Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsdoktorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ånger och bättring; samt att de brister, som i öfrigt
anmärkts hos dödsstraffet, i större eller mindre
mån förekomma hos de flesta andra straffmedel. På
sista tiden hafva de olika åsikterna så till vida
närmat sig hvarandra, att dödsstraffets motståndare
börjat medgifva, att staten måste ega rätt att taga
förbrytares lif, om detta verkligen är behöfligt
för statsändamålet, under det att dödsstraffets
försvarare ej längre förfäkta detta straffs
begreppsliga nödvändighet eller genom citat ur bibeln
söka ställa det under den gudomliga uppenbarelsens
skydd, utan erkänna, att dödsstraffets rättfärdigande
måste sökas i dess nödvändighet för rättsordningens
upprätthållande. Frågan om dödsstraffets rättmätighet
har alltså öfvergått till en fråga om dess
oumbärlighet, på hvilken fråga naturligtvis svaret
kan utfalla olika i olika länder och på olika tider.
Man har velat grunda dödsstraffets oumbärlighet
ännu i den dag som är därpå, att det är det enda
sättet att gentemot de farligaste förbrytarna
trygga sig för nya brott. Detta har onekligen i sin
tid varit ett fullgiltigt skäl för användningen af
dödsstraff. Men under nutida förhållanden lär ej detta
skäl kunna åberopas. Den moderna fängelsetekniken
erbjuder förvisso utvägar att sätta samhället i
säkerhet för nya brott från fångarnas sida, utan
att aflifva dem. Däremot kan det blifva fråga om,
huruvida ej dödsstraffet är behöfligt såsom ett
avskräckningsmedel till skyddande af intressen,
som äro af den betydelse, att man må finna sig i att
hellre då och då offra missdådares lif, än att gifva
dessa intressen till pris åt brottsliga angrepp. Detta
är en rätt allmän föreställning. Statens viktigaste
intressen skulle stå på spel, om ej dödsstraff vore
stadgadt för dem, som föröfva angrepp mot desamma;
fredliga medborgares lif — hvilka måste väga mer
än deras, som förgripa sig därå — skulle komma
att offras i större utsträckning, om ej dödsstraff
drabbade mord och fruktan för detta straff verkade
till kufvande af mordiska tendenser. Dödsstraffet
skulle på detta sätt få en undantagsställning, något
som rätt väl skulle stämma öfverens med straffets
beskaffenhet, eftersom detta straff onekligen är
ett straff, som är ensamt i sitt slag, icke med
något annat kan jämföras. Det skulle ej vara ett
straff, afsedt att göra den brottslige oskadlig,
utan ett medel att genom injagande af skräck
tygla vissa farliga element i samhället. Att
det funnits tider, i hvilka dödsstraffet från
denna synpunkt varit en nödvändighet, liksom att
det ännu gifves länder, där detta är händelsen,
är sant. Men om detta gäller för ett land med den
kulturståndpunkt, hvarå Sverige befinner sig, är väl
ytterst tvifvelaktigt. Erfarenheten från de länder,
där dödsstraffet är afskaffadt, lämnar icke något
stöd för ett sådant antagande. I Holland afskaffades
dödsstraffet 1870. Då den nya strafflagen af 1881
debatterades, återupptogs frågan, men flera af
dödsstraffets förre anhängare förklarade nu, att
de icke ville medverka till återinförandet af detta
straff, sedan statistiken visat, att dess afskaffande
ej medfört någon tillväxt i de stora förbrytelsernas
antal.
Att dödsstraffet förr eller senare skall försvinna
ur vår lagstiftning och andra länders med samma
kulturståndpunkt som Sverige — där det ej redan skett
— är ganska troligt, och många äro de skäl, som göra
det önskligt, att så kan ske. Dödsstraffet
är onekligen ett straffmedel af sådan beskaffenhet,
att, om dess användning är en nödvändighet, denna
nödvändighet måste högeligen beklagas. Det ligger
nämligen något upprörande i att använda ett straff,
hvars betydelse för brottslingen är insvept i dunkel
och som enligt mångas mening utgör ett afskärande af
en utveckling, af hvilken brottslingens eviga välfärd
är beroende. Dessutom måste man gifva dödsstraffets
motståndare rätt i deras påståenden om de tekniska
brister, hvaraf denna straffart lider. Väl är det
sant, att dödsstraffet ej är alldeles ensamt om
dessa brister, men de vidlåda dock denna straffart
i en ojämförligt mycket högre grad än andra straffarter.
Särskildt gäller detta om den klyfta,
som skiljer dödsstraffet och närmast lägre straff åt,
samt om omöjligheten af hvarje upprättelse, i händelse
straffet drabbar en oskyldig.
Inom den vetenskapliga litteraturen, liksom
inom pressen i allmänhet, äro dödsstraffets
motståndare afgjordt öfvervägande, men inom
regeringarna och de lagstiftande församlingarna
är mestadels, särskildt i de flesta af de stora
kulturländerna, förhållandet omvändt. Emellertid
hafva sträfvandena för dödsstraffets afskaffande
småningom alltmer gjort sig gällande. Med hvarje
ny strafflag har dödsstraffet inskränkts till
allt färre förbrytelser; och de lagstiftningar,
hvilka ansett sig kunna alldeles undvara detsamma —
åtminstone på den allmänna straffrättens område
—, äro numera ej så få. F. n. är dödsstraffet —
bortsedt från den speciella straffrättens (särskildt
krigslagstiftningens) område — afskaffadt i Rumänien
(1864), Portugal (1867), Holland (1870), Italien
(1889), Norge (1902), flera schweiziska kantoner och
några amerikanska stater.
I några länder verkställes dödsstraffet genom
hängning, i vissa nordamerikanska stater medelst
elektricitet. Det vanliga är dock, att det fullbordas
genom halshuggning. Denna sker än medelst
handbila, än medelst fallbila (giljotin). Det
senare verkställighetssättet, som otvifveiaktigt
eger företrädet dels såsom säkrare och dels därför,
att man sålunda undgår att låta den ena människan
omedelbart verka till den andras aflifvande, skulle
säkerligen erhållit större utbredning, såvida man
ej, till följd af den roll fallbilan spelat i den
franska revolutionens blodscener, mångenstädes hyst
motvilja för densamma. Förr verkställdes dödsstraff
alltid offentligt, och på denna offentlighet lade
man särskild vikt, emedan man ansåg den egnad
att synnerligen främja en afskräckande verkan
af bestraffningen. Med anledning af det menliga
inflytande, som de offentliga afrättningarna
i mer än ett afseende visat sig utöfva på den
åskådande mängden, har man dock i senare tider
mångenstädes infört s. k. intramurana afrättningar,
d. v. s. afrättningar, som försiggå inom fängelsets
murar eller på någon annan kringstängd plats samt
bevistas endast af ett antal personer, som särskildt
tillkallats eller erhållit tillstånd att närvara.
I Sverige var under arbetet på den nu gällande
strafflagen (af 1864) mången gång fråga om
dödsstraffets afskaffande. Lagkommittén ansåg
nödvändigheten af detta straff vara underkastad
tvifvel. Hofrätterna och Högsta domstolen förklarade
sig däremot enhälligt för dess bibehållande. I samma
riktning uttalade sig äfven Lagberedningen. Slutet
blef, att dödsstraffet upptogs i lagen (endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
