Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 61-62 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De la Gardie

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sätt, att han blef särdeles afhållen i
Pommern. Ehuru svårt ansatt af sjukdom, arbetade
han oaflåtligt. 1694 återvände han till Sverige. —
Förhållandet mellan D. och hans kusin konung Karl
XI, hvilken störtat hans släkt från höjden af makt
och rikedom snart sagdt i elände, var icke alltid
det bästa. Undersåtens duglighet värderades dock
städse af konungen. D. var ingen vän af enväldet
och läran om konungadömets gudomliga ursprung. "Om
de tro konungadömet vara af Gud immediate..., så
står deras majestas på svaga fötter", skref han 1691,
"ty all öfverhet är af Gudi, och således borgmästaren
i Amsterdam".


11 och 12. Ebba Maria D. (f. 1657, d. 1697) och
Johanna Eleonora D. (f. 1661, d. 1708), döttrar af
riksrådet grefve Pontus Fredrik D. (se D. 7), äro
bekanta genom sin framstående begåfning och sina
vittra alster, hvilka slutligen blifvit tryckta i
"Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare",
utg. af P. Hanselli, d. VIII (1867). Båda tillhörde
Ulrika Eleonora d. ä:s krets och hafva hugfäst
hennes minne, den yngre genom en pastoral Portrait
d’Ismène, den äldre genom ett sorgekväde vid
drottningens död. J. E. D., som 1691 blef gift
med grefve Erik Stenbock, utöfvade ett visst
inflytande på skalden S. Triewalds utbildning.
E. W—l.


13. Katarina Charlotta D., grefvinna,
f. 5 april 1723, d. 24 mars 1763, dotter af
öfveramiralen E. D. Taube och 1748 gift med sedermera
gen.-löjtnanten grefve Pontus Fredrik D., kusins son
till Gustaf Adolf D., gjorde sitt namn frejdadt
genom den oförskräckthet, hvarmed hon uppträdde mot
sin samtids villfarelser och fördomar, när hon därmed
kunde bereda sina medmänniskors gagn och välfärd. Då
under frihetstiden häxprocesserna åter upptogos,
lyckades hon genom sina böner och föreställningar
åstadkomma resning i målet mot tolf för trolldom svårt
torterade kvinnor från Åls socken i Dalarna. Att denna
handling tillbörligen uppskattades, visar sig däraf,
att adeln 1761 lät slå en medalj öfver henne. Genom
sin klokhet och vänlighet bidrog hon jämväl i
ganska betydlig mån att häfva allmogens fruktan för
koppympningen. Se E. Fries, "Märkvärdiga kvinnor"
(1891).


14. Jakob Gustaf D., son af den föregåendes
man i ett senare gifte, grefve, militär, diplomat,
arkivsamlare, föddes i Stockholm 16 juni 1768.
Han började 1785 tjänstgöra vid Lätta dragonerna, blef
kapten 1788, men tog af politiska skäl afsked
under riksdagen 1789. 1792 blef han kaptenlöjtnant
vid Lifdrabanterna och fästes vid hofvet, där
han 1829 blef öfverstemarskalk hos drottningen;
inom armén avancerade han till gen.-major (1812),
gen.-löjtnant (1818) och general af kavalleriet
(1826). Såsom diplomat verkade D. 1799—1801 i Wien,
där han bilade den mellan kejsaren och Gustaf
IV Adolf uppkomna tvisten rörande länseden för
Pommern, samt 1813—19 som envoyé i Madrid, sedan
han på vägen under förhandlingar dröjt 8 månader
i England. I det politiska lifvet intog han vid
flera tillfällen en ganska framstående plats. Han
var landtmarskalk vid den pommerska landtdagen i
Greifswald 1806 och ordförande i hemliga utskottet
vid 1809 års riksdag. Jämte E. Ruuth ledare för
de s. k. "gustavianerna" vid denna riksdag, hvilka
önskade den afsatte konungens son Gustafs val till
tronföljare, väckte han mycket uppseende och oro hos
motpartiet genom ett förslag att adeln, mot villkor af
en ny skattläggning, en ny nationalrepresentation,
"mer enlig med tidehvarfvets upplysning, hvarje
medborgares rätt och det allmännas båtnad" samt
öfriga ståndsprivilegiers afskaffande, skulle
afsäga sig alla sina företrädesrättigheter, utom
sköldemärkena; därjämte har han arbetat för en
revision af den nya regeringsformen. Vid 1812 års
riksdag var han ordförande i bankoutskottet och
1834—35 landtmarskalk. Såsom ledamot af Rikets
allmänna ärendens beredning, ifrån 1812, och som
ordförande därstädes, 1819, utöfvade han inflytande
äfven inom den högsta förvaltningen. Vidare deltog han
i grundandet af Stockholms stads sparbank (1821) och
i stiftandet af Sällskapet för växelundervisningens
befrämjande (1822) m. m. Jämte friherrarna Macklean
och Ramel lät han redan vid seklets början sända
en sakkunnig till Schweiz att studera Pestalozzis
verksamhet. Likaså främjade han vaccinationens
införande i Sverige. Död 26 april 1842. — Personligen
typen för en "lysande ädling", en af "rikets
herrar" 1823, medlem af ett flertal akademier och
samfund (led. af Krigsvet. akad. 1812, hedersled. af
Vitt. hist. o. ant. akad. 1838), med intresse för allt
och lust att vara med öfverallt, välvillig och vänlig,
"hela världens kommissionär", var D. särskildt en
varm vän af historia och vitterhet. På sitt gods
Löberöd i Skåne samlade han ett bibliotek på öfver
12,000 band och ett bland de största enskilda arkiv,
som funnits i Norden. En del af dessa urkunder lät
han på egen bekostnad, genom P. Wieselgren, utgifva
af trycket (se Delagardieska arkivet). D. uppträdde
äfven som vitterlekare. Han uppvaktade på hofvet vid
kungliga födelsedagar med "proverb", "prologer" och
"plaisanterier", öfversatte en del af texten till
Haydns "Oratorium öfver skapelsen" (1800), skref
dramen Fale Bure (1795) samt öfversatte Monvels dram
"Clementine och Desormes"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>