Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 759-760 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dorsaler ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Alla dess sträfvanden måste ömsesidigt stöda
hvarandra. Målet med den i D. erhållna bildningen
är ej teologi, litteratur eller naturvetenskap för
deras egen skull. Genom dessa vetenskaper böra män
fostras, som blifva dugliga att tjäna den sanna
friheten och fäderneslandet". I detta afseende har
ock redan nu D. gjort en icke obetydlig insats i det
nya Japans lif.
A. K.

Dosiologi (af grek. dosis, se Dos, och logos,
lära), läran om den mängd, hvari läkemedel böra gifvas.

Dosis (grek.), med. farm. Se Dos.

Dositheus, kallad Magister, en grek i 4:e
årh. e. Kr., författare till (resp. öfversättare af)
en grammatisk lärobok (ars) på latin med grekisk
öfversättning. En mängd andra öfningsstycken med
latinsk och grekisk text, de s. k. Hermeneumata,
som i handskrifterna förenas med D:s grammatik,
synes ej härröra från honom.

Doslibell (af fr. dos, lat. dorsum, rygg, och
libellum, liten våg), fys. Se Vattenpass.

Dospad dag, berg. Se Rhodope.

Dosse, en 120 km. lång biflod till Havel, i
preussiska prov. Brandenburg, reg.-omr. Potsdam.

Dossennus, lat., en af de stående maskerna i
romarnas atellaner (se d. o.). D. var den illistige
och förslagne skälmen.

Dossera, Dossering, tekn. Se Dosera, Dosering 2.

D. Dossi. Efter ett själfporträtt.

Dossi, Dosso, egentl.
Giovanni di Niccolò Lutero, italiensk målare,
f. 1479, d. 1534, var först jämte sin broder Gian
Battista lärjunge af L. Costa och studerade sedan
dels i Rom (efter Rafael), dels i Venezia.
Arbeten af honom, mestadels mytologiska och fantastiska
målningar, i hvilka han skickligt sammansmälte Rafaels
själfulla skönhetskänsla med venezianernas härliga
kolorit, finnas i de flesta större europeiska gallerier. Bäst torde
han vara representerad i Ferrara och Modena.

Dossi, Carlo, italiensk författare, f. 1849 i
Casteggio, Piemonte, studerade rättsvetenskap
och har beklädt flera högre platser inom
utrikesministeriet. D. tillhör den naturalistiska
skolan (il verismo) inom den italienska prosan; bland
hans mest spridda arbeten kunna nämnas L’altrieri i
nero su bianco (1868; 3:e uppl. 1881) och La colonia
felice i utopia lirica (1874; 6:e uppl. 1895).

Dossier [dåssiē], fr. (af dos,
rygg, någonting kullrigt), "lunta", en bunt
handlingar, samling af aktstycken, vanligen
rättegångshandlingar, rörande en viss sak
eller person. — Dossiersystem, det arkivaliska
tillvägagående, som består däri, att man sammanför
alla handlingar, som röra samma sak eller person,
till ett helt för sig.

Dosso. Se Dossi.

Dosta, bot. Se Clinopodium.

Dost Muhammed, afgansk härskare, f. omkr.
1798, d. 1863, gjorde sig efter durani-dynastiens
fall (1826) till herre i Kabul och var
flera gånger invecklad i strider med den
angloindiska regeringen. Se därom Afganistan,
sp. 232—233.


Dostojevskij, Fedor Michajlovitj, rysk
författare, f. 30 okt. (g. st.) 1821 i Moskva, d. 28
jan. (g. st.) 1881 i Petersburg. D. var son af en
sjukhusläkare, studerade i ingenjörskola och var 1843—44
anställd i krigsministeriets ingenjörsafdelning,
men egnade sig sedan odeladt åt litteraturen. 1849
satt D. häktad 8 månader, anklagad för delaktighet i
den s. k. Petrasjevskij-"sammansvärjningen" och blef
för blotta deltagandet i en privat diskussionsklubb
dömd till döden, men benådades på själfva schavotten
med — förvisning på lifstid till Sibirien. 1855
mildrades grufarbetet till soldattjänst, och 1859
fick D. tillstånd att återvända till Ryssland.
D. var två gånger gift: med Marja Isajeva (1857), änka efter
en sibirisk tjänsteman, och med den ännu lefvande
Anna Grigorjevna Snitkina (1867). Hans begrafning
i Petersburg 2 febr. (g. st.) 1881 firades med
oerhörd anslutning från befolkningens sida. — Såsom
författare har D. haft en ofantlig betydelse i den
ryska litteraturen. Mindre konstnärlig än Tolstoj och
Turgenev, öfverträffar han dem båda i psykologiskt
djup och originalitet. Utgången ur Gogoljs och
Bjelinskijs realistisk-demokratiska skola, väckte
D. stort uppseende redan genom förstlingsverket,
den i brefform affattade berättelsen Bjednyje
ljudi (1845; "Fattiga stackare", 1885), skildrande
ämbetsmannaproletariatet i Petersburg. Intrycken
från Sibirien samlade han i den högst märkliga
själfbiografien Zapiski iz mertvago doma (1861—62;
"Det döda huset", 1883), full af karakteristiska
iakttagelser och djupa reflexioner rörande de
ryske straffångarnas lif. Bland hans många romaner,
hvilka äro mycket ojämna, ofta uttänjda och sällan
konstnärligt genomarbetade, men alltid öfverraskande
genom den skarpsinniga patologiska analysen af ryskt
själslif, märkas: Unizjennyje i oskorblennyje (1861;
"Kränkning och förödmjukelse", 1881), Prestuplenie i
nakazanie (Brott och straff, "Raskolnikov", 1866),
Idiot (1868), Bjesy (De besatte, 1871), Podrostok
(I slyngelåren, 1875) och Bratia Karamazovy
(Bröderna Karamazov, 1879—80). Mest känd bland
dessa är romanen "Brott och straff" (Raskolnikov)
genom den utomordentliga psykologiska skärpan och de
snillrika undersökningarna af mordets återverkan
på mördaren samt af samhällets och individens
ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. I denna
roman, liksom ock i "Bjesy", lämnas intressanta
bidrag till den ryska nihilismens inre utveckling
samt till förklaringen af sjukliga samhällssymtom i
Ryssland öfver hufvud. D:s senare romaner äro svagare
i kompositionen och dunklare genom en oklar mysticism,
men "Bröderna Karamazov", D:s ofullbordade "litterära
testamente", röjer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>