Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 1035-1036 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dufva ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

går det icke heller någonsin upp på land, ehuru
det stundom under ebben ses ligga kvar på den
blottade hafsstranden, emedan det af bekvämlighet
ej vill arbeta sig ut till sjöss igen, när vattnet
faller. Under vatten kan det ej vistas någon längre
tid, utan sticker då och då nosen upp öfver ytan
för att andas. Det jagas nattetid af infödingarna,
som låta dess kött sig väl smaka och äfven förstå
att för åtskilliga ändamål använda dess hud och
tran. Genom sitt fnysande eller snarkande läte vid
andningen röjer djuret lätt nog äfven i mörkret sin
närhet för malajen, som slungar ut harpuner från sin
farkost och sedan med ett tåg drager sitt oviga byte
upp på land. Köttet är hvitt, sötaktigt och snarlikt
kalfkött, ehuru med en tranaktig bismak. Moderns
kärlek till ungen är utomordentligt stor, och om den
senare väl är tagen, vet fångstmannen mycket väl,
att den förra följer med upp mot stranden och där
utan svårighet låter fånga sig. — Måhända är hafskon
urbilden till grekernas vidtbesjungna sirener.
J. G. T.*

Dugra. Se Tugra.


Duguay-Trouin [dygǟ-troä̃’], René, fransk sjöhjälte,
f. 1673 i S:t Malo, d. 1736 i Paris. 1689 sändes
han till sjöss på ett kaparfartyg, och redan 1691
fick han befälet öfver en liten af hans släktingar
utrustad fregatt. Genom ett djärft företag på den
irländska kusten visade han snart, att han var denna
plats vuxen, och ända till 1694 fortsatte han sina
kryssningar med stor framgång. Sistnämnda år blef han,
under en förtviflad strid mot 6 engelska krigsskepp,
sårad och fången. Genom en kärleksintrig lyckades
han dock inom kort befria sig ur fångenskapen
och återvända till Frankrike samt fortsatte under
kriget mot England och Holland med stor framgång och
utmärkelse att föra befäl dels å privata kapare, dels
å statens kryssare. De fredsår, som därefter följde,
använde han till att genom studier utbilda sig för
sitt yrke. Sedan ingick han i franska marinen. 1707
fick han befäl öfver 6 krigsskepp, och i förening
med Forbin besegrade han s. å. en engelsk eskader,
destinerad till Portugal med trupper, vapen och
ammunition för ärkehertig Karls räkning. 1709 blef han
adlad. 1711 företog han sin namnkunniga expedition
till Rio de Janeiro, bemäktigade sig dess starka
fästningsverk och tillfogade portugiserna oerhördt
stora förluster. Ludvig XV utnämnde honom sedermera
till generallöjtnant och anförtrodde honom 1731
befälet öfver franska Medelhafsflottan. Han var en
ädel och oegennyttig karaktär. Hans många krigsföretag
planerades med skicklighet och klok beräkning samt
utfördes med en ofta till oförvägenhet gränsande djärfhet.
D:s Mémoires utkommo i Paris 1740. En staty
är rest öfver honom i Saint-Malo, en på borggården i
Versailles och en på börsen i Nantes. Litt.: Richer,
"La vie de D." (1784), La Landelle, "Histoire de
D." (2:a uppl. 1876), och Félix de Bona (M:lle
Bl. Besserve), "Histoire de D." (1890).
O. E. G. N.*


Du Guesclin l. Duguesclin [dygeklä̃’], Bertrand,
konnetabel af Frankrike, f. omkr. 1320 på slottet
La Motte-Broons, nära Dinan (dep. Côtes-du-Nord),
tillhörde en af Bretagnes äldsta familjer, men erhöll
en bristfällig uppfostran i allt utom ridderlig idrott
af sina fattiga föräldrar. Redan vid 17 års ålder
segrade han i en tornering och fick på grund däraf
följa sin böjelse för krigaryrket, hvarefter han slöt
sig till Karl af Blois i dennes strider med Johan
af Montfort om arfsrätten till Bretagne. Han trädde
därpå i fransk tjänst och gjorde, sedan konung Johan
II vid Poitiers 1356 tillfångatagits af engelsmännen,
dauphin (sedermera Karl V) flera viktiga tjänster,
bl. a. genom det hjältemodiga försvaret af Rennes
(1356—57) mot hertigen af Lancaster och genom
sin seger öfver Karl II den elake af Navarra vid
Cocherel (vid Eure) 24 maj 1364. D. utnämndes till
"lieutenant du roi" i Normandie och belönades
med grefsk. Longueville (s. å.), men blef
(sept. s. å.) slagen och tillfångatagen af den
engelske härföraren Chandos vid Auray, då han ilat den
betryckte Karl af Blois till undsättning. Frigifven
mot en lösepenning af 100,000 livres, sammanskjutna af
Karl V, påfven och några andra furstar, fick han sin
konungs uppdrag att befria Frankrike från den samling
odisciplinerade soldater och slödder, "les grandes
compagnies", som, efter att förut ha gjort landet
viktiga tjänster, efter det fransk-engelska krigets
slut förhärjade den franska landsbygden. D. tog
dem under sitt kommando, förde dem till Spanien och
kämpade där för grefve Henrik af Trastamara i dennes
strid om Kastiliens krona med sin broder konung Peter
den grymme. Nästan tillintetgjord af D., tillkallade
Peter de frejdade engelske härförarna prins Edvard
("Svarte prinsen") och Chandos, och efter under af
tapperhet blef D. slagen och tillfångatagen af dessa
i den mot hans råd utkämpade bataljen vid Navarrete
(1367). Ånyo friköpt af Karl V för 100,000 dubloner,
till hvilken summa äfven D:s motståndare skola ha
bidragit af beundran för hans tapperhet, hämnades
han sitt nederlag genom segern vid Montiel (mars
1369), som satte Henrik af Trastamara på Kastiliens
tron och gjorde D. till grefve af Búrgos, hertig
af Molina samt konnetabel af Kastilien. Återkallad
till Frankrike och äfven där, af Karl V, upphöjd
till konnetabel, började han en serie lysande och
framgångsrika fälttåg mot engelsmännen, slog dem vid
Pontvallain (Maine) 1370, förjagade dem från Poitou
1372—73, återtog hela Bretagne med undantag af Brest
och Derval, hejdade hertigens af Lancaster invasion
i Ile-de-France samt eröfrade 1374 Guienne och
Saintonge, hvarefter ett fransk-engelskt stillestånd
hejdade D:s bedrifter. Vid krigets förnyade utbrott
1377 började D. belägra Cherbourg, men när Karl V
följande år sökte konfiskera Bretagne, öfvergåfvo
de bretagniske riddarna och soldaterna D:s armé för
att värna sin hotade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>