Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 347-348 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diderot, Denis - Dididae - Didius Julianus - Dido - Didot

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1800-talet. Under Richardsons inflytande står tydligt La
religieuse (1760; utgifven först 1796), berättelsen
om en nunna, som mot sin vilja kvarhålles i klostret;
en egendomlig karaktärsstudie utgör Le neveu de Rameau
(1760; utgifven först i tysk öfv. af Goethe 1806;
"Herr Rameaus brorson" 1825; det franska originalet
återfanns först 1821). I många afseenden glänsande
är äfven Jacques le fataliste (tryckt först 1796) i
Sternes maner, hvilket D. emellertid behandlar alltför
tungt och med för liten finhet. Större berättelser
lågo icke för D., enär han var väl mycket improvisatör
för att bekymra sig om kompositionen. Hans mest
fulländade berättelser utgöras därför af smärre
genremålningar, t. ex. Les deux amis de Bourbonne.

Som konstkritiker har han varit högeligen
diskuterad. Förnekas kan under alla omständigheter
icke, att han är grundläggaren af modern konstkritik
i Frankrike genom sina Salons, redogörelser för
konstakademiens utställningar, författade 1759—81,
men flera publicerade först långt senare. Dessutom
besitter han en mästerlig förmåga att åskådligt
beskrifva ett konstverk, så att läsaren ser det
framför sig. Som stilist har han en otrolig lätthet
att finna nya och målande uttryckssätt, men han är
ofta alltför ordrik och, trots alla sträfvanden efter
natur, i hög grad onaturlig. Kompositionen utgör det
svagaste i hans skrifter, infallet deras styrka.

Många af D:s skrifter hafva, såsom ofvan flerstädes
antydts, återfunnits och utgifvits först i senare
tider. Mémoires, correspondances et ouvrages inédites
(1830) innehåller mycket förut otryckt (t. ex. Lettres
à m:me Volland), och detsamma gäller den nyaste och
bästa af Assézat och Tourneux utgifna upplagan (20
bd, 1875—77).

Litt.: Damiron, "Mémoire compte rendu des séances
de l’académie des sciences mor. et polit." (XXI),
Rosenkranz, "D:s leben und werke", I—II (1866),
Naigeon, "Mémoires sur la vie et les ouvrages de
D. D." (d. XXII af Œuvres de D., 1821), Carlyle,
"D. Critical and miscellaneous essays", (d. III,
1847), Scherer, "Diderot" (1880), Caro, "La fin du
XVIII:e siècle" (1880), K. Ipsen, "D., hans liv og
hans gjerning" (1891), Reinach, "Diderot" (1894),
E. Key, "D. som konstkritiker" (i "Ord och bild",
1898).
J. M.

Dididæ, zool., en familj bland duffåglarna (se
d. o.). Hit hör Didus, drontsläktet (se d. o.).

Didius Julianus, romersk kejsare. Efter mordet på
Pertinax (193 e. Kr.) skola prætorianerna låtit sälja
kejsarvärdigheten i Rom till den högstbjudande. Den
inropades af Didius Salvius Julianus, en rik senator,
hvilken var lärd och hade beklädt flera högre ämbeten
samt äfven utmärkt sig i krig, men var något för
mycket begifven på yppighet och vällefnad. Af
nödtvång bekräftade senaten soldaternas val; men
den nye kejsaren fick icke länge i ro njuta af
sin värdighet: legionerna i provinserna uppreste
sig mot honom, och han blef redan efter sextiosex
dagars regering mördad af en bland soldaterna,
hvilkas anspråk han icke mäktat tillfredsställa.
R. Tdh.

Dido (äfven kallad Elissa) var, enligt fornsägnerna,
Kartagos grundläggarinna. Det förtäljes, att hon
var förmäld med Akerbas (Acerbas), eller Sichæus,
och syster till konung Pygmalion i Tyros. Denne,
som längtade efter att komma i besittning
af svågerns skatter, mördade Akerbas, hvarpå
D. jämte en stor mängd tyrer i hemlighet flyttade
till Afrika. Där köpte hon af den mauretanske
konungen Jarbas så mycket land, "som hon kunde
omsluta med en oxhud", hvarefter hon lät sönderskära
huden i fina remsor och därmed inhägna ett stort
område, på hvilket sedan först borgen Byrsa uppfördes
och därefter staden Kartago anlades (omkr. 900 l. 880
f. Kr.). Jarbas såg med afund denna stads växande
makt och anhöll snart om D:s hand samt hotade med
krig, för den händelse att hon skulle vägra. D. lät
då upprätta ett bål, besteg detta och dödade sig med
ett svärd. Efter sin död åtnjöt hon gudomlig dyrkan.

Didos död. (Efter en antik målning.)

I Vergilius’ dikt "Æneiden" är sägnen om D. förbunden
med Æneassagan. Æneas blir vinddrifven till Kartago,
där D., på tillskyndelse af Venus, förälskar sig i
honom och vill kvarhålla honom. På Jupiters befallning
måste han likväl afresa, hvarefter D., gripen af
förtviflan, dödar sig själf. Æneassagan är dock förlagd till en helt annan tid än
sägnen om D., och ingen af dessa sägner kan anses
hvila på historiska sakförhållanden. D. är antagligen
en fenicisk-tyrisk gudinna, motsvarande eller rent
af sammansmält med den sidoniska Astarte. Hon tänkes
såsom det vandrande himlaljusets (månens) gudomlighet,
hvilken efterföljes af solen, eller Baal-Melkart, som
söker efter henne. När han finner henne, förvandlar
hon sig i den vänliga gudinnan Anna (så kallades
D:s syster), och ur solgudens och mångudinnans
(stadsgrundläggaren och hjälten Melkarts samt borg-
och krigsgudinnan D.-Astartes) förening uppstå rätt
och samfundslif.
R. Tdh.

Boktryckarmärke för firman Didot.

Didot [didå], fransk boktryckar- och bokhandlarfamilj.
Stamfadern var François D. (f. 1689,
d. 1757), hvilken 1713 grundlade en affär i Paris. —
Hans söner, François Ambroise D. (f. 1730,
d. 1804) och Pierre François D. (f. 1732, d. 1795),
gjorde sig bägge högt förtjänta om boktryckarkonstens
utbildning och pappersfabrikationens förbättring.
Den förre uppfann de gjutna "stegen" (fyrkantiga
blystycken) och velängpapperet, göt vackra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>