Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eckart ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eckart (Eckhard), "den trogne", en i den tyska
hjältesagan förekommande gestalt, som är en
personifikation af tysk trohet. Han har framför allt
blifvit bekant genom dikter af Goethe och Tieck.
Eckart, vanligen kallad Mäster E., tysk
dominikanmunk och mystiker, f. omkr. 1260 i
Hochheim i Thüringen, d. 1327 (?), synes redan
tidigt ha inträdt i dominikanorden, var en tid dess
prior i Erfurt och ordensvikarie i Thüringen, dref
1300–03 teologiska studier i Paris och var därefter
provinsialprior för den nyinrättade ordensprovinsen
Sachsen till 1310. Sedan saknas för en lång period
säkra underrättelser om hans lif; men han var
tidvis verksam i Strassburg och senare lärare vid
dominikanernas högskola i Köln. 1326 anklagades han
af ärkebiskopen därstädes för irrlärighet samt för
förbindelse med en inom beginernas (se d. o.) kretsar
utbredd heretisk riktning: "den fria andens bröder",
men blef till en början frikänd. Då anklagelsen
återupptogs, vädjade E. till påfven, men förklarade
sig på förhand återkalla allt, som i hans skrifter
kunde befinnas stridande mot kyrkans lära. Först 1329,
efter E:s död, fälldes det slutliga afgörandet genom
en påflig bulla, i hvilken 17 af E. framställda
lärosatser fördömdes såsom kätterska, ytterligare
11 förklarades misstänkta, och de skrifter, ur
hvilka dessa satser hämtats, lystes i bann. – Af E:s
skrifter var ända till midten af 1800-talet endast
ett femtiotal på tyska affattade predikningar bekant,
men sedermera hafva allt större partier af hans tyska
skrifter: predikningar, traktater, s. k. "språk"
o. s. v., dragits fram i ljuset. Dock är frågan
om deras äkthet i flera fall ännu omstridd. Att
E. efterlämnat äfven latinska skrifter var endast
genom notiser hos andra författare bekant, men på
1880-talet lyckades Denifle återfinna en betydande del
af ett från E. härrörande stort anlagdt skolastiskt
arbete, det s. k. Opus tripartitum.
Uppskattningen af E:s betydelse har i hög grad
växlat. Medan han af medeltidens senare mystiker,
trots den kyrkliga förkastelsedomen, omtalas med
den högsta vördnad, råkade hans namn sedermera
för flera århundraden nästan fullständigt i
glömska. Under 1800-talets förra hälft firade hans
minne, i sammanhang med de i filosofi och teologi
starkt framträngande spekulativa intressena, en
återuppståndelse. Man såg då i honom medeltidens
kanske djupaste tänkare och fann här "med djärf
tankekraft och stor originalitet" ett system
utarbetadt, "hvari grundsatser uttalas, på hvilka man
500 år senare byggde berömda filosofiska system". En
ny vändning i omdömet inträdde genom upptäckten af
"Opus tripartitum". Denifle själf ansåg härigenom
ådagalagdt, att E. väsentligen vore att betrakta
såsom en skolastiker utan större själfständighet och
betydelse: det mesta och bästa vore hämtadt från Tomas
från Aquino, och hans mening var, att E. äfven som
mystiker väsentligen blott reproducerade de äldre
mystikernas tankar. Hans omdöme innebär dock utan
tvifvel en än större ensidighet än de tidigares ofta
öfverdrifna beundran. Väl låg det onekligen – ehuru
man redan förut från medeltiden kände månget exempel
på skolastiks och mystiks innerliga förening hos en
och samma person – något öfverraskande i den grad,
hvari E. i sina latinska skrifter framträder som ren
skolastiker. Dock märker man äfven där, att hans
intresse starkast drages mot
de specifikt mystiska frågorna. Och huru mycket
han än i sina mystiska skrifter har gemensamt med
sina föregångare, kan dock en stark och betydande
originalitet ej frånkännas honom. Såsom hos ingen
annan mystiker träda hos honom de högsta spekulativa
frågorna: om gudomsväsendet, den trinitariska
process, i hvilken detta uppenbarar sig för sig själf,
förhållandet mellan Gud och skapelsen, själens väsen
o. s. v., öfverallt i förgrunden. Och särskildt
egendomlig är för honom den innerliga förbindelse,
i hvilken dessa frågor ställas med den mystiskt
praktiska hufvudfrågan om pånyttfödelsen eller
själens återförening med Gud. Själen är i sina
tre hufvudkrafter: "minne", förnuft och vilja,
en afbild af den gudomliga treenigheten. Men
liksom man enligt E. för att nå fram till det i
högsta mening gudomliga måste tränga bakom de tre
gudomspersonerna till det outsägliga och för alla
våra från ändligheten hämtade begrepp oåtkomliga
gudomliga varat själft, så finns äfven i själen bakom
och öfver dess enskilda krafter en gudomlig "gnista",
den innersta "själsgrunden", som är omedelbart ett
med gudomen. Men den enhet med det gudomliga, som
sålunda i människans djupaste väsensgrund är gifven,
gäller det nu för henne att själf i kraft af den fria
vilja, som är henne gifven, realisera. Vägen härtill
går genom själens fullständiga inre lösgörande från
allt det förgängliga, sinnliga och jordiska, hvarvid
synden bundit henne fast, och dess obetingade, stilla
hängifvelse åt Gud och hvad han i själens innersta
vill verka. I den själ, som så afstått från all egen
aktivitet, utför Gud själf pånyttfödelsens stora
verk. Men detta innebär nu för E. ett återupprepande
inom själen af det gudomligas egen eviga, trinitariska
utvecklingsprocess: Gud föder sin son, föder sig
själf i själen; denna blir nu af nåd hvad sonen
är af naturen, blir oupplösligt ett med gudomen,
delaktig i dess egenskaper och verkande dess verk. I
fullföljandet af denna tankegång föres E. till de
djärfvaste satser, som i sin panteistiska färgning,
i sitt skenbara utplånande af gränslinjen mellan Gud
och människan, skaparen och det skapade, förklara
den misstänksamhet, hvarmed han från de kyrkliga
myndigheternas sida betraktades.
Djupet och innerligheten i det fromhetslif, af hvilket
dessa spekulationer uppbäras, framträda renast i E:s
etiska tankar. I hans starka betonande af sinnelagets
inre hängifvenhet åt Gud såsom det allena afgörande,
i hans häfdande af att denna hjärtats rättfärdighet
kan egas och bevisas i hvarje, äfven den mest
"världsliga" kallelse, o. s. v. ligger onekligen i
viss mening ett "förreformatoriskt" element. Men till
ett verkligt genombrytande af det vulgära katolska
sedlighetsidealet kunde dessa tankar visserligen
först föra, sedan de lösgjorts från det dock i
grunden asketiska tankesammanhang, i hvilket de här
äro infogade, och i Luthers åskådning funnit en helt
ny religiös basis. – För det tyska skriftspråkets
utveckling har E. genom det mästerskap, hvarmed han
användt sitt modersmål till de högsta och djupaste
idéers uttryckande, varit af stor betydelse. E:s
mystiska skrifter hafva utgifvits af
Pfeiffer (1857) och
Jostes (1895)
samt i högtysk öfv. af
Landenor (1903) och
Büttner (s. å.).
– Jfr
Martensen, "Mester E." (2:a uppl. 1851),
Lasson, "M. E. der mystiker" (1868),
Jundt, "Essai sur le mysticisme spéculatif de maître E." (1871),
Preger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
