Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Deklamation - Deklamator - Deklamatorisk aria. Se Aria - Deklamatorium - Deklamatör - Deklamera - Deklaration - Deklaratorisk - Deklarera - Deklath - Deklinabel - Deklination - Deklinationsaxel - Deklinationscirkel. Se Deklination 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt J. Strömberg, "Grundlinjer till föreläsningar
i välläsning" (1904); viktigast äro Oscar Svahns
två arbeten "Det muntliga föredragets konst i tal
och sång", I (1890) samt "Lärobok i det muntliga
föredraget" (1903). — 2. Mus. a) Konstmässigt
sångföredrag, innefattande ett riktigt framhållande
af den grammatiska och den patetiska (oratoriska)
accenten med hänsyn till den musikaliska satsens
frasering och nyansering. För sådan deklamation
förutsättas bl. a. tydlighet och renhet i uttalet,
god andhämtningsteknik, bärighet och böjlighet hos
sångrösten. Till deklamationens konst hör vidare att
samla hophörande perioder genom gemensam stegring,
aftagande eller dämpning, att påskynda eller
tillbakahålla tempot, att genom röstens uttryck
kunna försinnliga känslornas olika art, stämning och
växlingar. — b) Den vid sångkomposition försiggående
förvandlingen af den poetiska rytmen till musikalisk
rytm. En visa är af tonsättaren falskt deklamerad,
om t. ex. en kort stafvelse erhållit en stark
musikalisk accent eller lång not i melodien,
och tvärtom. Öfver hufvud böra den poetiska och
den musikaliska accentueringen täcka hvarandra,
utan att därför melodien behöfver regelmässigt
skanderas. Konstsången går därvidlag friare till väga
än den enkla visan. Mesta formfrihet medgifver det
i toner deklamerade ordet, recitativet (se d. o.).
1. R—n B. 2. E. F—t.
Deklamator, Deklamatorisk. Se Deklamatör.
Deklamatorisk aria, mus. Se Aria.
Deklamatorium (af lat. declamatorius, som hör till
muntligt föredrag), tryckt samling öfningsstycken
för välläsning; mus., en af musikackompanjemang
beledsagad uppläsning af någon längre dikt; den för
sådant ändamål komponerade musiken. Jfr Melodram.
Deklamatör l. Deklamator, konstmässig uppläsare af
vers. Jfr Deklamation. — Deklamatorisk, tillhörande
versföredragets konst eller öfverensstämmande med
dess regler; högtrafvande.
Deklamera (af lat. declamare, ropa), på konstmässigt
sätt uppläsa vers. Jfr Deklamation.
Deklaration (lat. declaratio, se Deklarera),
förklaring, utläggning (t. ex. af en lag); kungörelse;
jur., uppgift om inkomst (se Inkomstskatt och
Själfdeklaration); hand., förklaring angående
betalningsinställelse; uppgift på varor och gods
(vid tullstationer o. d.). — Deklarativ
l. Deklaratorisk, förklarande, upplysande.
Deklaratorisk. Se Deklaration.
Deklarera (lat. declarare), egentl. göra klar,
förklara; tillkännagifva (ett beslut), uppgifva sina
inkomster (se Inkomstskatt och Själfdeklaration);
uppgifva, anmäla (varor till förtullning).
Deklath, det arameiska namnet på Tigris.
Deklinabel (lat. declinabilis), språkv., böjlig,
som kan böjas. Jfr Indeklinabel.
Deklination (lat. declinatio). 1. Språkv. Se Böjning.
2. Astron. En himlakropps höjd öfver
världsekvatorn. En storcirkel, lagd genom de båda
världspolerna och ifrågavarande himlakropp, kallas
deklinationscirkel. Den båge däraf, som
ligger mellan himlakroppen och ekvatorn,
är deklinationen. Denna är nordlig eller
sydlig, allteftersom himlakroppen är belägen
n. eller s. om ekvatorn. Se Astronomiska
koordinater.
(Rh.)
3. Fys. Missvisning, den vinkel
(se Afvikning 3), som en fritt upphängd
horisontal magnetnål gör med en orts astronomiska
meridian eller N—S-linjen. Lägges genom nålens
riktning ett vertikalplan, kallas detta plan den
magnetiska meridianen. Man kan därför äfven säga, att
deklinationen är vinkeln mellan den magnetiska och den
astronomiska meridianen. Deklinationen, som var känd
redan ett halft århundrade före Columbus (se Hellmann,
"Meteor. zeitschr.", 1906, s. 145), uppmätes
med deklinatorier eller magnetometrar. Den
är olika stor på olika trakter af jorden. Halley
var den förste, som (år 1700) på en världskarta
framställde deklinationen i olika delar af jorden,
medelst s. k. isogoner, d. v. s. linjer, dragna
genom orter med samma deklination. Dessa kartor hafva
fått namn af deklinations- eller isogonkartor. Linjen
utan afvikning kallar man den isogon, som går genom
orter utan deklination, d. v. s. där den magnetiska
meridianen sammanfaller med den astronomiska. Den
passerar naturligtvis genom jordens astronomiska och
magnetiska poler samt skiljer jordytan i två delar,
af hvilka den ena har västlig, den andra östlig
deklination. På det förra området ligga Europa och
Afrika, på det andra Stilla oceanen. — Deklinationen
är underkastad flera slags förändringar eller
s. k. variationer, dels periodiska, dels tillfälliga
(s. k. perturbationer). Af de periodiska variationerna
äro följande de förnämsta. Den dagliga förändringen
visar sig i Europa på följande sätt. Från omkr. kl. 8
f. m. till omkr. kl. 1 e. m. blir deklinationen mera
västlig och återgår sedan under eftermiddagen. Under
natten ändrar den sig föga. Om sommaren är denna
variation större än under vintern, i tempererade
zonen större än mellan vändkretsarna. Den sekulära
variationen består i en förändring i deklinationen
under tidernas längd. Så var deklinationen t. ex. i
Paris år 1550 8° 0’ och 1580 11° 30’ östlig, 1666
öfvergick den från östlig till västlig, 1700 var den
8° 10’, 1767 var den 19° 16’, 1814 22° 34’. Därefter
minskades den västliga deklinationen. 1832 var
den 22° 3’, 1849 20° 38’, 1860 19° 23’, 1878 17°
25’ o. s. v. Däraf ser man, att förändringen är
periodisk, eller att deklinationen efter århundraden
återtager sitt förra värde. En deklinationskarta
gäller således endast för det år, då den upprättas,
men kan naturligtvis fortfarande användas, om man
känner den sekulära variationens gång å den ort,
hvars deklination man söker på kartan. I Uppsala är
deklinationen (jan. 1900) 7° 10’, i Kristiania (Gåsön,
juli 1902) 10° 54’, i Tromsö (aug. 1902) 7° 33’,
i Köpenhamn (jan. 1900) 10° 13’ , allt västlig. I
Sverige minskas f. n. deklinationen med vid pass
7’ årligen. Kännedomen af deklinationen i olika
delar af världen är af största vikt för sjöfarten,
och goda deklinationskartor äro oumbärliga vid
längre sjöresor. Kompassen är intet annat än en
deklinationsnål.
R. R.*
Deklinationsaxel. Se Astronomiska instrument,
sp. 294.
Deklinationscirkel, astron. Se Deklination 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
