Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 47-48 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delaborde,Henri Francois - De la Brache, Helga - De la Court, Pieter. Se Court,Pieter de la - Delacroix, Ferdinand Victor Eugène

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Delaborde [dəlabå’rd], 1. Henri François D., grefve,
fransk militär, f. 1764 i Dijon, d. 1833 i Paris, var
son af en bagare och inskref sig bland de frivillige
från dep. Côte-d’Or 1791, blef 1793 brigadgeneral, var
s. å. stabschef vid belägringsarmén vid Toulon, deltog
som divisionsgeneral i fälttåget i Pyrenéerna (1794)
och därefter i alla fälttågen vid Rhen. Han blef
grefve 1808 och anförde en division under marskalk
Mortier i ryska fälttåget (1812), afföll 1814 från
Napoleon, men skyndade efter hans återkomst från Elba
(1815) att ansluta sig till honom och blef pär. Under
restaurationen ställdes han för krigsrätt, men
frikändes, hvarefter han lefde i tillbakadragenhet.

2. Henri D., vicomte, sedermera grefve, den
föregåendes son, fransk målare och konsthistoriker,
f. 1811 i Rennes, d. 1899 i Paris, uppträdde
som målare med såväl historiska bilder som
med landskap, var 1855—85 konservator vid
kopparstickskabinettet i nationalbiblioteket
i Paris och blef 1874 konstakademiens ständige
sekreterare. Bland hans konsthistoriska arbeten
märkas Études sur les beaux-arts en France et
en Italie (1864), Ingres (1870), La gravure
(1882), Les maîtres florentins du XV:e siècle
(1889) och L’académie des beaux-arts (1891).
(G—g N.)

De la Brache [dəlabrāʃ], Helga, kallade sig en
kvinna, hvilken under en lång följd af år lyckades
föra bakom ljuset en stor mängd personer, äfven af
samhällets mera framstående, föregifvande sig vara
en laglig dotter till f. d. konung Gustaf IV Adolf
och hans gemål och född i ett förment äktenskap
n:r 2, af dessa båda ingånget "i ett kloster i
Tyskland". I följd af denna påstådda höga börd
tilldelades henne i åratal rikliga understöd ej
blott af enskilda, utan till och med af statsmedel,
en tid 2,400 rdr årligen på Utrikesdepartementets
konto. Af dåv. lektor C. Norrby blef hon emellertid
1870 afslöjad genom en uppseendeväckande artikel i
"Nya dagl. allehanda", och genom en serie förhör i
Stockholms poliskammare dec. 1876—mars 1877 blef
det utredt och till fullo bevisadt, att kvinnan
hette Aurora Florentina Magnusson, att hon var
född i Stockholm 6 sept. 1817 och dotter af en
tullvaktmästare Magnusson samt att hon 7 aug. 1845,
då hon från Storkyrkoförsamlingen utflyttat till
Klara församling, låtit å utflyttningsbetyget
anteckna, att hon antagit namnet "Anna Florentina De
la Brache", hvilket namn hon s. å., då hon för en
tid öfverflyttade till Finland, äfven fick å sitt
pass infördt. Sedermera hade hon lyckats få å Sala
pastorsexpedition namnet "Florentina" å prästbetyget
utbytt mot "Helga". Hon afled i Stockholm 11
jan. 1885. Både under hennes lifstid och efter hennes
död har rörande henne uppvuxit en hel litteratur.
B. S—m.

De la Court [dəlakōr], Pieter. Se Court, Pieter de la.


Delacroix [dəlakrωa’], Ferdinand Victor Eugène, fransk
målare, f. 26 april 1799 i Charenton-S:t-Maurice,
nära Paris, d. 13 aug. 1863 i Paris, fick en vårdad
uppfostran och kom vid aderton års ålder till
Guérins ateljé, hvarest han dock mindre påverkades
af läraren än af sin medlärjunge Géricault. Därjämte
tog han tidigt afgjordt, men i själfva verket endast
ytligt intryck af några engelska målare, i synnerhet
Constable. Han debuterade 1822
med Dante och Vergilius i Phlegyas’ båt (Louvre),
hvilken målning 1824 följdes af Blodbadet på Chios
(Louvre). Med dessa arbeten, framför allt med det
sistnämnda, förklarade han öppet krig mot de klassiska
traditionerna. Striden blef mycket hård och långvarig;
först 1857 öppnade konstakademien sina portar för
honom, som då redan länge hade egt europeiskt rykte. —
D., som var hufvudman för den romantiska skolan inom
franska måleriet, var en äkta romantiker och har
ganska träffande blifvit kallad "måleriets Victor
Hugo"; af sina motståndare blef han kallad "måleriets
rasande Roland", "fulhetens fanatiske dyrkare" och
annat i samma anda. I hans arbeten röja sig en kraft
och en energi, som i hans samtids ögon ofta slogo
öfver i en feberaktig våldsamhet. I stället för den
klassiska skolans beräknade, schematiska gruppering
satte han ett brokigt vimmel af gestalter, och åt
klassicismens stränga formgifning gaf han en
underordnad plats gentemot färgens och belysningens
verkningar. Hans sträfvan gick närmast ut på
att slående framställa det ögonblickliga lifvet
i all dess rörlighet och omväxling, liksom att
framställa den lössläppta lidelsen i naturen och
i människosjälen. 1825 hade han besökt England,
1832 åtföljde han en fransk beskickning till
Marokko. Denna resa blef af stort inflytande på
hans behandling af färgen och ljuset, hvarjämte han
af densamma fick impuls att, i likhet med Decamps,
måla orientaliska ämnen. Bland samtida målare var
han den, som förde färgernas lif, glädje och glans
in i konsten och blef på sitt sätt en föregångare
till impressionismen. Outtröttlig naturiakttagare,
utvidgade han sin konstarts gränser, hänvisade till
nya problem och nya uttrycksmöjligheter. Det gamla och
det nya testamentet, profanhistorien, hvardagslifvet,
mytologien och poesien (Dante, Shakspere, Goethe,
Byron, W. Scott) gåfvo honom ämnen, och han målade
jämväl porträtt (Själfporträtt i Louvre) samt
sjö-, djur- och stillebensstycken, både i olja och
akvarell. Af hans många verk må nämnas: Dogen Marino
Falieris död (efter Byron), Sardanapalos’ död (1827),
"Friheten" på barrikaderna (Louvre), Biskopens af
Liège död (efter W. Scotts "Quentin Durward"), Aftonen
efter Waterloo (Mesdags galleri i Haag), Algeriska
kvinnor (1834, Louvre), Den hel. Sebastians martyrdöd,
Medea (museet i Lille, en annan Medea i Amsterdam),
Judiskt bröllop i Marokko (Louvre), Romeos och Julias
afsked, Valentins och Fausts tvekamp, Don Juans båt
(Louvre), Kristus sofver i skeppet, Arabiska ryttare
(museet i Montpellier), Lejonjakt, Hästar i strid och
många andra djurframställningar af största liffullhet,
historiska målningar (Slaget vid Taillebourg m. fl.) i
Versailles och slutligen flera monumentalt dekorativa
arbeten, hvilka eftervärlden sätter främst af allt
hvad han åstadkommit. Som en af 1800-talets störste
monumentale målare är han nu erkänd. Bland hans
arbeten inom detta område äro Apollons strid med Python

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>