Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drummer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
geographischen gesellschaft in Wien", III, 1901, n:r
4), A. G. Högbom, "Studien in nordschwedischen
drumlinslandschaften" ("Bullet. of Geological
institution of Upsala", vol VI, 1903, n:r 12).
E. E.
Drummer, geol., smala, af ett eller flera olika
mineral bestående ådror, som bildats genom
utfyllning af i den omgifvande bergartsmassan
förut befintliga spricklika håligheter. Vid denna
utfyllning torde, åtminstone i de allra flesta fall,
hafva tillgått så, att en verklig utkristallisering
egt rum ur någon lösning, som infiltrerat uti
eller fyllt håligheterna. Mineralafsättningen
har fortskridit från sprickans väggar mot dess
midt (sekretionsbildning) och antingen pågått,
tills hela håligheten blifvit fylld, eller ock i
midten lämnat ett tomrum, hvars väggar ofta äro
besatta med mer eller mindre fullständigt utbildade
kristaller. Drummernas vanligaste utfyllningsmineral
äro kvarts, ametist, kalkspat, kalcedon och
opal. Då en drum består af flera mineral, förekomma
dessa i samma ordningsföljd på hvardera sidan om
den forna sprickans midtlinje. Till tjockleken
växla drummerna mellan några mm. och åtskilliga
cm.; vanligen hafva de icke någon särdeles
stor utsträckning på längden. Jfr Sekretion.
E. E.
Drummond [dra’mənd], gammal skotsk adlig släkt,
som fått sitt namn efter stamgodset Drymen i
Stirlingshire och redan på 1300-talet nått en
bemärkt ställning. En Margaret D. blef 1363 gift
med konung David II (Bruce), hvars älskarinna hon
förut varit, och förklarades 1370 genom utslag af
skotska biskopar skild från honom. Denna förbindelse
skaffade emellertid släkten konungagunst och
godsförvärf. Margarets brorsdotter Annabella D.,
f. omkr. 1350, d. 1402, var gift med konung
Robert III (Stuart). De under nyare tiden för sin
jakobitiska fanatism bekante earlerna af Perth
och Melfort (se nedan) härstamma från John D.,
lord D., d. 1519, en liflig deltagare i sin tids
skotska partistrider. Hans dotter, Margaret D.,
f. omkr. 1472, d. 1501, omtalas under 1490-talets
sista år som älskarinna åt konung Jakob IV och blef
under mystiska omständigheter jämte två sina systrar
mördad genom gift. Redan under medeltiden delades
släkten i flera grenar. Se Malmcolm, "Genealogical
memoir of the house of D." (1808).
1. William D. of Hawthornden, skotsk skald,
f. 1585, d. 1649, utgaf 1613 Tears on the death
of Mæliades, en pastoral klagodikt öfver prins
Henriks af Wales död, samt 1616 en samling Poems,
innehållande sonetter, madrigaler o. s. v. och
röjande stark påverkan af Guarini. Berömd för
sin majestätiska stil är hans betraktelse på
prosa öfver döden, The cypresse grove. D.
skref vidare en historia öfver de fem skotske
konungarna med namnet Jakob samt en rad rojalistiska
broschyrer. Bland hans dikter är äfven en
elegi öfver Gustaf II Adolf. D., som från 1610
bodde på sitt gods Hawthornden, sysselsatt med
lärda studier och vittra idrotter, stod i liflig
förbindelse med samtidens engelska skalder, särskildt
Drayton och Ben Jonson. Öfver den senares besök på
Hawthornden 1618 förde D. litteraturhistoriskt
värdefulla dagboksanteckningar, 1842 utgifna
af "Shakespeare society". D:s dikter utgåfvos senast
af W. C. Ward (1894). Jfr Massons grundliga biografi
öfver D. (1873).
2. James D., 4:e earl af Perth, f. 1648,
d. 1716, blef 1682 skotsk öfverdomare (justice
general) och 1684 Skottlands kansler, öfvergick jämte
sin broder John till katolicismen för att vinna
Jakob II:s gunst och styrde faktiskt med brodern
Skottland under Jakobs korta regeringstid. Den för
sin hårda framfart och som affälling allmänt hatade
D. blef vid 1688 års revolution gripen vid ett försök
till flykt och hölls inspärrad på Stirling castle
till 1693, då han uppsökte sin landsflyktige herre
i S:t-Germain. Enligt dennes sista vilja upphöjdes
D. 1701 till titulär hertig af Perth.
3. John D., earl af Melfort, den föregåendes
broder, f. 1649, d. 1714, blef 1684 skotsk
statssekreterare och belönades för sitt affall till
katolicismen med titlarna viscount (1685) och earl
(1686) af Melfort. D. flydde vid 1688 års revolution
samtidigt med Jakob II och utöfvade vid dennes hof ett
starkt och olycksbringande inflytande, hvarför han
upprepade gånger genom andras påverkan på den svage
konungen förvisades därifrån. Enligt dennes sista
vilja blef han 1701 liksom brodern titulär hertig.
4. James D., 6:e earl af Perth, sonson till D. 2,
f. 1713, d. 1746, fördes af sin fader, hvilken
deltagit i 1715 års skotska resning,
i späda år till Frankrike, återvände
efter där erhållen uppfostran till hemlandet och
slöt sig 1745 till pretendentens sak, var en af
dennes dugligaste medhjälpare under resningen och
anförde vänstra flygeln vid Culloden. Utmattad af
strapatser under flykten, dog D. på det räddande
fartyg, som skulle föra honom till Frankrike.
V. S—g.
Drummond [dra’mənd], Henry, engelsk politiker och
religiös ledare, f. 1786, d. 1860, blef redan 1807
delegare i sin familjs framstående bankirfirma i
London och var 1810—13 ledamot af parlamentet. På
väg till Palestina 1817, stannade han i Genève
och började där den religiösa verksamhet, som gaf
honom hans största betydelse. I Genève bekämpade
han socinianerna, blef "apostel, evangelist och
profet" bland irvingianerna och grundade efter sin
återkomst till England den katolsk-apostoliska
kyrkan (1826), som hade sin medelpunkt på D:s
egendom Albury park i Surrey. 1847—60 var han ånyo
parlamentsledamot och ansågs såsom en af underhusets
originellaste medlemmar, till sin åskådning tory af
den gamla skolan, men stående utanför partierna. Han
var äfven en flitig författare i ekonomiska frågor och
grundade 1825 professuren i nationalekonomi i Oxford.
(E. Hkr.)
Drummond [dra’mənd], Thomas, engelsk ingenjör och
politiker, f. 1797, d. 1840, deltog som officer
vid brittiska ingenjörkåren i Brittiska öarnas
topografiska uppmätning och uppfann därvid till
hjälp vid signaleringar det s. k. Drummondska
kalkljuset, hvilket består af en glödkropp af
kalk i en knallgaslåga och ännu användes för vissa
belysningseffekter (signaler, skioptikonapparater
m. m.). — D. blef 1831 bekant med Brougham,
infördes af denne i inflytelserika whigkretsar och
egnade sig sedan helt åt politiken. 1835 blef han
understatssekreterare för Irland och var därefter till
sin död öns verklige styresman, en af de bäste Irland
haft under 1800-talet. Han omorganiserade Dublins
förut eländiga polisväsen, bröt orangistlogernas
laglösa godtycke i Ulster, styrde med opartisk
rättvisa, inskärpte hos godsegarna, att "egendom
medför sina förpliktelser lika väl som sina rättigheter"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
