Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dräkt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kortare, enkla eller mångfaldigt veckade slöjor,
åt hvilka man sökte gifva ett rikt och omväxlande
utseende. Under 1400-talets första årtionden
aflägsnade man visserligen en del af dräktens
onaturligheter, men började i stället att med stor
förkärlek använda tunga, styfva och dyrbara tyger,
hvilka ej heller voro egnade att gifva dräkten ett
naturligt utseende. — Vapendräktens förändringar
under detta tidehvarf bestodo i allmänhet däruti,
att den gamla beklädnaden af ringbrynja eller kokadt
läder först på alla ömtåligare punkter bekläddes med
metallplåtar, t. ex. på axlar, öfverarm, armbågar,
knän och framsidan af smalbenen, samt därefter
fullständigt gaf vika för en beklädnad af järn
eller stål, bildad af större och mindre, buktade
skifvor. Under rustningen bar man en stoppad rock
samt öfver den en rikt smyckad klädnad, som med
tiden gjordes allt mindre framtill och slutligen
helt och hållet bortlades. På 1400-talet bars en
beklädnad af flätade ringar allenast kring halsen
samt vid öfvergången mellan bålens och benens
plåtbeklädnad. Till slut fick halsen skydd äfven
på annat sätt. Hjälmhufvan förlängdes baktill
nedåt, så att den betäckte nacken, och till skydd
för ansiktet sattes ett rörligt visir (visière),
hvilket var genombrutet, så att man utan svårighet
kunde andas och se. De två mot tidehvarfvets slut
vanligaste hufvudbeklädnaderna voro saladen, en
kullrig hjälmhufva, som baktill gick ut i en snibb
och vanligen var förenad med en hakbeklädnad, som vid
kinderna gick upp under saladen, samt den burgundiska
hjälmen (bourguignon), en hufvudbonad af järn eller
stål, hvilken tätt omslöt hufvudet och var försedd med
ett mycket framspringande visir. Därigenom att själfva
kroppen fick en starkare beklädnad gjordes skölden
småningom öfverflödig; den begagnades slutligen mest
som prydnad. Den trekantiga skölden efterträddes af
en fyrkantig, buktad, i öfre högra hörnet försedd
med en utskärning, för att gifva plats åt lansen,
när denna lades till anfall. Till slut användes
äfven runda sköldar. Under en stor del af 1400-talet
(intill 1477) var det burgundiska hofvet tongifvande
inom modets värld. Burgundisk dräkt var således den
tiden liktydig med elegant dräkt.
Alltifrån början af 1500-talet egnades synnerlig
uppmärksamhet åt kostymen, som underkastades otaligt
många ändringar och stundom gaf anledning till
ett ursinnigt slöseri. Man använde fina ylletyg,
siden, sammet och brokadväfnader. Emot yppigheten
utgafs den ena förordningen efter den andra, men de
uträttade intet. I början af 1500-talet var Spanien
tongifvande i modets värld, men sedan gick Frankrike
åter i spetsen. Under perioden 1500—50 fortfor man
att visa förkärlek för uppskärningar i kläderna:
på bröst och rygg, på ärmar och benkläder. Ibland
bestodo stora delar af kläderna af smala, tätt
sittande band, som på vissa afstånd höllos intill
kroppen af parallellt gående ribbor. Mellanpartierna,
stundom påsydda (och ej anbragta i själfva tyget),
gjordes vanligen genom stoppning utstående. Särskildt
tyckte man om att genom utsträckning af axelpartiet
gifva kroppen upptill en onaturlig bredd. Sedan man i
början af århundradet hade kring halsen haft en vid,
fyrkantig öppning, beslöt man sig för att låta rocken
gå ända upp till halsen, kring hvilken den ofta afslutades med ett uppstående
krås, som bidrog att framkalla och underhålla seden
att bära kortklippt hår. Man använde flera färger
(i Spanien företrädesvis de mörka) och sömmade på
kläderna rika broderier eller smycken af ädel metall
och dyrbara stenar. Rocken gjordes öppen framtill:
först från midjan nedåt, sedan ända upp till halsen,
i hvilket fall man fick tillfälle att visa en rikt
utsirad underrock. Äfven denna gjordes slutligen
öppen, så att det prydliga linnet skulle kunna
ses. Benen omslötos tätt af höga strumpor (de gingo
öfver knäet) och högst uppe af byxor, som antingen
voro holkformiga eller vida och åtknutna så högt
upp, att de utåt hängde ned i vida veck. Skorna voro
vanligen framtill tvärt afskurna och mycket breda. På
hufvudet bars en platt barett med låg, styf kant
samt prydd med en fjäder och med dyrbara beslag. Vid
bältet hängde svärd, ibland äfven dolk. Stundom
begagnades jämväl en yttre rock, framtill vidöppen och
kortärmad, på framsidan försedd med upptill mycket
breda, pälsbeklädda uppslag, äfvensom kortare eller
sidare mantlar. Sådan var t. ex. den dräkt, som bars
af Karl V (1519—56), Frans I (1515—47) och Henrik VIII
(1509—47). — Äfven i den kvinnliga dräkten visade
sig ett nytt inflytande, som undanträngde de förut
härskande formerna. Man bar en klänning, fyrkantigt
utskuren vid halsen (som antingen var bar eller delvis
skyldes af ett fint linne), med ett slätt lif, som på
framsidan strutformigt afsmalnade nedåt till en långt
nedgående snibb. Puffärmar användes, med puffarna
fördelade i flera rader öfver hvarandra. Kjorteln
var klockformig, vanligen framtill (i strid mot
det spanska modet) öppen, så att underklänningen
syntes. Kring lifvet bars en metallgördel, hvars ena,
förlängda ände framtill hängde ned nästan ända till
klänningens underkant. Man begagnade dyrbara nipper,
bl. a. rikt utsirade solfjädrar. Håret bars ej längre
utslaget, utan kort, antingen lockadt eller slätt,
och benadt i midten. Bakhufvudet betäcktes af en
mössa, som framtill begränsades af en broderad remsa
eller ett juvelprydt metallband. Äfven barettlika
hufvudbonader förekommo.
Under 1500-talets förra hälft var männens dräkt
bredast öfver axlarna, men därefter förlades den
största bredden till platsen närmast öfver eller strax
nedanför höfterna. Rocken, ofta stoppad, uppskuren
eller randig, gjordes mera åtsittande och fick allt
kortare skört. Slutligen gaf man den samma form som
kvinnornas lif, d. v. s. man lät den i framsidan gå
ned i en lång spets, med ytterst smala eller alls inga
skört. Axelpuffarna minskades; ärmarna, till en början
bredast upptill och afsmalnande mot handen, blefvo
allt smalare. Kring handlederna och halsen anbragtes
ett veckadt krås, som inemot år 1600 utvidgades till
en vid skifva. Öfverbensbeklädnaden gjordes mycket
utstående och vid samt var en tid ballongformad, men
blef småningom mera långdragen och fick till sist
form af holkar, som gingo ända ned till knäna. Man
bar en kort, styf mantel (med eller utan krage),
hvars nedre kant befann sig ungefär vid höfterna,
hvilka därigenom fingo utseendet af att vara bredare,
än de i verkligheten voro. Skorna voro spetsiga. Man
bar kort hår och kortspetsade hakskägg samt mustascher
med uppvikta spetsar. Baretten gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
