. Eadmund [eād-], angelsaxiska
konungar. 1. E., den siste konungen af Östangeln,
f. 840, besteg tronen 855, blef 870 tillfångatagen
af danskarna, hvilka, då han ej ville afsvärja
sin kristna tro, bundo honom vid ett träd och
sköto till måls på honom med pilar, hvarefter han
halshöggs. E. betraktades sedermera af sina landsmän
såsom martyr och helgon. Hans bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
