Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ådagalagdt, att klimatet undergått högst betydliga
växlingar; så rådde exempelvis i Europa under
den tidigare tertiärtiden ett tropiskt och
subtropiskt klimat, som tillät djurformer, hvilkas
närmaste släktingar numera återfinnas endast i
ekvatorialländerna, att trifvas där. Senare sjönk
temperaturen småningom, och Europas fauna fick en
mer eller mindre arktisk prägel (ren, myskoxe,
lämmel o. s. v.). Det egendomliga förhållande,
att flera identiska eller nära besläktade djurarter
förekomma såväl i höga bergstrakter, såsom Alperna
och Pyrenéerna, som i det nordligaste Europa, men
ej lefva på det stora mellanliggande området, beror
därpå, att under istiden de högnordiska djurformerna
af isen trängdes långt söderut ända till de nämnda
bergstrakternas närhet. Då sedermera isen smälte och
temperaturen steg, drog sig visserligen flertalet af
dessa nordiska invandrare åter upp mot norr, men en
del flyttade upp på bergshöjderna och blef sålunda
fullständigt isolerad från sina i norden förekommande
släktingar, medan på det stora, mellan dessa
bergstrakter och den skandinaviska norden belägna
området ifrågavarande djurformer försvunno. Som nu
flera af dessa alpina s. k. reliktformer något afvika
från sina nordiska stamförvanter, så bevisar detta,
att de ifrågavarande arterna under tiden från istidens
slut till våra dagar förändrats.
Djurvärldens nuvarande utbredning skulle i
själfva verket förblifva fullkomligt obegriplig
utan antagandet af arternas föränderlighet och ett
genetiskt samband mellan organismerna (se
Descendensteori). Vore djurarten oföränderlig, så blefve
det oförklarligt, hvarför landområden, som i forna
geologiska perioder bevisligen varit sammanhängande
och bebodda af samma djurarter, men numera äro
åtskilda genom för vissa djurarter oöfverstigliga
gränser, ej fortfarande hysa identiskt samma arter
af dessa djur, utan att dessa äro mer eller mindre
skiljaktiga på de från hvarandra skilda områdena. En
illustration till denna sats afgifver förhållandet
å ena sidan mellan Englands fauna jämförd med den
europeiska kontinentens, å andra Nord-Amerikas jämförd
med nordöstra Asiens, hvilka faunor fordom stått
i förbindelse med hvarandra. England skildes från
kontinenten under en i geologisk bemärkelse mycket sen
period, hvaremot den faunistiska gemenskapen mellan
Nord-Amerika och nordöstra Asien upphörde betydligt
tidigare. I sammanhang härmed äro alla eller nästan
alla brittiska djur identiska med västra Europas,
medan många arter i Nord-Amerika och nordöstra
Asien väl äro mycket nära besläktade med hvarandra,
men knappast någon nordamerikansk identisk med
någon östasiatisk. Detta exempel belyser ock det
sakförhållandet, att tvenne områdens faunor under
för öfrigt lika förhållanden äro så mycket mera
olika, ju längre dessa områden varit skilda från
hvarandra. Äfven följande faktum kan förklaras
endast från descendensteoretisk ståndpunkt:
på hvarje biologiskt område finnas serier af
arter, som sinsemellan bilda befryndade släkten,
familjer o. s. v., medan i två områden, som aldrig
stått i förbindelse med hvarandra, inga besläktade
arter — utom möjligen införda — förekomma, ehuru
lefnadsförhållandena kunna vara desamma på båda
ställena.
Gifvetvis måste en indelning af jorden i
djurgeografiskt hänseende gestalta sig olika alltefter
den eller de djurgrupper man företrädesvis fäster
afseende vid. En bergskedja, en öken, ett haf kunna
för däggdjur och amfibier utgöra ett oöfverstigligt
hinder, medan de ej behöfva sätta någon gräns för
fåglars eller insekters utbredning. De djurgeografiska
indelningar, som vunnit största anslutning, äro
grundade i första rummet på däggdjurens utbredning,
dels emedan dessa djurs utbredningssätt hufvudsakligen
betingas af sådana jordytans förändringar, hvilka
lättast kunna geologiskt kontrolleras, dels emedan
däggdjuren ej med samma lätthet som en del andra
djurformer kunna sprida sig, och dels slutligen emedan
de endast undantagsvis äro utsatta för tillfälliga
eller artificiella förflyttningar från en region till
en annan.
Den allmännast antagna djurgeografiska indelningen
för de på land och delvis äfven för de i sötvatten
lefvande djuren är uppställd af Sclater och Wallace,
hvilka urskilja 6 hufvudregioner (se kartan): 1)
den palearktiska, som omfattar Europa, norra Afrika
till Sahara och norra Asien till Himalaya; 2) den
etiopiska, Afrika s. om Sahara; 3) den orientaliska,
Östra och Västra indiska halfön, södra Kina och
de västliga Malajiska öarna; 4) den nearktiska,
Nord-Amerika till och med norra Mexico; 5) den
neotropiska, södra Mexico, Antillerna och Syd-Amerika;
samt 6) den australiska, Australien, Stilla hafvets
öar, Nya Guinea, Molukkerna och de östra Sundaöarna
till och med Celebes och Lombok. Hvar och en af dessa
regioner har åter delats i underregioner.
Senare forskare hafva med särskild hänsyn till
däggdjuren antagit blott tre djurgeografiska
riken, som skulle motsvara dessa djurs tre stora
utvecklingscentra: 1) Arctogæa, som omfattar de
förut nämnda palearktiska, nearktiska, etiopiska och
orientaliska regionerna; 2) Neogæa, som sammanfaller
med den neotropiska, och 3) Notogæa, som sammanfaller
med den australiska regionen.
I den palearktiska regionen hafva hjortarna, fåren,
getterna, mullvadsdjuren och springråttorna sitt
förnämsta utbredningsområde, medan desmandjuren,
hasselmössen (Myoxus), gräflingsläktet, grymtoxen,
gemsen och myskhjorten förekomma endast i denna
region. De s. k. Edentata äfvensom elefantdjuren
saknas alldeles, och af aporna förekomma blott
4—5 arter. Af för denna region egendomliga fåglar
må nämnas sandhönsen (Syrrhaptes), fasansläktet
Crossoptilon, trappen (Otis) samt flera släkten bland
sångarna (Sylviidæ). För regionen kännetecknande
amfibier äro Salamandra, Proteus, Bombinator m. fl.
Den etiopiska regionen erhåller sin egendomlighet
genom förekomsten af de många, vanligen i hjordar
lefvande hofdjuren, bland hvilka sådana som
giraffen, gnun och flera andra antilopsläkten
äfvensom sebrorna finnas endast här; dessutom är
förekomsten af de båda människolika aporna, gorillan
och schimpansen, flodhästen, vårtsvinet, guldmullvaden
(Chrysochloris), jordsvinet (Orycteropus), liksom
den fullständiga frånvaron af sådana vidt spridda
djur som hjortar, björnar och tapirer, egendomlig
för denna region. Anmärkningsvärdt är, att denna
etiopiska fauna under pliocentiden lefde i Indien,
såsom fynden i Siwalikbergen bevisa; äfven med djur
i den orientaliska regionen äro vissa särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
