Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duval ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Leçons sur l’histoire naturelle des corps organisés (1839—42) och den nya
upplagan af Cuviers "Leçons d’anatomie comparée"
(1835—45), hvars fem sista band han bearbetade.
Duvernoy [dyvärnoωa’], Victor Alphonse, fransk
musiker, f. 1842 i Paris, professor i pianospel
vid konservatoriet därst., började 1869 gifva
årsserier af kammarmusikaftnar med H. Léonard
som förste violinist, erhöll 1880 staden Paris’
pris för körverket La tempête och har sedermera
uppträdt som operakompositör, med Sardanapale (1882)
och Hellé (1896) samt baletten Bacchus (1902) m. m.
E. F—t.
Duvert [dyvär], Félix Auguste, fransk
vådevillförfattare, f. 1795, d. 1876, var först
militär, sedan civil ämbetsman. Af hans dramatiska
alster, tillsammans mer än 150 stycken och ofta
skrifna under samarbete med Saintine, Dumersan,
Varin och framför allt Lauzanne, hafva omkr. 20
blifvit öfversatta till svenska och uppförda på
svenska teatrar. Hans första stycke, som uppfördes
på Gymnaseteatern 1823, var Le frère de lait.
(S. S—n.)
Duveyrier [dyväriē]. 1. Anne Honoré Joseph D., fransk
dramatisk författare, f. 1787, d. 1865, var advokat,
men lämnade 1814 statstjänsten för att helt och
hållet egna sig åt skriftställarverksamhet. Under
pseudonymen Mélesville skref han, ensam
eller i förening med Scribe, Brazier, Carmouche,
Bayard, sin yngre broder Charles m. fl., inemot
300 teaterstycken, mest i Scribes stil: dramer,
melodramer, komedier, vådeviller och operalibretter,
af hvilka flera uppfördes med stort bifall. Bland
de af honom ensam författade styckena må nämnas:
L’oncle rival (1811; "Farbrodren rival", uppf. 1844),
La veille des noces (1817; "Dagen före brölloppet",
uppf. 1822), Zampa, ou la fiancée de marbre (1831;
"Zampa, eller marmorbruden", uppf. 1838, med musik
af Hérold), La maison du rempart ou une journée
de la Fronde (1833;, "Frondörerna, eller En dag
under partistriderna i Paris 1649", uppf. 1835, med
musik af A. F. Lindblad), La fille de Figaro (1843;
"Figaros dotter", uppf. 1847), Le trompette de M. le
prince (1846; "Prinsens trumpetare", uppf. 1861,
musik af Bazin) och Une fièvre brûlante (1847;
"Kärleksfebern", uppf. s. å.). Tillsammans med Scribe
författade han bl. a. Les frères invisibles (1819;
"De osynlige bröderna", uppf. 1828), Valérie (1823;
"Valerie", 1824), La demoiselle à marier ou la
Première entrevue (1826; "Första mötet", uppf. 1827;
"Friarens besök", uppf. 1859), La seconde année ou
À qui la faute? (1830; "Två års giftermål, eller
Hvems är felet?", uppf. 1836) och Le chalet (1834;
"Alphyddan", uppf. 1837, med musik af Adam).
2. Charles D., den förres broder, fransk författare,
f. 1803, d. 1866, utvecklade en mångsidig verksamhet
som journalist och författade därjämte stycken för
teatern, dels ensam: Faute de s’entendre (1838;
"Förstå hvarandra!", uppf. 1849), dels i förening
med Scribe: Oscar (1842; "En otrogen man", 1843) och
Les vêpres siciliennes (1855), dels i förening med
sin broder: Michel Perrin ou l’espion sans le savoir
(1834; "Michel Perrin, eller polisspionen utan att
veta det", uppf. 1838), Clifford le voleur (1835;
"Paul Clifford", uppf. 1837) och La meunière de
Marly (1840; "Qvarnen vid Marly, eller Den vackra
arrendatorskan", uppf. 1844) m. fl. Mest är D. känd såsom
anhängare af saint-simonismen. För att bidraga till
denna läras utbredning utgaf han flera skrifter. Äfven
hans socialpolitiska skrift L’avenir et les Bonaparte
(1864) väckte mycket uppseende.
(S. S—n.)
3. Henri D., den förres son, fransk upptäcktsresande,
f. 1840, d. 1892, genomreste 1859—60 norra Afrika
och gjorde därunder forskningar, hvilka äro af stor
vikt för kännedomen om de länder, som begränsa
Algeriet, Tunisien och Tripolis. Hans förnämsta
arbete bär titeln Exploration du Sahara (I. "Les
touaregs du Nord", 1864). 1878—80 redigerade han,
jämte G. Maunoir, "Année géographique".
Dux, lat. (af ducere, föra, leda), ledare. 1. I det
forna Rom användes detta ord om öfverbefälhafvaren i
krig (i plur., duces, äfven om underbefälhafvarna)
samt betecknade efter ämbetsmannaväsendets
reglering (under Diocletianus och Konstantin)
militärbefälhafvaren i en provins och blef sedan
en bestämd högsta adelstitel (motsvarande hertig,
fr. duc, it. duca, eng. duke). I Sverige återgafs
titeln jarl med dux. — I Danmark och Norge nyttjas
ordet dux i betydelsen af skolyngling, som sitter
främst (i en klass), primus.
2. Mus., kallas i en fuga det ursprungliga
temat eller subjektet, sådant det föredrages af
begynnelsestämman. Jfr Comes.
Dux, tjech. Duchcov, distriktshuvudstad i nordvästra
Böhmen, nära Erzgebirge. 12,000 inv. (1900), mest
tyskar. Brunkolsgrufvor. I staden finnes ett den
grefliga familjen Waldstein tillhörigt slott, hvilket
mycket besökes för sin stora och väl underhållna park,
sitt bibliotek (24,000 bd), sitt tafvelgalleri och
sin vapensamling.
Duxrasen, husdjurssk., tillhör den österrikiska
alpboskapen och förekommer i Tyrolen mellan Innsbruck
och Schwaz. I Dux-(Tux-)dalen, hvaraf rasen fått sitt
namn, har den hållits fri från korsning med andra
boskapsslag. Färgen är öfvervägande svartbrun till
svagt svart med ljusbrun ål efter ryggen. Gödförmågan
hos rasen är utmärkt, mjölkafkastningen mycket
måttlig.
H. F.
Duyckinck [da͡ikink], Evert Augustus,
nordamerikansk litteraturhistoriker och biograf,
f. 1816 i New York, d. därstädes 1878, utgaf 1847—53
den kritiska veckoskriften "The literary world"
i samarbete med sin broder George Long D. (f. 1823,
d. 1863), hvilken medverkade äfven i D:s mest
betydande arbete, Cyclopdæia of american literature
(2 illustr. band, 1856; 4:e uppl. 1888).
Duyse [dö’jse], Prudens van, flamländsk skald och
lärd, f. 1804, d. 1859 som stadsarkivarie i Gent,
bidrog i hög grad till utvecklingen af en nationellt
flamländsk vitterhet. Af hans diktsamlingar må
nämnas: Vaderlandsche poezij (1840), Natalia (1842),
Het klaverblad (1848) och De Nazomer (1859) samt
den episka dikten Jakob van Artevelde (1858). Se
bibliografi af Potter (1861) och biografi af Micheels
(1893).
D. V., förkortning för lat. Deo volente,
"om Gud vill".
D-wagen (ty., förkortning af durchgangswagen,
"genomgångsvagn"), järnv., vagn försedd med genomgång
i vagnens längdriktning.
E. Hjr.
Dvala. 1. Fysiol., tillstånd af nedsatt retbarhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
