Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 963-964 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dsjiggetai ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarhelst en motsats finnes, hvars
leder ej förklarats ur hvarandra eller ur
en tredje princip, äfven om denna motsats
ej är genomgående för hela världsåsikten.
L. H. Å.

Dualist, anhängare af dualismen; anhängare af den
dualistiska teorien.

Dualistiska teorien, fys., den teori, som söker
förklara de elektriska fenomenen genom att antaga
två slag af elektricitet. Dess grundläggare äro Dufay
och Robert Symmer. Den sistnämnde ansåg, att inom den
oelektriska kroppen finnas i lika mängd och likformigt
fördelade båda slagen af elektricitet och att,
om de elektriska fluida skiljas, kroppen visar sig
positivt elektrisk på hvarje punkt, där det positiva
fluidet är öfvervägande, och negativt elektrisk på
de ställen, där det motsatta slaget är härskande. Af
Symmer uttalades äfven den satsen, att de särskilda
partiklarna inom ett och samma elektriska fluidum
repellera hvarandra, under det att en motsatt verkan
eger rum mellan partiklar af olika fluida. Motsatsen
till den dualistiska är den unitariska teorien.
L. A. F.*

Duar (arab.) kallas i norra Afrika, i synnerhet i
Algeriet, ett arabiskt tältläger, som består af tio
eller flera tält. Jfr Smahla.

Duarte, den portugisiska formen af namnet Edvard.

Dub, karavanseraj. Se Darab.

Duban [dybã’], Jacques Félix, fransk arkitekt,
f. 1797, d. 1870, gjorde sina studier i Paris och
Italien, var 1848—54 Louvres arkitekt samt blef 1854
medlem af Franska institutet och generalinspektör för
de civila byggnaderna i Frankrike. Han förvärfvade
sin ryktbarhet hufvudsakligen genom den i ädlaste
renässansstil hållna École des beaux-arts (ett af de
skönaste moderna byggnadsverken i Paris, börjadt 1820
af hans lärare Debret och 1834—38 fortsatt af D. efter
en alldeles ny plan) samt restaurationen af Slottet i
Blois (1845). D. gjorde sig bemärkt äfven som målare
framför allt af akvareller med arkitekturmotiv.

Du Barail [dy bara’j], François Charles, fransk
militär, f. 1820 i Versailles, d. 1902 i Paris,
började sin militära bana som simpel soldat 1839,
men blef officer redan 1842 och steg i graderna
till divisionsgeneral, 1870. Under kriget 1870—71
kommenderade han först en kavalleridivision af
Rhenarmén vid Metz och efter vapenstilleståndet
3:e kåren af Versailles-armén. 25 maj 1873—21 maj
1874 var han krigsminister i de Broglies två första
kabinett och blef sedan chef för 9:e armékåren,
men efter Mac Mahons afgång från presidentskapet
öfvergick han till reserven. 1887 erhöll han afsked
ur krigstjänsten. Såsom utomordentligt sändebud
öfvervar han Oskar II:s kröning i Stockholm 1873. D.,
som var ifrig rojalist, offentliggjorde redan före sin
död sina intressanta memoarer, Mes souvenirs (3 bd,
1894—96), utarbetade med hjälp af publicisten Cornély,
medarbetare i "Le Figaro".
L. W:son M.


Du Barry l. Dubarry [dybarrī], Jeanne Bécu,
grefvinna, den franske konungen Ludvig XV:s
älskarinna, föddes i Vaucouleurs 1743 i ett fattigt
hem. Som helt ung kom hon till Paris och fick där
plats som bodmamsell i en modehandel. Genom sin
skönhet och sitt lifliga lynne drog hon männen till
sig, tog plats i ett spelhus och knöt bekantskap med
chevalier Jean D. Denne föreslog
Ludvig XV:s kammartjänare och "skaffare" Lebel
att föra henne till den då nära sextioårige
monarken. Denne blef häftigt betagen i hennes
retande yttre, arrangerade (1768) ett giftermål
mellan henne och en afsigkommen grefve, Guillaume
D., en broder till Jean D., och lät 1769, till den
kungl. familjens fasa, presentera henne på hofvet
såsom grefvinna D. och "maîtresse en titre". Hon
var ingalunda så obildad och utan skick, som
hennes samtida bland kvinnorna hafva framställt
henne. Genom sitt obegränsade välde öfver den
svage och vällustige konungen, som hon duade och
tilltalade med smekordet "La France", fick hon
ett mäktigt inflytande på statens styrelse. Sin
makt utöfvade hon likväl mera som verktyg i andras
händer än af begär att härska, och hon skilde sig
däruti från m:me de Maintenon och markisinnan de
Pompadour, hvilka hon var mycket underlägsen i
bildning och beräkning. Det var hufvudsakligen
det af Choiseul undanträngda jesuitvänliga och
absolutistiska hofpartiet, som flockade sig kring
henne. Första följden af denna koalition blef, att
Choiseul, som icke ville böja sig för henne, föll
(redan 1770) och att de Maupeou och d’Aiguillon
(hennes gynnade älskare) kommo till styret. Genom
sitt våldsamma uppträdande mot parlamentet åsamkade
de sistnämnde henne folkets hat. Efter Ludvig XV:s
död (1774) förvisades grefvinnan för en tid till
Pont-des-dames, nära Meaux, men lefde sedan på sitt
vid Marly belägna slott, Luciennes, som Ludvig
XV låtit uppföra åt henne. 1792 reste hon öfver
till England för att sätta sin förmögenhet i säkert
förvar, men hade oförsiktigheten att återvända till
Frankrike, drogs inför revolutionstribunalet och
giljotinerades 8 dec. 1793. Hon skall in i sista
stunden tiggt bödeln om ett ögonblicks uppskof ("De
grâce, encore un moment, monsieur le bourreau!"). -
De under D:s namn utgifna Lettres et anecdotes (1779)
äro understuckna. Jfr E. och J. de Goncourt, "La du
Barry" (1880), Vatel, "Histoire de m:me du Barry"
(1882—83; en "ehrenrettung"), och H. Noel Williams,
"M:me D." (sv. öfv. 1905).

Du Bartas [dy bartā], Guillaume de Salluste, fransk
skald, f. 1544, d. 1590, deltog som käck krigare
i religionsstriderna och användes af Henrik IV i
diplomatiska beskickningar till Danmark, Skottland och
England. Han sårades dödligt i slaget vid Ivry. Under
sin lifstid och en god tid efteråt åtnjöt han ett
utomordentligt anseende som diktare — en anekdot
berättar, att själfve Ronsard skulle ansett honom
som sin öfverman, — men värdesättningen förändrades
sedermera så väsentligt, att Goethe, som var betagen
i D:s poesi, uttalar sitt beklagande öfver, att en så
utmärkt poet föraktades af sina landsmän. Den dikt,
som skapade D:s rykte, är ett bibliskt didaktiskt
epos, La sepmaine, ou la création du monde (1578,
30 uppl. under de närmaste sex åren; öfv. till latin,
italienska,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>