Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diorit - Dioritporfyr, petrogr. Se Diorit - Dioritskiffer, petrogr. Se Diorit - Diortos - Dioscorea - Dioscorida. Se Sokotra - Dios-Györ - Dioskorides den yngre - Dioskorides Fakas. Se Dioskorides Pedanios - Dioskorides Pedanios - Dioskurerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
porfyrlikt utseende och kallas då dioritporfyr. I likhet
med diabasen är dioriten en numera ganska eftersökt
bergart, för att under den oegentliga benämningen
"svart granit" användas till finhuggna och polerade
stenhuggeriarbeten, särskildt grafmonument. En ganska
svart, finkornig diorit brytes och bearbetas vid
Västervik.
E. E.
Dioritporfyr, petrogr. Se Diorit.
Dioritskiffer, petrogr. Se Diorit.
Diortos (grek. diorthosis, af diorthun, göra rak),
kir., en vrickad eller bruten leds återsättande i
rätt läge.
Dioscorea Plum., Jams, bot., växtsläkte
af den med Amaryllidaceæ besläktade
fam. Dioscoreaceæ. Dithörande arter växa i varmare
länder öfver hela jorden. De äro klängande örter
eller halfbuskar med knöligt uppsvälld rotstock,
handnerviga, oftast hjärt- eller spjutlika blad samt
oansenliga, grönaktiga blommor i ax eller klasar
i bladvecken. I varmare länder odlas flera arter
för sina stärkelserika, ätliga rotstockars skull. I
friskt tillstånd innehålla dessa rotstockar likväl ett
skarpt, bittert ämne, som först måste bortskaffas,
genom urlakning, kokning eller stekning. Den art,
som allmännast odlas, är D. batalas Dcsne. Denna växt
härstammar från Kina och Japan och odlas nu allmänt
i tropikerna. På Söderhafsöarna och i Ostindien
odlas D. alata L., hvars rotstock kan nå en betydlig
storlek, ända till 45 cm. längd och 18 cm. bredd, med
en vikt af mer än 12 kg. På Söderhafsöarna utgör denna
art, jämte brödfrukten och kokosnöten, invånarnas
hufvudnäring. Den ätes, liksom potatis, kokad eller
stekt. Äfven fås af densamma ett mjöl (arrow-root),
som nyttjas såsom tillsats vid beredning af bröd och
mjölrätter. — I växthus odlas en till samma familj
hörande, på Kap inhemsk slingerväxt med egendomligt
utseende, Testudinoria Elephantipes Burch. Rotstocken
af denna art, efter hvilken växten fått sitt namn,
blir mer än 1 m. hög med ett omfång af mer än 3 m.
Ldt. (G. L—m.)
Dioscorida. Se Sokotra.
Diós-Györ [diåʃ-djȫr], köping i ungerska
komitatet Borsod, i den vin- och fruktrika
Szinvadalen. 11,526 inv. (1900), ungrare,
slovaker och tyskar. Stort järn- och stålverk,
brunkolsbrytning, pappersbruk. Slottsruin.
K. B. W.
Dioskorides den yngre. Se Dioskorides Pedanios.
Dioskorides Fakas. Se Dioskorides Pedanios.
Dioskorides Pedanios l. Pedakios Dioskorides
Anazarbaios, grekisk naturforskare, särskildt
botanist, och läkare, var bördig från Anazarbos i
Cilicien och lefde under 1:a årh. e. Kr. under Neros
och Vespasianus’ regeringar, samtidigt med Plinius
d. ä. Han företog vidsträckta resor, i samband med
romerska härtåg (han var sannolikt anställd som
militärläkare), och samlade därunder material till
sina för den tiden högst märkliga naturhistoriska,
farmakologiska och medicinska arbeten. I sitt
förnämsta verk, Peri hyles iatrikes (utkommet 1478
första gången i latinsk öfversättning med titeln
"De materia medica", Om läkemedlen), beskrifver han
inemot sex hundra växter, med angifvande af deras
medicinska användning. Framställningens klarhet och
de noggranna uppgifterna om de beskrifna örternas
allmänna verkningar gjorde detta
arbete under halftannat årtusende till den
allmännast begagnade och nära nog enda vägledningen
vid undervisning i botanik och farmakognosi. En
tid antog man t. o. m., att inga växter hvarken i
norden eller i södern funnos att upptäcka utöfver
dem, som D. beskrifvit. I Wien finnes en präktig
handskrift af detta D:s verk med bilder af växterna,
utförd år 505 e. Kr. för kejsarinnan Julia Anicias
räkning. D. uppgifves dessutom hafva författat två
böcker om lätt anskaffliga enkla och sammansatta
läkemedel — ett slags praktisk "handbok i husmedicin",
märklig nog för sin tid. Tvenne andra verk, en bok
om gifter och motgifter samt tre böcker om giftiga
djurs bett, hafva tillskrifvas D., ehuru troligen med
orätt. Hos D. framträda de första (visserligen något
råa) försöken till en kemisk beredning af metalliska
medel, beredningar, hvilka ofta användes lokalt mot
hudsjukdomar, men som ej gåfvos invärtes. Vidskepliga
och onaturliga medel rekommenderas högst sällan i D:s
arbeten. D. stod otvifvelaktigt århundraden framom sin
samtid, och han aktas ännu högt i österlanden. Han
bör ej förväxlas med en Dioskorides Fakas, som var
läkare hos Ptolemaios Auletes och Kleopatra och
som berättas hafva skrifvit ett verk i tjugufyra
böcker öfver medicinska ämnen, ej heller med
Dioskorides den yngre, som lefde under Hadrianus’
regering. Denne D. d. y. utgaf en upplaga af
Hippokrates’ verk samt vidlyftiga utläggningar af
dessa, men med så föga aktning för den ursprungliga
texten, att han ådrog sig skarpt klander af Galenos.
O. T. S. (C. G. S.)
 |
| Dioskurerna (Guldmynt från Tarent.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
