Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dia - Diabas - Diabas-kvartsit-konglomerat - Diabasmandelsten - Diabasporfyr - Diabasporfyrit. Se Diabasporfyr - Diabelli, Antonio - Diabetes - Diablerets, Les - Diablerie - Diabolisk - Diacetylmorfin. Se Heroin - Diachylon - Diachylonsalfva - Diachym. Se Mesofyll - Diaconus, lat., diakon (se d.o.) - Diadelfisk. Se Diadelphia - Diadelfist. Se Diadelphia - Diadelphia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dia (Standia), ö vid Kretas norra kust, midtemot
hamnstaden Megalokastron (Candia), 265 m. hög. Goda
hamnar på södra kusten. Marmorbrott.
Diabas (af grek. diabainein, genomgå, genomtränga),
petrogr., en i allmänhet ganska hård och tung,
grönsvart eller nästan svart eruptiv bergart,
hörande till grönstensfamiljen och bestående af
mineralen plagioklas (oligoklas eller labrador),
augit, magnetit eller titanjärn samt apatit,
hvarjämte såsom tillfälliga beståndsdelar kunna
tillkomma olivin, hornblände, glimmer, kvarts och
ortoklas. Plagioklasen är stundom brunfärgad af ett i
dess massa fint fördeladt brunt stoft; alltid är den
utbildad i tunna tafvelformiga individer. Augiten
är i regeln brun, men ej sällan delvis omvandlad
till klorit. Alltefter mineralsammansättningen kan
man särskilja flera diabasvarieteter, af hvilka
de viktigaste äro normal diabas, olivindiabas och
kvartsdiabas. Till texturen äro diabaserna vanligen
finkorniga eller småkorniga, men den kan växla ända
från tät till grofkornig. Tät diabas benämnes stundom
trapp, äfven ajanit.
Diabas är en i såväl utlandet som Sverige ganska
allmän bergart; den förekommer dels såsom gångar,
dels såsom horisontella bäddar uti eller täcken
på skiktade berglager. De öfversta platåerna af
Kinnekulle, Billingen, Mösseberg samt Halle- och
Hunneberg m. fl. i Västergötland bestå af diabas, som
öfvertäcker de underliggande kalk- och skifferlagren
(se art. Berg, där å sp. 1419 meddelas en bild af
diabasens förekomst), bäddformigt uppträder den
inom Väster-Dalarnas stora sandstensbildning. Inom
Sveriges urbergsområden förekommer diabasen vanligtvis
gångformigt; gångarnas bredd eller mäktighet
växlar från några millimeter till 1 km. Den största
diabasgången i Sverige är den delvis mera än 1
km. breda s. k. Hälleforsgången, hvilken från södra
delen af Hjälmaren sträcker sig i östlig riktning
till inemot Malmköping, en längd af omkr. 40 km. —
Diabaserna bildades under de äldre geologiska
perioderna, egentligen under de paleozoiska;
Skånes silurlager genomsättas t. ex. flerstädes af
diabasgångar. Motsvarande yngre bergarter äro dels
melafyrer (mesozoiska), dels basalter (tertiära och
nutida). — Inom stenindustrien är mörk, finkornig
diabas en mycket eftersökt bergart och brytes numera
flerstädes i stor skala för att under den oegentliga
benämningen "svart granit" användas till grafmonument
m. m. Så t. ex. i nordöstra Skåne. Vid Älfdalens
porfyrverk bearbetades förr en ovanligt grofkornig,
gråspräcklig olivindiabas till bordskifvor, urnor
m. m. — Se A. E. Törnebohm, "Sveriges vigtigare
diabas- och gabbroarter" (i Vet. akad:s handl.,
bd 14, 1877), och F. Eichstädt, "Pyroxen- och
amfibolförande bergarter från mellersta och östra
Småland" (Bihang till Vet. akad:s handl., 1885),
E. E.
Diabas-kvartsit-konglomerat l. Kvartsit-diabas-konglomerat,
petrogr., en egendomlig, gångformigt uppträdande bergart bestående af
mer eller mindre rundnötta kvartsitbollar i en
grundmassa af diabas. En ganska bred sådan gång
framstryker i nordöst—sydvästlig riktning öfver
sjön Nömmen i Jönköpings län, och den har kunnat
följas omkr. 20 km. En mindre dylik förekommer s. om
sjön Immeln i nordöstra Skåne. Se F. Eichstädt,
"Om qvartsit-diabaskonglomeratet i Småland
och Skåne" (i "Sv:s geol. undersökning",
ser. C, n:r 74, 1885).
E. E.
Diabasmandelsten, petrogr., diabas, som är
mandelstensartad, d. v. s. innehåller mandlar
(fyllda blåsrum) af klorit, kalkspat eller
kalcedon. Förekommer vid Gäfle, i Väster-Dalarnas
undre diabasbädd och på Granholmen i Mälaren.
E. E.
Diabasporfyr l. Diabasporfyrit, <i>petrogr.</sp>, diabas,
hos hvilken fältspaten, stundom äfven augiten,
är utbildad såsom större kristaller, inströdda
i den för öfrigt finkorniga bergartsmassan. En
ovanligt vackert utbildad diabasporfyr, med ända
till 7 cm. stora fältspatskristaller, förekommer
n. ö. om Skruf i Nottebäcks socken, Småland.
E. E.
Diabasporfyrit. Se Diabasporfyr.
Diabelli, Antonio, österrikisk musiker,
f. 1781 nära Salzburg, d. 1858 i Wien, där han
var musikhandlare, utbildade sig under Michael
Haydn, vann först anseende som lärare i klaver-
och gitarrspel, men gjorde sig företrädesvis bekant
genom sina instruktiva pianokompositioner (sonatiner,
sonater för fyra händer m. m.), hvilka ännu begagnas.
A. L.*
Diabetes (af grek. diabainein, gå igenom),
med. D. melitus. Se Sockersjuka. D. insipidus. Se
Polyuri. D. phosphaticus. Se Fosfaturi.
Diablerets, Les [-blərǟ], "djäfvulsbergen",
branta kalkstensberg i västra delen af Bern-alperna,
på gränsen mellan kantonerna Valais, Fribourg och
Vaud. En vacker topp bland dem är Oldenhorn (3,126
m.). Centraltoppen Diableret når 3,213 m.
Diablerie [-ərī], fr. (af Diable, grek.
diabolos, djäfvul), djäfvulskap, häxeri, trolleri;
ett slags till de medeltida "moraliteterna"
hörande skådespel, i hvilket djäfvulen spelade
hufvudrollen.
Diabolisk (af grek. diabolos, djäfvul), djäfvulsk,
afgrundslik, infernalisk.
Diacetylmorfin, farm. Se Heroin.
Diachylon (grek., af dia, genom, och chylos,
saft, lat. diachylum), med farm., har sedan äldre
tider nyttjats som namn på vissa slags plåster,
hvilka fordom bereddes med växtsafter. Ursprungligen
bereddes diachylon l. emplastrum diachyli simplex
medelst 10 delar dekokt på "radix (bulbotuber)
Gladioli", 10 delar olja och 5 delar blyglete. Namnet
diachylon simplex skulle numera motsvara, hvad man
i svenska farmokopén kallar emplastrum plumbicum,
blyplåster — dock egentligen med orätt, då ingen
växtsaft ingår däri. Se Blyplåster. Gummiplåster
(emplastrum gummiresinosum) motsvarar hvad som
i en del utländska farmakopéer kallas emplastrum
diachyli compositum. Jfr Gummiplåster.
O. T. S. (C. G. S.)
Diachylonsalfva, unguentum diachylon, äfven
kallad Blyplåstersalfva l. Hebras blysalfa,
med. farm., beredes enl. svenska farmakopén af 65
dlr blyplåster och 35 dlr flytande paraffin samt
har rätt stor användning vid diverse hudsjukdomar
såsom ett skyddande och torkande medel.
S. J—n.
Diachym, bot. Se Mesofyll.
Diaconus, lat., diakon (se d. o.).
Diadelfisk. Se Diadelphia.
Diadelfist. Se Diadelphia.
Diadelphia (af grek. dis, två gånger, och adelfos,
broder), bot., sjuttonde klassen i Linnés
sexualsystem. Den innefattar de växter med tvåkönade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
