Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1117-1118 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Du Rietz ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nürnberg m. fl. På grund af den erfarenhet, som
härigenom vunnits, sökte professor Osc. Lassar
att 1882—83 i Tyskland grunda folkbad efter denna
princip. Duschbaden voro så inrättade, att åt hvarje
badande var utmätt en vattenkvantitet af 20—60 liter,
uppvärmd till 35°, och som sedan efterföljdes af
kallare dusch. Dylika s. k. "brausebäder", mer och
mindre luxuöst anlagda, finnas på flera platser. Det
första anlades 1887 i Wien. Mera bekant är det stora
badet i Breslau ("Volkbrausebad"). I Sverige hafva
dylika bad på flera platser inrättats, men de hafva
småningom nedlagts, ty de kommo afgjordt till korta
på alla vis i jämförelse med vår folkbadstyp, det
modifierade Curmanska badstubadet. Litt.: T. Genzner,
"Handbuch der architekten" (1889, IV, s. 84, 176—191),
och J. Marcuse, "Bäder und badewesen" (1903, s. 124).
C. (Ln.)

Duschbad. Se Dusch.


Duse [dōse], Eleonora, italiensk skådespelerska,
f. 3 okt. 1859 i Vigevano (prov. Pavia), åtnjöt som
skådespelarbarn en förträfflig scenisk utbildning. I
början af 1880-talet spelade hon i Turin och Rom
de kvinnliga hufvudrollerna i Sardous och Dumas
d. y:s sededramer med sådan framgång, att hon med
ens blef erkänd som en scenisk storhet. Hon bildade
då eget sällskap och företog turnéer i hemlandet
och utom Italien samt erkändes vara samtidens mest
intresseväckande och genialiska skådespelerska.
I sitt temperaments lättrörlighet, i talande minspel
och åtbörder är hon äkta italienska. Hon återger
känslorna så omedelbart, att åskådaren fullständigt
lefver med i framställningen. Scen för scen
fortsätter hon diktarens arbete på ett organiskt
sätt i tal och aktion; hennes fantasi är stadd i
ständig vibrering och ger lifvets färg åt allt. De
finaste stämningsöfvergångar åskådliggör hon med
sällspord psykologisk sanning, och öfverraskande
är ofta den själiska belysning, hvarmed hon får
fram nytt ur kända pjäser. Det är förnämligast som
scenisk tolk af det kvinnliga lidandet D. vunnit
sin konstnärliga storhet, och till hennes förnämsta
roller höra Marguerite Gautier i "Kameliadamen",
Odette, Fedora, Nora i Ibsens "Ett dockhem", Magda
i Sudermanns "Hemmet", Santuzza i Vergas "Cavalleria
rusticana", Shaksperes Kleopatra, d’Annunzios Gioconda
och Francesca da Rimini, men äfven i komiska
roller, sådana som Cyprienne i "Låtom oss skiljas"
eller den glada värdshusvärdinnan Mirandolina i
Goldonis klassiska lustspel "La locandiera", är hon
utmärkt. Med eget teatersällskap uppträdde hon i
Wien och Berlin 1892 samt sedermera i Petersburg,
Nord- och Syd-Amerika, London, Spanien, Köpenhamn,
Stockholm (1895 och 1906), Paris (1896) o. s. v. Hon
var 1880—94 gift med skådespelaren, sederm. konsuln
T. Chechi. Hennes senare, passionerade förhållande
till skalden d’Annunzio är afspegladt i dennes roman
"Il fuoco". Biogr. af Rasi (1901).

Dusén, Per Karl Hjalmar, botanist,
f. 4 aug. 1855 i Vimmerby, blef civilingenjör 1878
och egnade sig i början åt lärarkallet vid några
folkhögskolor, var amanuens vid Riksmuseets afdelning
för arkegoniater och fossila växter 1899—1900
samt vid botaniska trädgården i Rio de Janeiro
1901—hösten 1904. D. har i botaniskt syfte företagit
flera resor i främmande länder: vistades 1890—92
i Kamerun (Väst-Afrika), för moss-studier, deltog
såsom botanist 1895—96 i svenska expeditionen till
Eldslandet och uppehöll sig därefter för fortsatta
växtstudier någon tid i västra Patagonien och
södra Chile samt åtföljde 1899 prof. A. G. Nathorst
på expeditionen till nordöstra Grönland. 1904—05
besökte han Syd-Patagonien. För bearbetande af under
sistnämnda färd gjorda botaniska samlingar återvände
han hösten 1905 till Sverige. Bland hans skrifter
må nämnas: New and some little known mosses from the
west coast of Africa (Vet. akad:s handl. 28., 1895,
1896), Die gefässpflanzen der Magellansländer och
Die pflanzenvereine der Magellansländer ("Svenska
exped. till Magellansländerna", 1900, 1905), Zur
kenntnis der gefässpflanzen des südlichen Patagoniens
(Vet. akad:s öfv. 1901), The vegetation of western
Patagonia ("Reports of the Princeton university
exped.", 8, 1903), Beiträge zur bryologie der
Magellansländer, von Westpatagonien und Südchile,
1—5 ("Arkiv f. botanik", 1903, 1905, 1906),
Sulla la flore de la Serra do Itatiaya au Brasil
("Arch. do Mus. nac. do Rio de Janeiro". 13, 1903)
samt Zur kenntnis der gefässpflanzen Ost-Grönlands och
Beiträge zur laubmoosflora Ost-Grönlands und der Insel
Jan Mayen (Vet. akad:s bihang 27: 3, 1901). Efter
D. äro uppkallade moss-släktet Dusenia Broth. (1894)
och fanerogamsläktet Duseniella K. Schum. (1900).
T. K.

Dusend-düwels-werff ("tusen djäflars höjd"), en i
Ditmarsken, nära Hemmingstedt, belägen höjd, hvarest
ditmarskarna förskansade sig i striden mot danskarna år 1500.

Dusjan, Stefan, serbisk härskare, tillhörande
ätten Nemanja, f. 1308, upphöjdes på tronen
1331 genom ett uppror mot hans fader Stefan Urosj
III, hvilken mördades. D:s regering blef Serbiens
glansperiod. Under ständiga krig mot grekiska
kejsardömet och Ungern samt genom inblandning
i grannstaternas inre tvister lyckades han till
största delen lägga under sig Macedonien, Albanien och
Bosnien. Han upphöjde 1346 ärkebiskopen af Ipek till
själfständig serbisk patriark och lät honom sedan
kröna sig till "tsar öfver serber och greker". En
kodifikation af Serbiens lagar skedde 1349 på hans
föranstaltande. Hans planer att sätta sig i den
grekiske kejsarens ställe och sedan hejda osmanernas
inbrott i Europa omintetgjordes genom hans död,
20 dec. 1355. I likhet med andra sydslaviska välden
sönderföll D:s rike snart efter hans död.
(H. B—n.)

Dusk, meteor., tätt, genomträngande regn.

Du Sommerard [dy såmrār], Alexandre, fransk arkeolog
och konsthistoriker, f. 1779 i Bar-sur-Aube, d. 1842 i
Saint-Cloud, deltog i Vendée-kriget och 1800 års italienska
fälttåg samt var från 1807 tjänsteman vid Cour des
comptes. Han var en bland de förste, som på allvar
intresserade sig för Frankrikes fornminnen och egnade
hela sitt lif åt grundläggandet af en samling, hvilken
sedan gaf upphofvet till Cluny-museet (se d. o.). 1839—46
utgaf han ett berömdt praktverk i 5 bd,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>