Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Duchr. ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gnostikerna eller medeltidens mystiker och
duchobortsernas sekt. Själfva räkna de sin sekts
härkomst från "rättfärdighetens förste martyr",
Abel, eller "de tre männen i den brinnande ugnen",
offren för Nebukadnessars förföljelse. — Grundtanken
i deras lära är uppfattningen af gudomen såsom
världssjälen (de förneka Guds personlighet och
världens skapelse) och såsom "andligen inneboende
i människosjälen". Treenighetsdogmen och bibelns
innehåll uppfattas som sinnebildliga uttryck
af det andliga lifvets yttringar och utveckling
i människosjälen: "Kristus måste födas, uppväxa,
undervisa, lida, dö och uppstå i hvarje människosjäl",
om hon skall varda frälst. "Det inre ordet",
"Kristus i själen", "det tänkande förnuftet" är deras
högsta auktoritet; sammanfattningen af den i själen
inneboende gudomens yttringar kalla de "lifvets
bok". Kyrkan med dess läror och ceremonier förkasta
de. "Vår kyrka", säga de, "är uppbyggd i själen"; och
"hvar två eller tre äro församlade i Kristi namn,
där är hans kyrka". Till denna "kyrka" räkna de
"icke blott kristna, utan äfven judar och turkar",
m. a. o. alla, som ledas af "det inre ljuset" och
"i sina själar odla det godas utsäde" (Novitsky i
"Vjestnik Jevropi", 1880). De tro ej på de ortodoxes
himmel och helvete, men de lära, att "de rättfärdige
skola besitta jorden", som är evig. De rättfärdiges
själar inträda vid deras död i de rättfärdiges
kroppar, de orättfärdiges ingå i djur. De hålla
strängt på alla människors jämlikhet och "buga sig för
gudomen i människan". I likhet med kväkarna förkasta
de all yttring af våld, såsom krig, kroppsstraff
o. s. v., och utmärka sig för arbetsamhet, enkelhet i
seder, hjälpsamhet och kärleksfullhet mot alla. Deras
yttre — ett friskt och kraftigt utseende, milda
drag och lugna åtbörder — bär också vittne om ett
naturligt lefnadssätt och ett ädelt sinnelag.
Ohyggliga äro de förföljelser och grymheter, för
hvilka duchobortserna varit utsatta (misshandel
ofta ända till döds, förvisningar, straffarbete vid
Sibiriens grufvor på lifstid o. s. v.). Katarina
II, tolerant mot andra sekterister, förföljde
duchobortserna med stor grymhet, som likväl
öfverträffades af Paul I:s omänsklighet. Alexander I
lämnade dem i fred och tillät dem bilda en koloni
vid floden Molochnaja i guv. Taurien, hvilken
upprefs af Nikolaus I, som instack kolonisterna i
straffregementen eller förvisade dem till Sibirien
och Transkaukasien. Sektens anhängare förökades
likväl trots förföljelserna, hvari någon lindring
inträdde under Alexander II. Under Alexander III
och Nikolaus II uppblossade förföljelsen mot dem på
nytt och kulminerade vid midten af 1890-talet i de
blodiga våldsdåden mot omkr. 15,000 duchobortser i
Kaukasien, af hvilka några misshandlades till döds,
hundratal försmäktade i ohyggliga fängelser och flera
tusenden jagades bort från sina hem till ödemarkerna
i Transkaukasien, där de ledo af hunger och andra
umbäranden. — 1895 sände Leo Tolstoj en af sina
vänner (Paul Birukov) till Transkaukasien för att
taga kännedom om de förföljdes belägenhet, hvilken
han sedan skildrade i "Times". Samtidigt lade Leo
Tolstoj och en af hans söner sig ut för de förföljde
duchobortserna och lyckades slutligen bereda möjlighet
för dem att utvandra, och vid sekelskiftet utvandrade
i rundt tal 10,000 från Kaukasien till Canada (sedan
en del gjort ett misslyckadt försök att slå sig ned på Cypern),
hvarest de upprättat blomstrande kolonier. —
Duchobortsernas nuvarande hela antal är okändt, men
det uppgår sannolikt till mer än 200,000. Litt.:
O. Novitsky, "Duchobortsi. Ich istorija i
vjärouttjenie" (Duchobortserna. Deras historia och
troslära, 2:a uppl. 1882), "Gonenie na Duchobortsev s’
zakljutjeniem Grava L. N. Tolstoja" (Förföljelsen mot
duchobortserna med tillägg af L. N. Tolstoj, 1896),
Stepniak, "Russian peasantry" (1888), Tsakni,
"La Russie sectaire" (s. å.), och J. Stadling,
"De religiösa rörelserna i Ryssland" (1891).
J. S—g.
Duchr., vid växtnamn förkortning för franske
botanisten Pierre Étienne Simon Duchartre
[dyʃa’rtr], f. 1811, d. 1894, professor vid Paris’
universitet, författare till bl. a. 4:e delen af
"Manuel général des plantes, arbres et arbustes"
(1862) och Eléments de botanique (1867).
Duchu, bot. Se Pennisetum.
Ducis [dysīs], Jean François, fransk dramatiker,
f. 1733 i Versailles, d. där 1816, ledamot af Franska
akademien 1778, är mest känd genom bearbetningar af
Shaksperes dramer, hvilka han behandlade i högsta
grad godtyckligt. Af hans egna dramer är Abufar, ou
la famille arabe (1795) bäst. D:s Œuvres och Œuvres
posthumes utkommo 1827, hans bref 1879. Se arbeten
om D. af Campenon (1824) och Leroy (3:e uppl. 1835).
Duck, Jacob A., holländsk genremålare, f. omkr. 1600
i Utrecht, d. efter 1660, troligen i Haag. D., som
ända till senare tid förblandades med djurmålaren
Jan le Ducq i Haag, under hvars namn hans taflor
oftast gingo, målade s. k. sällskapsstycken,
d. v. s. interiörer med musicerande eller dansande
sällskap af de högre klasserna, scener från
vaktstugor, stall och vinkällare o. s. v. och
tillhörde kretsen af de närbesläktade artisterna
Dirk Hals, P. Codde, A. Palamedesz, W. Duyster
m. fl., hvilkas verk först den moderna kritiken
lyckats särskilja. D., hvars lefnadsomständigheter
äro föga kända, står ej i allra första ledet bland
samsläktade konstnärer, ty hans teckning är ibland
svag, men hans arbeten skattas likväl högt på den
europeiska konstmarknaden och träffas i ett flertal
af kontinentens museer. Hans enda kända, signerade
arbete i Sverige är en källarscen, Vinprofvet, som
på 1890-talet tillhörde hofmarskalken Ennes.
O. G—g.
Duckwitz, Arnold, tysk politiker, f. 1802 i
Bremen, d. därstädes 1881, blef 1841 senator i sin
födelsestad och var 1848 medlem af "vorparlamentet",
aug. 1848—maj 1849 tysk handelsriksminister samt
1857—63 och 1866—69 borgmästare i Bremen. Som senator
kvarstod han till 1875. Hans Denkwürdigkeiten aus
meinem öffentlichen leben von 1841—1866 (1877) äro af
stort intresse. D. har inlagt betydliga förtjänster
om Bremens förkofran i merkantilt afseende och om
åstadkommandet af tullenhet för Tyskland, hvarjämte
han blifvit ryktbar som skaparen af Tysklands första
örlogsflotta 1848. Jfr därom M. Bär, "Die deutsche
flotte von 1848—1852" (1898).
Duckworth [da’kωəth], sir John Thomas, engelsk
amiral, f. 1748, d. 1817, deltog såsom löjtnant
i sjödrabbningen vid Grenada 1779 och blef
s. å. commander samt 1780 postcaptain. 1 juni 1794
stred han, under lord Howe, i det ryktbara sjöslaget
vid Ouessant samt erhöll för sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
