Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diaforetiska medel - Diaforit - Diafragma - Diafys - Diagenes - Diagenetisk process. Se Diagenes - Diageotropism, bot. Se Geotropism - Diagnos - Diagnosticera - Diagnostik - Diagonal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
o. d. jämte s. k. inpackning i varma filtar,
kuddar m. m. — Vid sjukbehandling i äldre tider
fäste man en mycket stor vikt vid, att den sjuke
skulle bringas i svettning, för att man på den vägen
skulle "draga ut det onda" ur kroppen. Man vet nu,
att giftiga ämnen lämna människokroppen med svetten
och att troligen denna afgång af gifter är ökad
vid åtskilliga sjukdomstillstånd. Om man stegrar
svettafsöndringen, bör alltså äfven aflägsnandet
af skadliga produkter på denna väg befordras. Hvad
betydelse detta kan hafva, är emellertid ännu
alltför litet kändt. Svettningen har vidare i en
del fall, nämligen vid bristande urinsekretion,
betydelse för att afleda öfverflödigt vatten ur
kroppen. Slutligen har den betydelse för att öka
värmeförlusten från huden — den förnämsta faktorn för
åstadkommande af temperaturnedsättning vid feber —
samt för att befordra en ökning i blodtillförseln
till huden och därigenom medelbart en förändring i
blodtilloppet till inre organ, hvarigenom måhända
vissa sjukdomar kunna fördelaktigt påverkas.
C. G. S.
Diaforit, miner., ett af kvicksilfver,
bly, antimon och svafvel efter formeln
Ag3 Pb2 Sb3 S8 sammansatt mineral.
A. Hng.
Diafragma (af grek. dia, genom, och frassein,
omgärda). 1. Anat. Se Mellangärdet.
2. Bot., den skiljevägg, som vid bladens
fästpunkter afdelar en del växters ihåliga stam
i ett antal skilda rum, såsom fallet är hos
umbellaterna, gräsen m. fl.
G. A.*
3. Opt., benämning på ogenomskinliga,
med cirkelrunda öppningar försedda skifvor,
som på bestämda afstånd insättas i tuber,
mikroskop och fotografiska objektiv för att utestänga
randstrålarna, hvilka, emedan de hafva en från
centralstrålarna afvikande fokus, skulle göra bilden
otydlig. Genom att strålknippet, som genomgår
instrumentets linser, vid användandet af diafragma
blir spetsigare, erhålles äfven större djupskärpa
hos den optiska bilden, hvilken dock naturligtvis
samtidigt förlorar i ljusstyrka. Ett diafragma
af detta slag kallas äfven bländare (blände).
J. Htzg.
Diafys (af grek. diafyein, växa igenom). 1. Anat. Se
Benbildning och Epifys.
2. Bot., missbildning, bestående i central
genomväxning af blomman. När den öfver karpiderna
förlängda blomaxeln bär en ny blomma, talar man om
floripar diafys (af lat. flos, blomma, och parere,
alstra); när den förlängda blomaxeln öfvergår till ett
löfbladskott, kallas företeelsen för frondipar diafys
(af lat. frons, löf); bär detta skott sidoställda
blommor, betecknas missbildningen som racemipar
diafys (af lat. racemus, klase). Dessa missbildningar
iakttagas ej sällan hos rosor, ofta i sammanhang med
andra missbildningar, t. ex. virescens af fodret.
G. L—m.
Diagenes, Diagenetisk process (af grek. dia, genom,
åtskils, och genesis, uppkomst), geol., omvandling,
i afseende på kristallinisk beskaffenhet, af en
berg- eller jordart, t. ex. ombildning af kritartade
kalkstenar till kristalliniska (enl. Gümbel).
E. E.
Diagenetisk process. Se Diagenes.
Diageotropism, bot. Se Geotropism.
Diagnos (grek. diagnosis, af dia, som
tillkännagifver ett särskiljande, och gnosis, kunskap)
betyder i allmänhet igenkännandet af ett föremål
genom att särskilja det från andra. Inom medicinen betecknar
diagnos bestämning af de sjukliga företeelser,
genom hvilka den ena sjukdomen skiljes från den
andra. Diagnosen sammanfattar således och ordnar
sjukdomens olika symtom samt undersöker dem med
afseende på deras ursprung för att därigenom
bestämma sjukdomens natur. Denna bestämning är en
bland läkarens svåraste och viktigaste uppgifter, ty
därpå stöder sig i väsentlig mån hans insikt såväl i
sjukdomens utgångs- som behandlingssätt. Diagnostiken
(läran om diagnosen) utgör därför jämte prognostiken
(läran om sjukdomens utgång) och terapeutiken
(läran om sjukdomens behandling) en hufvuddel af den
praktiska medicinen. De sjukliga företeelser eller
symtom, från hvilka läkaren sluter till sjukdomens
natur, äro dels subjektiva, hvilka endast den sjuke
själf förnimmer, dels objektiva, hvilka läkaren utan
den sjukes upplysningar kan iakttaga. De senare äro
såsom sjukdomstecken, eller såsom premisser i den
diagnostiska slutledningen, af vida större värde
än de förra. De kunna nämligen genom fysikalisk
undersökning (auskultation, perkussion, termometri,
Röntgenfotografering m. m.) eller genom mikroskopisk
och kemisk pröfning ej allenast noggrannare
fastställas, utan äfven med större grad af säkerhet
bestämmas i sitt förhållande till vissa af kroppens
organ och väfnader samt därigenom upplysa om
förhandenvarande anatomiska förändringar. Också
skiljer man emellan anatomisk och symtomatisk
diagnos. Den diagnos, som söker bestämma den
anatomiska förändringens natur, kallas anatomisk,
och den, som fäster sig endast vid rubbningens
framstående symtom (hosta, smärta, vattensot, gulsot
m. m.), utan att eftersöka dessas materiella grund,
kallas symtomatisk. Om t. ex. en inflammation eger
rum i tolffingerstarmens slemhinna, där gallgången
utmynnar, och om denna inflammation, såsom ganska
ofta händer, åtföljes af gulsot, därför att nämnda
slemhinnas katarrala svullnad tilltäpper gallgångens
mynning i tarmen, så är gulsot en symtomatisk,
duodenalkatarr en anatomisk diagnos af denna
affektion. Den symtomatiska diagnosen är berättigad
endast vid de sjukliga tillstånd, då man ej känner
den anatomiska förändringen, t. ex. vid sockersjuka
eller fallandesot. Med differentiell diagnos
menar man det särskilda slag af sjukdomsbestämning,
hvilket särskiljer sådana sjukdomar, som hafva flera
lika symtom. — Inom den deskriptiva zoologien,
botaniken och mineralogien förstår man med diagnos en
kort och sammanträngd framställning af de viktigaste
kännetecken, genom hvilka klasser, familjer, släkten,
arter o. s. v. skiljas från hvarandra. Åtskilliga
bland Linnés viktigaste arbeten innehålla
hufvudsakligen diagnos-samlingar af nämnda slag.
P. H.*
Diagnosticera, anställa diagnos (se d. o.)
Diagnostik, läran om diagnosen (se d. o.).
— Adj. Diagnostisk.
Diagonal (af grek. dia, genom, och
gonia, vinkel). 1. Geom., en rät linje, som
förenar två icke angränsande vinklar i en rätlinig figur eller i en
solid figur med plana begränsningsytor.
Om n är antalet sidor i en planfigur, så är antalet diagonaler
1/2 n (n—3).
I. F.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
