Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dräkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fingerringar, diamantsmycken, ur, buketter,
handskar, näsdukar, muffar och solfjädrar.
Under 1700-talels senare del började männens
dräkt undergå större förändringar. Rocken gjordes
mera åtsittande, och dess prydnader blefvo
sparsammare. Upptill anbragtes en låg, uppstående
krage, och skörten sneddades framtill. En sådan rock
kallades fraque (af eng. frock). Andra former funnos
äfven, ganska mycket liknande nutidens bonjourer,
dock oftast med afvikande form för kragen, som ibland
var nedviken och af synnerligen stort omfång. Västen
gjordes kortare, knäpptes högre och försågs med
uppslag. Under 1780-talet miste den ärmarna, och
ryggstycket började göras af simplare tyg. Halsduk
och krås begagnades fortfarande, det senare dock,
liksom manschetten, med minskadt mått. Ben-
och fotbeklädnaden var i hufvudsak densamma som
förr. Perukerna försvunno alltmer; håret, benadt
midt itu, ströks från pannan upp åt båda sidor och
lades i en eller flera horisontalrader af lockar —
den öfversta strax ofvan öronen. Bakhåret, slätt,
bildade öfvergång till hårpungen eller hårpiskan,
som efter 1785 var härskande. Hattarna gjordes större
och begagnades i växlande former. Vintertiden buro
herrarna stora muffar. Utstyrseln i öfrigt liknade den
föregående tidens; dock var det nu sed, att eleganta
herrar buro tvenne ur. — Vid hofvet buro kvinnorna
fortfarande styfkjorteln, dock ändrad så till vida,
att den fått en oval grundform (genom tillplattning
fram och bak). Ibland uppgafs styfkjortelsställningen
och ersattes af en mindre ställning, som åt kjortelns
bakparti gaf en stark förhöjning. Slutligen uppgafs
styfheten, och kjorteln fick falla i lediga veck,
men drogs på flera ställen upp, så att den prydliga
underkjorteln, som icke gick längre ned än till
fotknölarna, blef synlig. Lifvet bibehölls med sitt
tidigare utseende, men urringningen växte, så att
det ej behöfdes någon stark rörelse af öfre kroppen,
för att hela bröstet skulle blottas. Från midten af
århundradet användes äfven lösa, yttre lifstycken
af olika former (för en af dem tjänade männens
frack till mönster), och under detta lif bar man
äfven senare en väst, liknande männens. När lifvet
blef mera urringadt, gjordes halsduken större; men
den lades så löst öfver bröstet, att den ingenting
skylde. Till sist lånades dock från England seden
att göra halsduken stor (fichu), och dennas ändar
lades i kors öfver bröstet, för att knytas bakom veka
lifvet. En tid voro breda förkläden mycket omtyckta;
de buros t. o. m. på baler. Håret kammades upp i
en stor och hög tupé (toupet), som uppehölls af
kuddar med fiskbensställning och som ibland kunde
hafva ända till åtta gånger hufvudets volym. Denna
hårdräkt pryddes dessutom med hvarjehanda figurer,
korgar med blommor eller frukter, bilder af skepp,
landskap o. s. v. När emellertid Marie-Antoinette
efter en barnsäng förlorat sitt hår och måste anlägga
löshår samt därför valde en låg peruk med baktill och
vid sidorna fritt och ej fullt regelbundet nedhängande
lockar, började först hofvets och sedermera de
öfriga ståndens damer följa exemplet och friserade
sig à l’enfant. När håret sålunda hade fått en minskad
volym, kunde man åter bära hufvudbonader, och sådana
användes af växlande former: mössor, halmhattar,
hattar af samma form som männens o. s. v. I allmänhet
rådde under denna tid den största omväxling i modets
värld.
Den stora revolutionen framkallade nya riktningar i
fråga om moderna. Af förkärlek för antiken anlade
några grekisk-romersk dräkt; andra däremot roade
sig med att bevara den gamla dräkten, allenast
öfverdrifvande vissa delar af densamma. Herrarna
gingo med långt hår, uppslag på rocken, som sköto
fram om kroppens sidor, lornjett i ögat och knölpåk
i handen. Kvinnorna uppträdde i hattar, hvilkas
främre delar sköto fram för ansiktet med hufvudets
dubbla längd, eller i jättestora bandrosetter,
framför allt med bara bröst och ben. Vid sidan af
dessa ytterligheter bevarade sig och fortlefde
den gamla dräkten, ehuru med småningom skeende
förändringar. Rocken (le fraque) vek nu för fracken
(le frac), med vinkelformig utskärning, där skörten
började. Skörten gjordes mycket långa och ibland
mycket smala; men lifvet var kort och försedt med en
omvikt krage, som skylde den af en halsduk omlindade
halsen. Håret hängda ned till rockkragen, och på
hufvudet bars en hög hatt, mer eller mindre närmande
sig cylindern som grundform. Västen, mycket kortare
än förut, syntes dock nedanför fracklifvet. Byxorna
gjordes småningom allt längre. När stöflar kommo
på modet, gjordes byxorna så långa, att de måste
stoppas ned i de förra. Ytterrockar gjordes af
samma form som 1700-talets rockar, d. v. s. med raka
framkanter, och de voro ibland försedda med breda,
bakvikta kragar. Icke sällan hade en rock flera på
hvarandra liggande kragar. Utstyrseln riktades vid
denna tid med örringar, bröstnålar och paraplyer. Hos
kvinnorna hade dräkten i början af 1790-talet fått en
enkel, naturlig och behaglig form: en i lediga veck
nedfallande kjortel, ett lif (utan undre snörlif),
som, utan att blotta kroppen, återgaf dess form,
vidare långa ärmar, formade efter armarna, en halsduk
eller en framtill korslagd, baktill knuten större
duk med långa nedhängande ändar. Håret var ledigt
lockadt, ofta långt nedhängande. Denna rena smak
bibehöll sig dock ej länge. Redan vid årtiondets
midt hade man ändrat dräkten genom upptagande af
s. k. klassiska motiv. Öfverklänningen, som fick
namnet tunika (tunique), förkortades; lifvet gjordes
helt kort, men var därjämte mycket urringadt, och
hattarna, som baktill fingo en platt yta, täckte
hufvudet i form af en framåt vidgad cylinder. Sådan
var dräkten under konsulatets tid (1799—1804), och
under kejsardömets blef den ändå smaklösare. Lifvet
ryckte ännu längre upp, kjorteln gjordes kort och
försågs nedtill med breda och tvärgående, släta
eller veckade band. Ärmarna voro mycket långa och
fördelades ibland i en rad af puffar. Man hade dock
redan omkr. 1810 tröttnat vid detta mod och vände
då åter till snörlifvet. Därmed var man kommen till
samma ståndpunkt som mot slutet af 1500-talet, och
dräktens historia visar äfven i den nyaste tiden en
rad af former, som påminna om forna tiders. Detta
beror ingalunda på en tillfällighet. Man har nämligen
medvetet tagit motiv från gamla tider och äfven
på dräktens område användt nutidens benägenhet för
eklekticism. Därför har ock den moderna kvinnodräkten
förlorat mycket af den enhetliga karaktär, som den
fordom under de särskilda perioderna uppvisade. Den
manliga dräkten synes däremot numera vara nästan
stereotyp.
Emellertid har äfven här modet utöfvat sin makt,
om än i inskränkt mått. Omkr. år 1813 försvunno
knäbyxorna för långbyxorna. Stöfveln vann ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
