Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dumrath ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och 1864 angreps han af ett bröstlidande, som
ändade hans lif, 23 mars 1866, i Düsseldorf. Han
var ledamot af konstakademierna i Amsterdam och
Stockholm samt titulär professor. Sommaren 1853
utställdes i Stockholm D:s första oljemålningar:
Skärslipare (en Düsseldorfmodell), Fiolspelare
och sjungande flicka m. fl. enkla karaktärsbilder
i naturlig storlek. Till samma period och riktning
höra de båda svenska staten tillhöriga obetydliga
taflorna Fattig gosse (1854) och Blomsterflicka. 1854
började D. måla genrebilder, anlagda på ett mera
detaljeradt, miniatyrlikt utförande (De båda döfve,
1855). Vid samma tid företog D. studieresor i
västra Tyskland, Holland och Belgien samt besökte
Paris. Det var äfven vid denna tid, som han flyttade
samman med den ungefär jämnårige schweiziske
konstnären B. Vautier, genom hvilken, såsom det
tyckes, D. först lärde känna sig själf. Den skarpa
blick för det i komiskt afseende karakteristiska,
hvilken tidigare hos den unge D. fått sitt uttryck i
dilettantmässig karikatyrteckning, gjorde sig nu på
ett förädladt och förfinadt sätt åter gällande. Sina
ämnen valde han från det mest kosmopolitiska af
alla områden, vagabondernas stora och artrika,
ur alla samhällsklasser rekryterade släkte, och
deras konflikter med den officiella världen blefvo
därefter hans egentliga specialitet. Sålunda framstodo
efter hand De försvarslöse inför polisdomaren (1857,
Berlins nationalgalleri), Ett konstberidarsällskap
(s. å., Göteborgs museum), Ett pantlånekontor
(1858, Amsterdam; en reproduktion 1859 i Stockholms
nationalmuseum), som egentligen grundlade konstnärens
rykte, Andra klassens väntsal, Tredje klassens
väntsal (båda i Amsterdam; en replik af den senare,
med förändringar, 1865, i Stockholms nationalmuseum),
Tullvisitation vid gränsen, Ett skåltal, Spelsal
i Wiesbaden (1864), Taskspelerskan (ofullbordad,
liksom den föregående i Göteborgs museum, som
äfven eger några studier af målaren) m. fl. till
större delen figurrika kompositioner, med en mängd
skarpt kontrasterande fysionomier och gestalter,
en mängd enskilda småhandlingar, sammanhållna till
ett helt genom ett mycket tillfälligt intresse, icke
genom sitt förhållande till en hufvudhandling. I
dessa arbeten, af hvilka de flesta hafva gått till
Holland, Tyskland och Ryssland, framstod konstnären
efter hand som en af Düsseldorfskolans skarpaste
karaktärsmålare. Ty på förmågan att klart uppfatta och
med full åskådlighet framställa det karakteristiska,
vare sig i ett ansikte, en åtbörd, en ställning,
en enkel situation eller en hel komplex af sådana,
beror till en väsentlig del D:s betydelse som
konstnär. Därtill komma hans skarpa blick för det
komiska, mycken kombinationsförmåga samt ett drag
af älskvärd medkänsla, som gärna mildrar det låga
eller vidriga genom införandet af en eller annan
figur af mera elegisk-ideal hållning. Teckningen,
ehuru full af karakteristik, är tämligen
dilettantisk, saknande säkerhet och bredd, och i
färgen härskar ofta en viss matt entonighet. Men
den andliga vakenheten, seendet i första hand,
och den ädla humaniteten skola icke dess mindre
alltid låta D. framstå som en intressant konstnär.
Upk. (G—g N.)
D’Uncker, Konradine. Se Dunker, K. K. H. B.
Duncombe [da’nkəm], Thomas Slingsby, engelsk
politiker, f. 1796, d. 1861. invaldes i
underhuset 1826, föll igenom vid 1832 års val, men
invaldes ånyo 1834 och tillhörde sedan underhuset
till sin död. D. var oberoende radikal och gjorde
sig vida bekant genom sitt något excentriska
uppträdande. Det var han, som 2 maj 1842 inlämnade en
af chartisternas beryktade jättepetitioner, hvilken
uppgafs hafva mer än 3 mill. underskrifter. Han
förvärfvade mycken popularitet äfven genom att 1844
energiskt framföra sin vän Mazzinis klagomål mot
inrikesministern sir James Graham, hvilken tillåtit
sig uppenbart kränkande af brefhemligheten. I mycket
stod D. på chartisternas sida (se Chartism),
men han ogillade bestämdt deras användande af
våldsamma medel för sina syftens vinnande. D. stod
i förbindelse med Napoleon III redan vid tiden för
dennes flykt från Ham 1846 och försvarade honom ännu
1858 mot angrepp i underhuset. Han var äfven en af
Kossuths verksammaste vänner i England. Jfr "Life and
correspondence of Thomas Slingsby D." (2 bd, 1868).
V. S—g.
Dundalk [dandå̄’k], hufvudstad i irländska
grefsk. Louth, prov. Leinster, vid floden
Castletowns utlopp i Dundalkbukten. 13,067
inv. (1901). Stort järnvägscentrum. Brännerier,
lin- och jutespinnerier, skeppsbyggen. Handel med
åkerbruks- och mejeriprodukter.
Dundas [da’ndəs], skotsk adelsätt, bland hvars
medlemmar på 1700-talet märktes de berömde juristerna
Robert D. of Arniston d. ä., f. 1685, d. 1753, och
dennes son Robert D. of Arniston d. y., f. 1713,
d. 1787, hvilka båda nådde presidentplatsen i
Skottlands högsta domstol. Af släktens öfriga
medlemmar märkas:
1. Henry D., 1:e viscount Melville, son till
Robert D. d. y. (se ofvan), statsman, f. 1742 i
Edinburgh, d. 1811, blef 1766 solicitor general och
1775 lordadvokat för Skottland och invaldes 1774
i underhuset, hvilket han tillhörde till 1802,
då han upphöjdes till peer med titeln viscount
Melville och baron Dunira. Som medlem af lord Norths,
Rockinghams, Shelburnes och Pitts ministärer blef
D. den mäktigaste mannen i Skottland genom sitt
inflytande på ämbetstillsättningarna och medelbart
på parlamentsvalen. Lordadvokatsysslan innehade han
till 1783, året förut hade han blifvit skattmästare
för flottan, och hans förtrogne vän, William Pitt
d. y., gjorde honom 1791 till inrikesminister,
1794 till krigsminister och (vid sidan däraf) 1800
till sigillbevarare för Skottland. Som krigsminister
planerade D. 1801 expeditionen till Egypten. Han var
därjämte 1784—93 medlem i och 1793—1801 president för
den af Pitt nyskapade kontrollkommissionen (Board of
control) för indiska angelägenheter och inlade i dessa
befattningar stor förtjänst om det brittisk-ostindiska
väldets förvaltning. Med Pitt afgick D. 1801, men
blef 1804 i dennes nya ministär förste amiralitetslord
(sjöminister). Hans sjuåriga förvaltning af flottans
finanser (1783—90) underkastades emellertid 1805 en
skarp granskning, hvilken ledde till D:s nödtvungna
afskedstagande från alla sina ämbeten s. å. och
hans inställande (genom impeachment) inför lordernas
domstol. Visserligen frikändes han af öfverhuset i
juni 1806, i ett par punkter dock med svag majoritet,
men hans vårdslösa handhafvande af allmänna medel
hade under rättegången tillräckligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
