Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deuteronomium - Deuteroplasma - Deuteroprisma - Deuteropyramid - Deuteroskopi - Deutoplasma. Se Deuteroplasma - Deutsch, Immanuel Oscar Menshem - Deutsch, Rudolf von - Deutsch-australische dampfschiffahrtsgesellschaft - Deutsch-Bleiberg. Se Bleiberg - Deutsch-Brod. Se Brod och Nemecky-Brod - Deutsche dampfschiffahrtsgesellschaft Hansa - Deutsche dampfschiffahrtsgesellschaft Kosmos - Deutsche freisinnige partei,ty. Se Tysk-frisinnade partiet - Deutsche gesellschaft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingående äldre lagsamlingarna äro meningarna ännu delade
inom den bibliska forskningen. Däremot är man
i allmänhet fullt enig därom, att bokens första
officiella framträdande stått i samband med konung
Josias reformation af kulten (år 622 f. Kr., jfr
2 Kon. 22—23), och att den gifvit uppslaget eller
programmet till denna reform (se Pentateuken och
Pentateukkritik). Antagligen har D. tillkommit någon
tid förut, t. ex. under Manasse eller Hiskia. Boken
är ingen lagbok i uteslutande prästerlig anda;
den vill lika mycket, om ej mer, gifva anvisningar
för hela lifvets inordnande under sedligt religiös
norm. Man kan därför med lika stor rätt beteckna den
som profetisk, ty den gifver en kort sammanfattning
af profeternas (Amos, Hosea, Jesaja m. fl.) predikan;
profeternas tankar ha här fått lagbudets form. Bland
dessa tankar må särskildt framhållas: Israels Gud
är ett andligt, osinnligt väsen, därför till arten
skild från alla andra gudar. Han har af fri kärlek
utkorat Israel till sitt folk (ingått förbund
med det) och fordrar därför dess fria, odelade
kärlek tillbaka (kap. 6: 4 ff.). Han tål därför
icke någon sammanblandning med kananeernas gudar
(religionssynkretism), icke ens att dyrkas på mer
än ett ställe (Jerusalem), därför att han på de
många offerhöjderna rundt omkring i landet så lätt
sammanblandas med de främmande gudarna. D. påyrkar
alltså kultens centralisering, kap. 12. Utom i
tanken om Israels utkorelse (Guds förbund med det)
framträder den nationella bestämdheten i kärleken
till "detta goda land" (Kanaan). Jämte de religiösa
plikterna betonas lika starkt, för att ej säga
starkare, de etiska. Knappast någon skrift i hela
G. T. är genomträngd af en sådan humanitet som D.,
omtanken om de fattige, rättslöse och plågade har
präglat en stor del af dess föreskrifter, och hänsynen
till privatlifvets lycka har fått behärska själfva
krigslagens bud (kap. 20 och 24). Det bästa beviset
på bokens höga andliga ståndpunkt är, att Jesus,
om man får döma af hans citat, synes ha haft den
till en af sina älsklingsböcker, och att han vid
sammanfattningen af de två stora buden i lagen,
på hvilka allting hänger, kan anknyta sig till
densamma (jfr Matt. 22: 37 och 5 Mos. 6: 5). Den
gammaltestamentliga ståndpunkten kommer emellertid
tydligt till synes t. ex. däri, att kulten, som
af profeterna betraktades såsom något indifferent,
här blir något af Gud själf föreskrifvet, att löftet
om hans nåd och välsignelse får formen af ett löfte
om jordisk lycka för presterad laglydnad och hans
straffande rättfärdighet gestalten af jordisk olycka
och hemsökelse. Denna religiösa pragmatism har genom
D:s inflytande fått en utomordentligt stor betydelse
i Israels andliga lif, ty denna bok eller de män,
som stått bakom densamma, ha såsom inga andra före
dem i G. T. förmått att "bilda skola". Redaktionen
af Domarboken, Konungaböckerna m. fl. bär tydliga
spår däraf, ty här ha Israels yttre öden satts i
ett bestämdt förhållande till dess ställning till
Gud. Den judiska vedergällningsläran, som snart kom
att gömma så många pinsamma problem för de enskilda
fromma (jfr Jobs bok), har m. a. o. här tillämpats på
folkets historia. D. har ock i ett annat afseende
haft en stor betydelse: den är den första skrift
(bok), som lagts till grund för ett förbund mellan
Gud och Israel. Därigenom bildar den inledningen
till den följande kanoniseringen af
(hela) lagen, profeterna och hagiograferna. — Se
vidare kommentarer på engelska af Driver (1902) samt
på tyska af Steuernagel (1899) och Bertholet (s. å.).
E. S—e.
Deuteroplasma (af grek. deuteros, den andre, och
plasma, det bildade) l. Deutoplasma,
embryol. Se Ägg.
Deuteroprisma (af grek. deuteros, den andre), krist.,
en prisma med symbolen (100), d. v. s. med biaxlarna
normalt mot ytorna.
A. Hng.
Deuteropyramid (af grek. deuteros, den
andre), krist., en pyramid, hvars biaxlar
sluta, ej i hörnen som hos protopyramiden,
utan i midten af sidokanten (101).
A. Hng.
Deuteroskopi (af grek. deuteros, den andre,
och skopein, se), "den andra synen", dels det
slags hallucination, då en person tror sig se
sin egen företeelse utom sig, dels det visionära
sinnestillstånd, som på norska kallas fremsynthed
och på engelska second sight (se därom Andeskådning).
Deutoplasma. Se Deuteroplasma.
Deutsch [döjtʃ], Immanuel Oscar Menahem, tysk
orientalist, f. 1829 i preussiska Schlesien, d. 1873
i Alexandria, fick 1855 anställning vid biblioteket i
British museum (i London) och sysselsatte sig därefter
ifrigt med arbeten öfver Talmud. 1867 offentliggjorde
han i "Quarterly review" artikeln The Talmud, som inom
ett år öfversattes på sex språk, bl. a. på svenska
(två uppl. 1868). För "Chambers’s encyclopædia"
lämnade han 190 uppsatser. Efter hans död utgåfvos
Literary remains (1874). D. var en grundlig kännare
af sanskrit, kaldeiska, arameiska och feniciska.
Deutsch [döjtʃ], Rudolf von, tysk historiemålare,
f. 1835 i Moskva, studerade vid Dresdens akademi från
1855, uppehöll sig 1863—66 i Italien, dit han för
öfrigt ofta återvände, gjorde dessutom studieresor
i Belgien och England samt slog sig ned i Berlin
1866. Han sträfvade i början efter sträng stilisering
med hufvudvikt lagd på teckningen, men tillegnade
sig sedermera en blomstrande kolorit. Såsom hans
hufvudarbeten nämnas kartonger och pennteckningar med
ämnen ur den antika mytologien, såsom Prometheus’
fängslande, Den segrande Germania, Helenas
bortröfvande (i Berlins nationalgalleri). Hans
genrebilder anses mindre framstående.
Deutsch-australische dampfschiffahrtsgesellschaft
[döjtʃ-], tyskt, 1883 grundadt rederibolag. Se
Ångfartygslinjer.
Deutsch-Bleiberg [döjtʃ blajberg]. Se Bleiberg.
Deutsch-Brod [dö’jtʃbråt]. Se Brod och Německý-Brod.
Deutsche dampfschiffahrtsgesellschaft Hansa [dö’jtʃe],
tyskt, 1881 grundadt rederibolag. Se Ångfartygslinjer.
Deutsche dampfschiffahrtsgesellschaft Kosmos
[dö’jtʃe], tyskt, 1872 grundadt rederibolag. Se
Ångfartygslinjer.
Deutsche freisinnige partei [dö’jtʃe], ty. Se
Tysk-frisinnade partiet.
Deutsche gesellschaft [dö’jtʃe], "tyska samfundet",
ett 1862 i Stockholm stiftadt sällskap, som har till
ändamål att främja umgänget mellan de i svenska
hufvudstaden bosatta tyskarna samt inom sig vårda
tysk sed och tyskt väsen. Styrelsen består af fem
medlemmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
