Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dohme ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
seine leute 1848—98" (1898) samt Paul Lindau i "Nord
und süd" 1879.
Dohme [då̄me], Robert, tysk konsthistoriker, f. 1845
i Berlin, d. 1893 i Konstanz, studerade i Berlin
samtidigt vid universitetet och vid Bauakademie,
innehade sedermera flera förtroendeposter, var en
tid direktör för nationalgalleriet och från 1892
sekreterare i konstakademien. Bland hans arbeten äro
Das königliche schloss in Berlin (1876), Barock- und
rococoarchitektur (1884—91), Geschichte der deutschen
baukunst (1887) och Das englische haus (1888).
G—g N.
Dohmen-Leblancs friktionskoppling [ləblã’s]. Se
Axelkoppling, sp. 532.
Dohna [då̄na], stad i sachsiska distriktet Dresden,
vid Elbes biflod Müglitz. 3,471 inv. (1900). Rester
af grefvarna Dohnas stamborg (från 12:e årh.,
förstörd 1402), bekant bl. a. genom den där sittande
domstolen (Dohnaer schöffenstuhl), som bestod af 18
adliga vasaller under burggrefvens presidium. Efter
borgens förstöring flyttades domstolen till Dresden
och upphäfdes 1572.
Dohna l. Dhona [då̄na], tysk burggreflig ätt,
som har sitt namn efter den vid staden Dohna
(se d. o.) fordom befintliga borgen Dohna (Donaw,
Donyn), hvilken af släkten redan under 1100-talets
senare hälft innehades såsom burggrefligt län. Ätten
delade sig på 1400-talet i två grenar: den schlesiska,
som utgick 1711, och den preussiska. Den sistnämnda
grenens stamfader var Stanislaus, burggrefve af D.,
hvilken, såsom legotruppsanförare i Tyska ordens
tjänst, 1454 kom till ordenslandet Preussen
och därstädes fick gods i förläning samt dog
1496. Dennes ättlingar utskiftade (1652 och 1654)
emellan sig familjens ansenliga jordmassa i fem
delar: Lauck, Reichertswalde, Schlobitten,
Schlodien och Karwinden, och efter dessa godskomplexer uppkallades
de olika linjer, i hvilka ätten ej långt
därefter delade sig. De fyra förstnämnda linjerna
(af hvilka linjen Reichertswalde utgick 1878) fingo
1840 preussisk greflig värdighet och 1854 för sina
hufvudmän ärftlig plats i den preussiska landtdagens
"herrenhaus". 1900 upphöjdes burggrefve Richard
af D.-Schlobitten (f. 1843) i ärftligt preussiskt
furstligt stånd med predikatet "durchlaucht". Grenen
Schlobitten har bilinjen Finckenstein, och grenen
Schlodien bilinjerna Kotzenau samt Malmitz.
Ätten D. har intagit en framstående plats inom den
preussiska armén och förvaltningen. En gren,
Karwinden, har introducerats på svenska riddarhuset
(se nästa art.). — På grundliga forskningar (äfven
i svenska arkiv) hvila preussiske generallöjtnanten
grefve Siegmar von D:s (en brorson till D. 9)
Aufzeichnungen über die vergangenheit der familie
D. (4 bd, 1877—85).
1. Friedrich von D., Stanislaus’ sonson,
f. 1536, var general i dansk tjänst. Han drunknade
1564 nära Malmö och begrofs i Lunds domkyrka, där
ett praktfullt monument rests öfver honom.
2. Christoph I von D., f. 1540, d. 1584, den
föregåendes broder, gick 1563 i dansk tjänst och
deltog i Daniel Rantzaus tåg till Sverige 1564.
Vid Varbergs eröfring af svenskarna 1565 kom D. i
fångenskap, men utväxlades 1567. Hans vid hemkomsten
afgifna berättelse om Sverige förmådde i hög
grad konung Fredrik att låta Daniel Rantzau 1567
företaga sitt bekanta tåg till Östergötland, hvarvid D. förde
avantgardet. Sedan var han jämte Rantzau och Frans
Brockenhuus samt efter deras död (1569) ensam
högste befälhafvare för danska hären. D. blef
1581 riksråd. Han fick stora förläningar i Skåne
(Helnekirke, till hvilken gård han vanligen skref
sig, Övedskloster, Sölvesborg) D. ligger begrafven
i S:t Knuts kyrka i Odense.
3. Fabian von D. mit der schmarre ("med
ärret"), de förres broder, f. 1550, d. 1621, gick
i tjänst hos kurfursten Johan Kasimir af Pfalz.
Han deltog i dennes expedition till Nederländerna
(1577) för att hjälpa protestanterna och kämpade 1587
i Frankrike på hugenotternas sida, i spetsen för
en tysk hjälphär af 13,000 man, samt 1591—92 under
Kristian af Anhalt. D. tjänade sedermera
kurfursten af Brandenburg och blef öfverburggrefve
i hertigdömet Preussen samt medverkade kraftigt
till detta lands förening med Brandenburg.
Staty i Siegesallée i Berlin.
4. Abraham von D., den föregåendes brorson,
f. 1579, d. 1631, var i Generalstaternas (1604—09),
Evangeliska unionens (1610) och Brandenburgs
tjänst samt hade som brandenburgskt geheimeråd
afgörande inflytande på kurfurstens öfvergång till
reformerta läran och gaf första uppslaget till
en brandenburgsk flotta. Han byggde slottet
Schlobitten samt fästningarna Königsberg och Memel.
Se Chroust, "Abraham v. D. Sein leben
und sein gedicht auf dem reichstag von 1613" (1896).
5. Christoph von D. d. ä., den föregåendes broder,
f. 1583, d. 1637, var till 1620 i kurpfalzisk tjänst
(han följde den olycklige Fredrik V:s gemål på
hennes flykt till Breslau, efter slaget på Hvita
berget) och vistades därefter i Preussen; men då
svenskarna 1626 inföllo i detta land, afseglade
han med sin familj till Holland, hvars
arfståthållare, prins Fredrik Henrik af Oranien,
var gift med en syster till D:s hustru, grefvinnan
Ursula af Solms-Braunfels. D. blef 1630 ståthållare
öfver furstendömet Oranien. Hans yngste son, Kristofer
Delphicus, blef under drottning Kristinas regering
naturaliserad i Sverige (se nästa artikel).
6. Friedrich von D. d. y., den föregåendes äldste
son, f. 1621, d. 1688, var 1649—62 ståthållare i
Oranien, 1662—68 chef för försvarsväsendet i Genève
och öfvertog 1668 sina preussiska gods. Sedan 1673
lefde han som privatman på Coppet. Hans Mémoires
utgåfvos 1898 af Borkowski.
7. Alexander von D., den förres son, stamfader för
grenen D.-Schlobitten, f. 1661, d. 1728,
blef 1687 preussisk generalmajor, afgick
1690 i en beskickning till Sverige samt blef 1691
statsminister och 1713 generalfältmarskalk.
8. Christoph von D. d. y., den föregåendes broder,
stamfader för grenen D.-Schlodien, f. 1665, d. 1733,
stred 1689 mot Frankrike såsom öfverste för ett af
franska emigranter bildadt regemente, var 1698 och
1699 sändebud i England och 1713—16 preussiskt
verkligt geheime stats- och krigsråd. D.
författade Mémoires originaux sur le règne et la
cour de Frédéric I, roi de Prusse (1833).
9. Friedrich Ferdinand Alexander von D., sonsons
son till D. 7, f. 1771, d. 1831, var, efter Steins
aflägsnande, 1808—10 preussisk inrikesminister,
organiserade 1813 med ifver folkbeväpningen mot
Napoleon och blef s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
