Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 775-776 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Douglas ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1567 i uppdrag att bevaka henne på sitt
slott Lochleven, hvarifrån hon emellertid trots all
hans vaksamhet 1568 rymde med hjälp af D:s unge son
George. D. erhöll 1588 titeln earl af Morton och var
från 1594 till sin död konungens högste representant
i gränsområdet.

IV. Queensberry-linjen.

21. William D., 3:e earl och 1:e hertig af
Queensberry, f. 1637, d. 1695, blef 1680
lordöfverdomare och 1682 lordskattmästare,
s. å. markis och 1684 hertig af Queensberry,
men beröfvades 1686 genom en intrig alla sina
ämbeten, enär han motsatte sig Jakob II:s planer på
katolicismens införande i Skottland.


22. James D., 2:e hertig af Queensberry, den
föregåendes son, kallad "unionshertigen",
f. 1667, d. 1711, slöt sig vid Vilhelms af
Oranien ankomst 1688 genast till denne och var
sedermera upprepade gånger kunglig representant
(commissioner) i Skottlands parlament.
Framför allt var han som sådan synnerligen verksam
under unionsförhandlingarna 1706 och undertecknade
å drottningens vägnar unionsfördraget mellan de
båda länderna (22 juli s. å.). Till lön för sina
förtjänster om unionens tillkomst upphöjdes D. 1708
till brittisk peer (hertig af Dover). Han blef
1709 statssekreterare och var till sin död drottning
Annas förnämste skotske rådgifvare.

23. William D., 3:e earl af March och 4:e hertig
af Queensberry, den föregåendes brorsons son, f.
1724, d. 1810, ärfde hertigtiteln efter sin kusin
1782 och var under öknamnet "Old Q" vida beryktad
som typen för en elak och sedeslös hofman under
sin vän regentens (sedermera Georg IV:s) tid.
Särskildt gjordes han af Burns till föremål för
skarp satir.

24. John Sholto D., 8:e markis af Queensberry,
f. 1844, d. 1900, gjorde sig känd dels som
upphofsman till de s. k. "Queensberry-reglerna" för
boxning (1887), dels genom det offentliga angrepp på
författaren Oscar Wildes moral 1895, hvilket indirekt
ledde till dennes domfällande.
V. S—g.

Douglas [du’gglas], svensk greflig ätt, som härstammar
från den berömda skotska familjen af samma namn
(se sp. 768). En medlem af denna familj, Robert
D. (se D. 1), blef 1651 svensk friherre (till Skälby,
kungsgård i Småland) och 1654 grefve, med Skeninge
till grefskap. En af hans sonsöner, Gustaf Otto D. (se
D. 2), introducerades på estländska riddarhuset. En
gren af den svenska ätten upptogs 1848 i badensiskt
grefligt stånd.


1. Robert D., grefve, fältmarskalk, f. 17 mars 1611 i
Sandikstone i Skottland, d. 28 maj 1662 i Stockholm,
kom 1631 med de skotska trupper, som markisen af
Hamilton för svensk räkning värfvat och förde till
Tyskland, anställdes först som page hos Gustaf Adolf,
blef 1632 major vid ett dragonregemente, utnämndes
1647 till generallöjtnant och 1651 till general samt
deltog som sådan och sedan juli 1656 som fältmarskalklöjtnant i Karl
X:s polska krig till 1657, då han hemreste samt
blef fältmarskalk och riksråd.
Han deltog i slaget vid Gennevadsbro (1657) och affären vid Uddevalla
(1658). 1658—60 kämpade han framgångsrikt i Livland
och Kurland, hvarunder han. bl. a. eröfrade Wolmar
samt öfverrumplade Mitau och tog Kurlands hertig till
fånga. 1651 upphöjdes han i friherrligt och 1654 i
grefligt stånd.

2. Gustaf Otto D., den förres sonson, grefve,
svensk-rysk militär, f. 23 febr. 1687,
d. efter 1763, var 1703 kaptenlöjtnant vid
Upplands regemente och blef 1704 löjtnant vid
Dalregementet. Sedermera var han en af Karl XII:s
drabanter och föll som sådan i fångenskap vid
Poltava (1709). Efter en tids fängelse i Vologda
ingick han i rysk tjänst och utnämndes 1717
till generalguvernör i Finland, som ryssarna då
innehade, med residens i Åbo. Honom tillkom den
högsta judiciella och administrativa makten i de
af ryska regeringen inrättade länen i västra
Finland. Hans namn har knutits vid de flesta af de
våldsåtgärder, utpressningar och grymheter, som denna
tid har att uppvisa. 1719 och 1720 utskref han
för den ryska arméns räkning de s. k. mantalskarlarna,
en man för hvarje mantal, hvilka sändes mot perserna,
men torde hamnat i Astrahan. I Sverige,
dit ryktet om hans beteende snart hann, troddes
allmänt, att han gaf de ryska galärerna en god
vägledning vid deras mordbrännarfärd längs svenska
kusten. 1721 blef D. ordförande i den stora
estländska kommissionen, 1725 generalmajor,
1729 generallöjtnant, 1737 general en chef samt
guvernör i Reval. 1751 gick han ur statens tjänst.
M. G. S.


3. Ludvig Vilhelm August D., grefve,
utrikesminister, ättling i 7:e led af D. 1, är son
af öfverstekammarjunkaren grefve K. I. V. Douglas
och Lovisa Katarina von Langenstein und Gondelsheim (dotter af storhertig
Ludvig I af Baden och Katarina Karolina Werner,
grefvinna von Langenstein und Gondelsheim) samt
sålunda besläktad med kronprinsessan Viktoria. (D:s
morfar var såväl halfbroder till kronprinsessans
farfar som helbroder till hennes farmors morfar,
den i Sverige 1801 aflidne arfprinsen Karl Ludvig
af Baden.) Född i Zürich 26 nov. 1849, idkade han,
efter 1869 aflagd abiturientexamen i Karlsruhe,
studier i Heidelberg, Uppsala och Lund (kansliexamen
1874) samt tjänstgjorde 1881—88 såsom kammarherre
vid kronprinsens hof.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>