Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diet - Diet - Dieterich, Johann Friedrich - Dieterici
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
njur-, hjärt- och kärlsjukdomar, lefver-, mag-
och tarmsjukdomar.
Feberdiet. Allt intill våra dagar har den
Hippokratiska åsikten, att personer med akut feber
skulle hållas på en ytterligt knapp soppdiet,
en i det närmaste fullständig svältdiet, hållit
i sig. T. o. m. mjölk har såsom alltför ägghvite-
och fettrik ansetts olämplig. Det dröjde ända till
1840-talet, innan en välbehöflig reaktion kom mot
denna utsvältningsdiet. Det var den irländske läkaren
Graves, som påpekade inanitionens faror vid feber
och ifrigt förordade en närande diet, hans lifs
storverk. På kontinenten uppträdde kort därefter
Trousseau mot den Hippokratiska feberdieten. I
Tyskland dröjde det ända till 1880-talet, tills de
nya åsikterna om näringen vid feber slogo igenom,
tack vare bl. a. Hösslins arbeten, som visa,
att födan tillgodogöres vid feber ungefär lika
bra som vid normal kroppstemperatur. — Vid akuta
febrar är ämnesomsättningen förhöjd med i rundt
tal 10—20 proc. öfver sin normala storlek. Det är
i synnerhet kroppens ägghvitesubstanser (muskler,
körtlar), som lämna materialet till denna rikligare
förbränning. I praktiken går det ej för sig att
genom riklig ägghvitenäring fullständigt skydda
den febersjuka kroppen från ägghviteförlust,
men man kan genom måttliga ägghvite- och rikliga
kolhydrat-(socker-)mängder i födan högst betydligt
inskränka feberkonsumtionen och sålunda uppehålla
den sjukes krafter utan att höja eller förlänga
febern, men betydligt förkorta rekonvalescensen. För
kortvariga febrar på några dagar eller en vecka
har ju undernäring ej mycket att betyda. Men
vid långvariga, såsom tyfoid-(nerv-)feber, med en
varaktighet af en månad eller mera, är en något så
när tillfredsställande näring af stor betydelse. Denna
låter ej realisera sig med den klassiska feberdietens
gryn-vatt-soppor. Den moderna åskådningen fordrar
en kraftigare kost och finner den i mjölk, med
dess 680 kalorier per liter, hvars näringsvärde
ytterligare kan höjas genom tillsats af mjölksocker
och grädde. Därtill komma fruktsafter och limonader,
soppor, äggulor. Genom en lämplig kombination af
dessa födoämnen kan merendels åtminstone kroppens
minimalbehof (omkr. 25 kalorier per kg.) utan
svårighet täckas, så att någon egentlig inanition
ej behöfver komma till stånd. Men om någonstädes
i medicinen så behöfvas vid feberdieten den
största försiktighet och erfaret aktgifvande på
den sjukes tillstånd. Exempelvis må påpekas, att
en olämplig näring vid tyfoid mången gång orsakat
dödande blödningar eller genombrott af de sjukdomen
åtföljande tarmsåren. Det är tydligen rädslan för
sådana komplikationer till följd af (olämpligt)
näringsupptagande, som gjort och gör, att den
Hippokratiska svältdieten vid febrar i allmänhet
fortfarande räknar många anhängare.
Det har funnits en mängd så kallade dietkurer,
hvilka åtnjutit ett snart förgängligt rykte som
medel mot nästan alla sjukdomar. En sådan kur,
som en tid lät mycket tala om sig, var en af
den schlesiske bonden Schroth (d. 1856) uppfunnen
ytterligt sträng törstkur i förening med vegetarisk
diet och vattenbehandling. Numera användas törstkurer
(fr. diète sèche) mycket sällan i syfte att därmed
påskynda uppsugningen af gamla vätskeansamlingar
i kroppen. En systematisk inknappning af
vätsketillförseln
och terrängkur äro viktiga moment i Oertels
behandlingsmetod vid vissa former af hjärtsvaghet.
Om olika dietformer vid mag- och tarmsjukdomar se
artiklar rörande dessa. Om barndiet se Barnavård.
E. Landergren.
Diet, fr. diète (mlat. dieta, af lat. dies, dag),
möte samladt till viss dag för handläggande af ett
lands angelägenheter, "dag", riksdag, landtdag. —
Dietin (fr. diétine), provinsmöte, provinslandtdag
(po. sejmik) i det gamla polska riket.
Dieterich [dīt-], Johann Friedrich, tysk
historiemålare, f. 1787 (1789?), d. 1846 såsom
professor vid konstskolan i Stuttgart, besökte
flera gånger Rom, där han företrädesvis studerade
de för-rafaelitiske mästarna, och efterlämnade
bl. a. åtskilliga kyrkomålningar, utmärkta af djup
fromhet, korrekt teckning samt varm och kraftig
färg. D. målade äfven porträtt.
Dieterici [diterīsi]. 1. Karl Friedrich
Wilhelm D., tysk statistiker och nationalekonom,
f. 1790 i Berlin, d. därstädes 1859, deltog såsom
ingenjör-geograf i krigen 1813—15 mot fransmännen,
anställdes 1820 i kultusministeriet, blef
1831 geheimeöfverregeringsråd och 1858 "verkligt"
geheimeöfverregeringsråd. Från 1834 beklädde han
därjämte en professur i statsvetenskaper i Berlin
och från 1844 chefskapet för Preussens statistiska
byrå. Han har inlagt stor förtjänst om den preussiska
statistikens utveckling till moderna former och tog
initiativ till behandlingen af flera nya ämnen i
den officiella statistiken. Som nationalekonom
lade han den största vikten vid de moraliska
faktorerna för folkens framåtskridande. D. utgaf
bl. a. Die waldenser und ihre verhältnisse zum
brandenburgisch-preussischen staate (1831),
Statistische übersicht der wichtigsten gegenstände
des verkehrs und verbrauchs im preussischen staate
und im zollverein (1838—57) och Der volkswohlstand
im preussischen staate (1846), vidare en rad
afhandlingar för den preussiska vetenskapsakademien
(hufvudsakligen i befolkningsfrågor) och slutligen
halfmånadsskriften "Mittheilungen des statistischen
bureaus" (1848—59). Hans Handbuch der statistik
des preussischen staates utgafs 1861 af hans son.
(E. Hkr.)
2. Friedrich D., orientalist, den föregåendes son,
f. 1821 i Berlin, d. 1903, utnämndes 1850 till
e. o. professor i arabiska (semitisk litteratur)
i Berlin och har författat ett stort antal arbeten
i arabisk grammatik, litteratur och i synnerhet
filosofi. Sistnämnda ämne behandla bl. a. hans öfversättning
af sagan "Der streit zwischen mensch
und thier" (1858), hvilken saga han sedan utgaf med
arabisk text (1879; 2:a uppl. 1881) och försåg med
ordbok (Arabisch-deutsches handwörterbuch zum Koran
und Thier und mensch, 1881; 2:a uppl. 1894), Die
naturanschauung und naturphilosophie der araber im
10. jahrh. (1861; 2:a uppl. 1876), Die propädeutik
der araber (1865), Die logik und psychologie der
araber (1868), Die anthropologie der araber im
10. jahrh. (1871), Die philosophie der araber im
10. jahrh. (2 bd, 1876—79), Der darwinismus im 10. und
19. jahrh. (1878). Vidare må nämnas hans textupplagor
till arabisk filosofi: Die sogenannte theologie
des Aristoteles, aus arabischen handschriften
(1882; öfv. till tyska 1883), Die abhandlungen der
Ichwânes-Safâ in auswahl (1883—86) och Alfârâbîs
philosophische abhandlungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
