Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 6. Degeberg - Egyptolog / 5-6 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Geer

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sonsons son, friherre, riksråd, f. 23 dec. 1710,
studerade i Uppsala, blef 1732 fänrik vid Lifgardet
och var några år i utländsk krigstjänst. Liksom så
många andra yngre officerare brann han af ifver för
krig med Ryssland och var vid 1738—39 års riksdag
en af hattpartiets ifrigaste anhängare. Under finska
kriget utmärkte sig D. bland dem, som hänsynslösast
drefvo politik i lägret och bidrogo att undergräfva
disciplinen. 1743 befordrades D. till kapten
och förflyttades 1749 som öfverstelöjtnant till
Dalregementet. Efter Adolf Fredriks tronbestigning
närmade sig D. hofvet, som hvars vapendragare han
uppträdde vid 1751—52 års riksdag. Genom sitt gifte
stor godsegare i Finland, blef han 1757 landshöfding
i Kymmenegårds län därstädes. Under de följande
åren öfvergick D. till det uppåtsträfvande yngre
mösspartiet och förfäktade vid riksdagen 1765—66
dess intressen med lika stor hänsynslöshet som
han förut gått hattarnas ärenden. Inom sekreta
utskottet yrkade han, att nio af hattpartiets
riksråd skulle afsättas. Efter hattregeringens
fall belönades han själf med en af de lediga
platserna i rådet (1765) och friherrlig värdighet
("D. af Tervik", 1766). Inom den nya mössregeringen
spelade D. för öfrigt ingen större roll, men han
var en af partiets mest trogna och stridbara män,
motsatte sig hårdnackadt i dec. 1768 Adolf Fredriks
fordran på riksdagens sammankallande trots konungens
bekanta tronafsägelse och lär hafva försträckt sitt
parti penningar i den följande valstriden. Han
slapp att upplefva den nya partihvälfningen,
i det att han afled i Stockholm 28 mars 1769. —
D. var en högmodig, despotisk och lidelsefull man,
därjämte ej alldeles oegennyttig; han skall såsom
riksråd hafva uppburit en stor engelsk pension.
V. M. L. S.


3. Karl (Charles) D., sonsons
son till D. 1, friherre, bruksidkare, entomolog,
föddes 10 febr. 1720 på Finspång i Östergötland,
d. i Stockholm 8 mars 1778. 1723 åtföljde han sina
föräldrar på en resa till Holland och kvarstannade
där till 1738. I Utrecht, vid hvars universitet
han en tid studerade, blef han bekant med fysikern
P. van Musschenbroek, som underhöll och ökade hans
intresse för naturvetenskaperna. Vid sin farbroders,
landshöfdingen K. De Geers, död (1730) ärfde
D. fideikommisset Leufsta. 1739 kallades han till
medlem af Vet. akad. och 1748 till korresponderande
led. af Franska vet. akad. 1761 blef han hofmarskalk
och 1773 friherre. — D. införde på sina bruk flera
ekonomiska förbättringar och inverkade genom sitt
föredöme gynnsamt på bruksrörelsen i hela landet. Dock
är det hufvudsakligen genom sina entomologiska
studier han förvärfvat sitt rykte. Han egde ett
dyrbart bibliotek, som nästan fullständigt omfattade
den tidens entomologiska litteratur, och en stor
insektsamling, som han själf ordnat. Bland hans
arbeten intager Mémoires pour servir à l’histoire des
insectes (8 bd, 1752—78) främsta rummet. Detta storartade verk,
till hvilket han själf hade tecknat figurerna,
var ämnadt att utgöra en fortsättning och en
fyllnad till Réaumurs liknämnda arbete. Verket,
hvars användning, oaktadt den binära nomenklaturen
endast i ringa mån tillämpats, underlättas genom
beskrifningarnas systematiska reda och klarhet,
åtnjuter än i dag stort anseende för sin författares
noggrannhet och iakttagelseförmåga. Bland D:s
mindre skrifter kunna nämnas Tal om nyttan, som
insekterna och deras kännedom tillskynda oss
(1744) och Tal om insekternas alstring (1754)
m. m. Den noggrannhet, hvarmed D. klassificerade
insekterna, grundade sig på den rika erfarenhet
han förvärfvat sig om deras förvandlingar. Sina
naturhistoriska samlingar testamenterade han till
Vet. akad.
G. A—z.


4. Karl (Charles) D., den föregåendes son, friherre,
politiker, f. 8 mars 1747, ingick 1762 såsom fänrik
vid Lifgardet, men lämnade 1764 den militära banan
för att egna sig åt den adlige godsegarens uppgifter
och erhöll samtidigt kammarherretitel. Efter faderns
död, 1778, blef D. egare till Leufsta fideikommiss
jämte flera andra egendomar och bruk och ansågs såsom
Sveriges rikaste magnat. I det politiska lifvet gjorde
han sitt inträde vid 1778 års riksdag och anslöt sig
från början till oppositionen. D:s rikedom och sociala
anseende, hans uppriktiga nit för frihetens sak och
onekliga parlamentariska talarbegåfning gåfvo honom
genast en bemärkt ställning. Vid följande riksmöte,
1786, var D. redan, vid sidan af A. von Fersen,
oppositionens främste ledare och hade en väsentlig
andel i dess framgångar. Mera ifrig och hetlefrad än
Fersen, ogillade han dennes alltför försiktiga ledning
och ställde sig i spetsen för de oppositionsmän,
som ville gå bröstgänges till väga i kampen mot
konungen. Heta strider utkämpades, företrädesvis i
bankoutskottet, mellan de båda oppositionsriktningarna
och deras ledare. I motsats mot Fersen afvisade
D. icke alldeles ryske ministern Markovs närmande,
ehuru han förklarade dennes anbud om samarbete för den
pågående riksdagen för sent påtänkt. Efter riksdagen
gjorde Markov ett besök på Leufsta, och efterträdaren,
Razumovskij, trädde likaledes i vänskaplig förbindelse
till D. Någon politisk öfverenskommelse synes dock
ej kommit till stånd i det följande, och Razumovskij
klagar i bref till sin regering öfver D:s och öfriga
framstående oppositionsmäns förbehållsamhet angående
sina politiska planer. Anjalaförbundet räknade på
D:s sympatier och medverkan och sände till honom
en redogörelse för sina åtgärder och afsikter. Att
D. ej afvisade förbindelsen med de upproriske
officerarna eller ogillade deras konstitutionella
sträfvanden, är tämligen säkert. Huruvida han
gillat hänvändningen till ryska kejsarinnan, är
däremot ovisst. Ryktet att han själf afsändt bref
till Petersburg är obestyrkt. 1789 stod D. åter på
riddarhuset i oppositionens främsta led,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>