Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ecuador ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Ett Eda aktiebolag tillhörigt glasbruk i
ofvannämnda socken. Tillverkningsvärde 265,000
kr. (1905). Antalet arbetare var s. å. 154 män och
31 kvinnor.
Edafisk (af grek. edafos, grund, botten), bot.,
en af Schimper i växtgeografien införd term,
som betecknar sådana faktorer, som inverka på
växternas lif, men hvilka icke bero af klimatet,
utan af markens beskaffenhet. En fuktighetsälskande
vegetation kring en flod eller sjö inom ett ökenområde
är sålunda en edafisk växtformation. Den är oberoende
af klimatet, och dess existens sammanhänger med
lokalens beskaffenhet.
H. Hn.
Edam, stad i nederländska prov. Noord Holland,
n. ö. om Amsterdam, nära Zuiderzee. 6,444 inv. (1899),
inberäknadt fiskarbyn Volendam. Skeppsbyggeri och
garfverier. E. är i synnerhet bekant för en efter
staden uppkallad sötmjölksost, edamosten, som
dock tillverkas i trakten af Hoorn och Alkmaar.
Edamost (Edamerost). Se Edam och Ost.
Edan, arab. Se Mueddin.
Eda skans, i Eda socken i Värmland i ett ganska
smalt pass, v. om Bysjön och strax s. om Haga
by, omkr. 13 km. från norska gränsen, anlades
1656—57 af uppbådad allmoge och behärskade
landsvägen Karlstad—Kongsvinger. Den var en i
ö. och v. något aflång fyrhörnig bastionsskans
med ganska stor utsträckning. Knappt färdig och
bestyckad, öfverrumplades den af norrmännen under
öfverste M. Opitz 1657, men vid grefve Douglas’
annalkande förnaglade Opitz kanonerna och brände
magasinen samt drog sina färde. 11 febr. 1658,
då äfven en andra, mindre skans byggts mellan den
större och Bysjön, anföllo norrmännen åter, hvarvid
den mindre skansens besättning flydde, men den
störres under öfverste Kl. Fleming försvarade sig
med tapperhet och framgång. Efter fredsslutet fick
E. förfalla och måste, då kriget 1675 åter utbröt,
grundligt repareras; 1676 palissaderades skansen,
och ett blockhus "à double estage" uppfördes; 1677
hade dess bestyckning ökats till 15 pjäser. Ett
anfall af norrmännen under öfverste Vibe 19
febr. 1679 afslogs utan svårighet af kommendanten
v. Seulenberg. Efter krigets slut fick skansen
förfalla, ehuru Dahlbergh ansåg dess uppbyggande
nödigt och de kringboende ville utan betalning lämna
kalk, sten och andra rekvisita. 1709 började något
reparationsarbete utföras, men först 1717 grep sig
fortifikationskapten Philip Schultz, med hjälp af
allmoge och tremänningar, på allvar an med arbetet;
i nov. ankom nödig bestyckning, men skansen blef ej
fullt färdig förrän på sommaren 1720. Dessförinnan
(26 juli—1 aug. 1719) hade den dock kunnat motstå ett
eröfringsförsök af norrmännen. Efter freden började
åter förfallets tid, och E. iståndsattes ej förrän
1743 samt därpå, efter ytterligare en förfallsperiod,
1788—89. Slutligen förstärktes E. af G. M. Armfelt
genom majoren vid fortifikationen C. E. Wijnbladh
1808—09: nya byggnader uppfördes inuti densamma, och 3
smärre detacherade skansar, "Wijnbladh", "Leijonstedt"
och "Adlersparre", anlades v. om landsvägen. 9 juli
1808 hade norrmännen under gen.-major Staffelt
framryckt mot E., men de återdrefvos genast till
gränsen af kapten Kr. Mörner i spetsen för en något
underlägsen styrka. 1814 fanns ännu
kommendant på E., men 1815 blef befattningen
indragen, och skansen återtog sin gamla vana att
förfalla. Numera synas endast obetydliga lämningar
af de forna befästningarna. — Tätt invid platsen
för det gamla E. har upprests ett monument "Till
Minne af Förenings Året 1814". Tillfälligtvis
fick detta monument formen af en grafsten.
L. W:son M.
Eday [ī’de͡i], en af Orkneyöarna.
edd., förkortning för lat. editiones (upplagor)
och ediderunt (hafva utgifvit).
Edda, gemensamt namn för tvenne af den
fornnorsk-fornisländska litteraturens viktigaste
samlingsverk, med sinsemellan ganska olikartadt
innehåll. Det ena af dessa kallas äldre l. poetiska
eddan (förr äfven Sämunds edda) till åtskillnad från
yngre l. prosaiska eddan, som också (och oftast) kallas
Snorres edda. Egentligen tillkommer namnet edda endast
det sistnämnda arbetet, som redan under medeltiden så
benämndes; men de anförda benämningarna äro numera så
häfdvunna, att en förändring endast skulle medföra
oreda. Namnets ursprungliga betydelse är oviss. Af
alla de framställda tydningsförsöken, "stammoder",
"poetik", "boken från Odde" och "metrik", är
intet fullt öfvertygande, om ock "boken från Odde"
är jämförelsevis bäst motiveradt och "poetik" väl
allmännast gängse.
1. Äldre eddan innehåller en samling sånger om
fornnordiska gudar och hjältar samt utgör den
ojämförligt viktigaste källan för kunskapen
såväl om den nordiska hednatidens gudatro och
världsåskådning som om denna tids hjältesaga. De
flesta sångerna äro affattade i ettdera af de gamla
versslagen fornyrdislag och ljodahattr, några få
helt eller delvis i malahattr (se dessa ord). De
äro alster af en diktning, som icke har att uppvisa
ett enda författarnamn och hvilken genom sin enkelhet
väsentligen skiljer sig från samtidens och i synnerhet
den senare tidens mera konstmässiga skaldekväden,
ehuru klyftan mellan dessa diktarter ingalunda
får tänkas så djup, att ej många gemensamma drag
och förmedlande öfvergångar finnas. Den poetiska
eddan utgör icke något afslutadt helt med likartadt
innehåll, utan omfattar dikter af mycket olika ålder
och skaplynne. Man trodde fordom, att den berömde
islänningen Sämund frode (d. v. s. den lärde), som
dog 1133, åvägabragt samlingen af dessa sånger,
hvilken fått sitt namn efter honom; men nyare
undersökningar göra sannolikt, att denna samling
kom till stånd på Island först omkr. 1200. Till
grund för vår kännedom om eddasångernas text
ligger numera hufvudsakligen en enda, i Köpenhamns
k. bibliotek förvarad gammal handskrift (Codex regius)
från senare hälften af 1200-talet, hvilken 1643
upptäcktes af isländske biskopen Brynjolf Sveinsson,
som gaf den det i dubbelt afseende oriktiga namnet
"Sämunds edda". Då emellertid sångerna före sitt
nedskrifvande säkerligen i allmänhet under mycket
lång tid fortplantats genom muntlig tradition,
bidraga de nämnda tidsbestämmelserna föga till
lösningen af den viktigare och svårare frågan
om tiden för dikternas tillkomst — ett spörsmål,
som af äldre forskare blifvit besvaradt på mycket
olika sätt. Numera äro dock alla forskare eniga om,
att ingen eddadikt är äldre än senare hälften af
800-talet och ingen yngre än omkr. 1200 samt att de
flesta tillhöra 900-talet. Däremot äro åsikterna ännu
mycket skiftande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
