Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1429-1430 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daun - Daunia - Daunou - Dauphin - Dauphine - Dauphiné

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

det ryktbara öfverfallet vid Hochkirch. 1759 inneslöt
han general Fincks kår vid Maxen och tvang den att
gifva sig. 1760 blef han slagen vid Torgau. Under
återstoden af kriget inskränkte han sig till att
iakttaga fienden. - D:s krigföringssätt har en
viss likhet med det, som användes af den ryktbare
diktatorn Fabius Cunctator. Det har bedömts mycket
olika. Af somliga har det prisats såsom någonting
alldeles utomordentligt; af andra har det blifvit
skarpt klandradt. Om D., i stället för att inskränka
sig till tidsödande, långsamma och intet afgörande
företag, hvarigenom kriget drogs ut på längden och
Fredrik gick obesegrad ur detsamma, hade förenat sig
med de öfriga härarnas befälhafvare och skridit till
anfall, skulle han sannolikt med sin öfvermakt hafva
krossat fienden. Att han vann några segrar öfver
tidehvarfvets störste krigare, förvärfvade honom
dock mycken ära och Fredriks aktning. 1762 blef han
president i hofkrigsrådet och gjorde på denna plats
stort gagn åt den österrikiska hären. Se "Der deutsche
Fabius Cunctator, oder leben und taten sr. exz. des
herrn Leopold, reichsgrafen v. D." (2 bd, 1759-60).
C. O. N.

Daunia, i forntiden en del af det italienska
landskapet Apulien, mellan Aufidus (nu Ofanto), Frento
(nu Fortore), Adriatiska hafvet och Apenninerna. Det
motsvarade större delen af den nuv. provinsen Foggia.

Daunou [dåno], Pierre Claude François, fransk
statsman och skriftställare, f. 1761, d. 1840,
ingick tidigt i oratorianernas kongregation och
tjänstgjorde som lärare i filosofi vid flera af dess
skolor. Efter revolutionens utbrott omfattade han
ifrigt dess sak och utbytte sin förra verksamhet
mot den politiska. 1792 valdes han till ledamot af
nationalkonventet och tog inom detta en verksam
del i alla lagstiftningsarbeten, särskildt dem,
hvilka afsågo den offentliga undervisningen, som
då undergick en grundlig reorganisation. I det 1795
grundade Franska institutet blef han genast invald
och var dess förste preses. Sedan Napoleon kommit till
makten, trädde D. tillbaka från det politiska lifvet
och tjänstgjorde dels som professor vid Collège de
France, dels som riksarkivarie. Mot slutet af sin
lefnad ingick han åter i representationen. 1839 blef
D. pär af Frankrike. - D. hade ett klart och skarpt
förstånd och en aldrig sviktande arbetsifver. Redan
tidigt uppträdde han som skriftställare i filosofiska,
politiska och litteraturhistoriska ämnen. Först gjorde
han sig känd genom prisbelönta täflingsskrifter. Så
t. ex. tillerkände akademien i Lyon honom priset i en
täflan, i hvilken bl. a. Napoleon, då ung löjtnant,
deltog. Under sin mannaålder var D. en outtröttlig
medarbetare i flera stora litterära företag. Särskildt
böra framhållas hans många och viktiga artiklar i
delarna 13-20 af "Histoire littéraire de la France". i
"Journal des savants", som af honom återupplifvades
efter att hafva legat nere 1792-1816, och i
"Biographie universelle". D. var liberal i sina
politiska åsikter, men strängt konservativ som
litteraturhistoriker, och särskildt ogillade han den
romantiska skolans smakriktning. Boileau försvarade
han ifrigt och utmärkte sig, liksom denne, för en klar
och nykter stil; men han saknade de stora snillenas
rika begåfning. Jfr A.
H. Taillandier, "Documents biografiques
sur D." (1841; 2:a uppl. 1847).
P. A. G.

Dauphins krona.

Dauphin [dåfä’], fr. (lat. delphinus l. dalphinus),
ursprungligen ett namn, sedermera en titel, som bars
af grefvarna af Albon och Viennois, suveräna furstar
öfver Dauphiné (se d. o.), och sedermera af Frankrikes
tronföljare. Äfven grefvarna af Auvergne buro,
ifrån 1152, nämnda titel. Ursprunget till densamma är
ovisst. Att den tagits efter sköldemärket, en delfin,
är, osannolikt, enär ordet var i bruk långt förrän
detta vapen fördes i sigillet. 1349 afträdde den då
regerande dauphin af Viennois, Humbert II, större
delen af sitt land till den franske
prinsen Karl af Valois (sedermera konung Karl V),
hvilken s. å. antog’ titeln dauphin. Sedan den tiden
kallades den franske tronföljaren så. Den uppgiften
att Humbert II som villkor för sin landafträdelse
fastställt, att den franske konungens äldste son
skulle bära namnet dauphin, eger intet stöd i
något af de olika fördrag (1343, 1344 och 1349),
som handla om landets öfverlåtelse åt franska
prinsar. Ända till 1400-talets slut hade den franske
dauphin en mycket själfständig politisk ställning,
men efter den tiden nedsjönk värdigheten småningom
till en tom titel, som tronföljaren bar endast
i det fall att han var den regerande konungens
ättling i rätt nedstigande led. Dauphin hade högsta
rangen i riket näst konungen. På Ludvig XIV:s tid
kallades han vanligen Monseigneur utan vidare,
liksom konungens bror kallades Monsieur. - Le grand
dauphin ("den store dauphin") var ett hedersnamn,
som tillades Ludvig XIV:s äldste son (d. 1711). -
"De falske dauphinerna" (les faux dauphins) kallas
de personer, som utgifvit sig vara Ludvig XVI:s
son, dauphin Ludvig (denne dog i själfva verket
1795): skräddarsonen Jean Marie Hervagault (f. 1781,
d. 1812 i Bicêtre, där Napoleons polis insatt honom),
träskomakaren Mathurin Bruneau (f. 1784), Henri
Louis Hector Hébert, "baron de Richemont et duc de
Normandie" (d. omkr. 1855), Karl Wilhelm Naundorf,
af en judefamilj från polska Preussen (d. i Delft
1845), hvars ättlingar ännu i dag äro pretendenter
till Frankrikes krona, och Ligny de Luxembourg
(d. i Ryssland 1867). Efter julirevolutionen
(1830) afskaffades titeln dauphin. Dess siste
innehafvare var Karl X:s son, hertigen af Angoulême
(d. 1844). Dauphins gemål kallades dauphine.
J. Th. W.

Dauphine [dåfi’n], fr., dauphins gemål. Se Dauphin.

Dauphiné [dåfine], lat. Delphinatus, fordom
fransk provins i Väst-alperna, motsvarande de
nuv. departementen Isère och Hautes-Alpes, större
delen af Drôme och en liten del af Vaucluse. 20,400
kvkm. Det delades i Öfre D. (Haut-D.), med
hufvudstaden Grenoble, och Nedre D. (Bas-D.), med
hufvudstaden Vienne. Det förra omfattade de franska
alperna mellan Savojen i n. och Provence i s. och var
gränsland till Piemonte, det senare var åtminstone
till en del slättbygd, s. och ö. om Rhône. I östra
delen af landskapet ligga de till gnejsalpernas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>