Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drabbning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om Danmarks akademiska målarskola samt några dikter,
bland dem Engelske socialister, under signaturen
Marc Cole. Det var dessa poem, som riktade
G. Brandes’ uppmärksamhet på skalden ("Men De er
jo digter!"), och under starkt inflytande af denne,
som då börjat sitt arbete för den danska kulturens
frigörelse från nationalliberalt program och
akademiskt formtvång, kom D:s första samling Digte
till (1872). Det uppseendeväckande i denna sedan så
ryktbara bok var indignationspoesien. Förf. ville
partout göra revolt, och i några socialt polemiska
dikter rycker han fram som talman för de af samhället
misshandlade. Den glödande harmen och människokärleken
föras fram af en patetisk övertalningsförmåga,
som hänför. Vid sidan af denna poetiska protest
förekomma i samlingen också de första utkasten till
den i D:s produktion genomgående idealiseringen af den
rättframma naturmänniskan (skepparen, landsknekten
o. a.), de första anslagen till hans stämningslyrik
samt den första antydan om hans rytmiska originalitet
("Landsknægtens vise").
Efter detta poetiska prof stod hans diktarverksamhet
stilla ett par år, men så bröt en produktion fram, som
i rikedom, mångfald och oförminskad ungdomsfriskhet
hör till de mest imposanta inom skandinavisk
litteratur. Endast under senare hälften af 1870-talet
utgaf han följande verk: romanen En overkomplet
(1876), berättelserna Tannhäuser (1877), Poul og
Virginie (1879; "Paul och Virginie", s. å.) och Lars
Kruse (s. å.), novellsamlingarna Ungt blod (1877) och
Paa sömands tro og love (2 uppl. 1878), skildringarna
I storm og stille (1875) och Derovre fra grænsen
(1877), sagodikten Prinsessen og det halve kongerige
(1878; "Prinsessan och det halfva kungariket", 1880)
samt diktsamlingarna Dæmpede melodier (1875), Sange
ved havet. — Venezia (1877), Ranker og roser (1879)
och Ungdom i digt og sang (s. å.).
D:s första prosa öfverraskade med sin
omedelbarhet. Han kunde i hast fästa det första
intrycket på papperet och finna det språkliga uttryck,
som frapperar genom sin sanning. Äfven med pennan i
hand var han friluftsmålare, och hans landskapsbilder
och skildringar kunde ega en öfverväldigande friskhet
och målerisk kraft. Men hans logiska förmåga var icke
lika utvecklad. Han mindes hvad han sett och känt, och
det förnumna satte hans starka fantasi i rörelse. Men
den lyriska stämningen och ögonblicksintrycket togo
från honom eftertänkandets förmåga — han var alltför
subjektiv för att kunna arbeta ut en romankomposition
och genomföra en karaktärsutveckling. Därför äro
också hans längre berättelser från denna tid,
framför allt "En overkomplet" och "Tannhäuser",
till arten misslyckade, men deras namn bäras till
eftervärlden af den i dem inströdda lyriken, som
hör till skaldens yppersta. Där D. når längst i
sin första berättarkonst är i den kortare novellen,
t. ex. i samlingen "Ungt blod" och i berättelserna om
fiskare och sjöfolk i "Paa sömands tro og love". Här
är han i stånd till duktiga lifsbilder och träffande
iakttagelser af menige man, och den folkliga tonen är
trovärdig. Här är berättelsen också mer formstöpt. En
särskild art af hans prosastil representerar den
lilla skissamlingen "Derovre fra grænsen", hvilken
innehåller observationer och stämningar från en resa
bland valplatserna i Slesvig och hvari han till sina
radikala vänners förargelse — det var tiden närmast
efter den provisoriska finanslagens utfärdande —
eldade upp sig till ett nationalliberalt patos,
som med ens gjorde honom populär öfver hela landet
och gaf boken en känslovalör, något erinrande om
"Fänrik Ståls sägner".
Det var första gången D. tog afstånd från sina
meningsfränder — det var icke den sista. Han
tillhör dem, som icke kunna gå i flock, som
icke kunna försvära sig åt någon riktning,
utan som måste gå fria och gå allena. Därför ha
kulturpolitikerna aldrig kunnat bygga på honom. Han
har svängt mellan brandesianism, försvarspatriotism,
romantisk radikalism samt en del andra vänster- och
högerprogram. Samma brist på hållning återspeglar
äfven hans privata lif, som han växelvis tillbragt
i Danmark och utlandet (Venezia, München, Kärnten,
Hamburg m. fl. ställen) och som har att uppvisa en
ständig växling af tycken och impulser, hvilka i
allmänhet haft svårt att associera sig med ordnade
samhällsförhållanden. Han har varit och är alltjämt
"Gotfred Springforbi", tillhörande det "farende folk"
han så ofta besjungit.
D:s hela första diktning, äfven prosan och den
målande skildringen, tenderade mot ett enda mål:
lyriken, och på förvånande kort tid gjorde den
sig fri, och han förvärfvade det mästerskap, som
skall bevara hans namn för framtiden. I samlingarna
"Sange ved havet", "Ranker og roser" samt "Ungdom i
digt og sang" är han redan den klassiske lyrikern
och har spelat alla sångens arter med en rikedom
af skilda toner, af nya modulationer, af ständigt
växlande rytmisk rörelse, som är enastående i dansk
litteratur. Intet mänskligt är honom främmande: den
sinnligt blossande erotiken, det behagfulla skämtet,
det trotsiga öfvermodet, vemodets klagan och den
friska, muntra lifsnjutningen, harmens brösttoner och
den nästan kvinnliga hängifvenheten, ridderlighet
och folklighet, humor och patos, tapperhetsdyrkan
och fosterlandskärlek, själfförhäfvelse och
oppositionslusta, den oupplösta musikens stämningar
och den medvetet fattade känslans sublima språk, de
ljusa nätternas natursvärmeri och själfbespeglingen
inför hafvet (hvarmed diktaren till sist identifierar
sig själf), det allmänna och privat personliga
o. s. v. Och för allt detta ett slående språkligt och
musikaliskt uttryck, konstens alla verkningsmedel:
en ordets och ordställningens expression, som
endast kan aflockas förstahandsintrycket, och en
beundransvärd versifikatorisk improvisation: än en
melodiskt flödande melodi som folkvisans, än en
utsirad och komplicerad konstdikt som trubadurernas,
än de oväntade rytmernas fria lek, än deras
arkitektoniska sammanställning à la symfoni. Det
danska språket har väl knappt ljudit starkare,
böljat skönare, dragit bredare linjer och klingat
mer folkligt nationellt än från D:s lyra. Men man
hör icke sällan missljud. Skalden saknar nämligen en
väsentlig egenskap: tuktad smak, och den härligaste
strof kan oförmodadt vanställas af en platthet.
De följande 25 åren ha varit lika rika på produktion
som det första decenniet. De ha gifvit mycket vackert
och mångfaldigt, men icke så mycket nytt. D. har
diktat vidare på redan vunna terränger, men icke
öfverbjudit, hvad han förut skapat. Därtill har hans
lätthet att producera stundom förledt honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
