Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark, är det sydligaste af de tre skandinaviska rikena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordisk växellag (s. å.), strafflag för krigsmakten
(1881) och åtskilliga andra framsteg. Men 1882
måste ministären och landstinget göra väsentliga
eftergifter för att erhålla en finanslag, och då
den väntade ministärförändringen icke inträffade,
närmade vänstergrupperna sig hvarandra och slogo in
på den planmässiga "visnepolitiken". Oppositionen
sträckte sig också till Köpenhamn och andra
städer, som dittills troget stödt högern, och
socialdemokratien, som 1871 hade vunnit insteg
i hufvudstaden, tillväxte ansenligt. 1884 års
val blefvo därför en glänsande seger för vänstern
(antalet af ministärens anhängare i folketinget sjönk
till 19). Men detta gjorde vänstern öfvermodig, och
vid finanslagens behandling nedprutades anslagen så
starkt, att landstinget föredrog en öppen brytning
och framkallade en provisorisk finanslag, ett system,
som under kamrarnas strid fortsattes i nio år. För
att erhålla motvikt emot vänstern sökte ministären
ett stöd i försvarsrörelsen, hvilken begynt 1880 och
utvecklade sig till en "frivillig selvbeskatning" (1,5
mill. kr.). Den begagnade sig af sin utomordentliga
myndighet och landstingets förtroende till att
själfrådigt befästa Köpenhamn med en rad landfort
och ett stort sjöfort på Middelgrundet. Den grep
till andra "provisorier", t. ex. ett tillägg till
tryckfrihetslagen och inrättandet af ett gendarmeri
(nov. 1885), hvartill ett mordförsök på ministern
Estrup gaf anledning. Visserligen höllos dessa
lagar vid kraft medelst landstingets hjälp, men
misstämningen i landet blef endast bittrare, ty
folkets flertal var öfvertygadt om, att ministärens
åtgöranden voro grundlagsvidriga, och man harmades
öfver att ej hafva makt att hindra dem. Icke ens
de stora festerna 1888 (den nordiska industri-,
landtbruks- och konstutställningen, hundraårsfesten
med anledning af "stavnsbaandets" upphäfvande,
konungens 25-års-regerings-jubileum) kunde samla
partierna. Endast mindre lagförslag, särskildt
i humanitetsfrågor och med neutral prägel, kunde
genomföras. Då också högern började önska en återgång
till normala förhållanden, gjorde den sedan 1890 flera
väsentliga eftergifter, och därigenom kommo några
viktiga reformer till stånd (en ny fattigvårdslag,
ålderdomsförsörjning för medellösa, lag angående
sjukkassor med statsbidrag, en frihamn vid Köpenhamn,
gemensam nordisk sjölag, nedsättning i sockertullen
och i sammanhang därmed införande af ölskatt,
statsbidrag till folkhögskolorna, m. m.). Däremot
inträdde en ny splittring inom vänstern, och 1 april
1894 ingingo slutligen högern och en del af vänstern
(under F. Bojsen) det s. k. "forlig", en politisk
överenskommelse, hvarigenom, med upphäfvande af de
provisoriska förordningarna, en finanslag i laga
ordning bragtes till stånd och fästningsbyggandet
i verkligheten, om också ej till formen, godkändes
genom ett tillägg till härordningslagen. Såsom en
naturlig frukt af denna öfverenskommelse följde i
aug. 1894 Estrups afgång och ministärens ombildande
under Reedtz-Thott såsom konseljpresident. Men
den nya ministären vann ej högerns fulla bifall och
tillfredsställde ännu mindre vänsterns önskningar. Den
kunde därför ej leda utvecklingen eller framkalla
ett samarbete mellan partierna. De två följande
högerministärerna Hörring (1897) och Sehested (1900)
hade ej bättre lycka. Därtill kom, att högern vid
valen till folketinget i april 1895
förlorade flera platsar (behöll blott 25 af
114), medan "forligets" motståndare, det nya
"reformpartiet" jämte sina bundsförvanter
socialdemokraterna, som nu erhöllo 8 platser, hade
vunnit afgjord majoritet. Valen 1898 och 1901 utföllo
i samma riktning, och regeringens ställning vardt
ständigt vanskligare, äfven om den politiska striden
numera fördes med mindre bitterhet. Väl antogos under
dessa år flera viktiga lagar, såsom om jordegendoms
styckning och förening (1897) samt om jordlotter
till jordbruksarbetare (1899), båda tillökade 1906,
om arbetares olycksfallsförsäkring (1898), sedan
utsträckt till andra klasser, om egendomsförhållanden
mellan äkta makar (1899) och om alimentationsbidrag
till oäkta barn (1900), en ny folkskoleförordning
(1899) samt införandet af sluten omröstning vid de
politiska valen (1901); men lagstiftningsarbetet bar
alltför mycket prägel af, att regeringens inflytande
hade minskats och att folketingets öfvervikt hade
blifvit oomtvistlig. Därför bestämde sig konungen,
som förut hårdnackadt hållit fast vid högern som det
naturenligt styrande partiet, i juli 1901 för ett
systemskifte i parlamentarisk riktning och utnämnde
en ren vänsterministär under Deuntzer, som stödde
sig på folketingets majoritet. Ministären lyckades
också genomföra en rad viktiga lagar, bl. a. en
revision af skattelagstiftningen, med inkomst-
och förmögenhetsskatt till staten, införandet af
"ejendomsskyld" (fastighetsbevillning) i stället
för "hartkorn" samt aflösning af tionden (1903),
en förordning om högre läroverk ("almenskoler"),
flera kyrkolagar, såsom om församlingsråd
("menighedsraad"), vid valet af hvilka äfven
kvinnor fingo valrätt, om "valgmenighedernes"
utveckling samt om tillsättningen af ett kyrkligt
utskott för att förbereda folkkyrkans framtida
ordnande. Vidare tillsatte denna ministär 1902 en
af båda tingen vald försvarskommitté för att lösa
denna i en människoålder omtvistade fråga. Islands
fria författning från 1874 utvecklades 1904 till
full själfständighet med en egen ansvarig minister,
men ett försök att sälja de västindiska öarna till
Förenta staterna strandade 1902 på landstingets
motstånd. 1904-05 utbröt oenighet mellan reformpartiets
flertal och dess radikala flygel, hvilket i
jan. 1905 ledde till ministärens upplösning (Deuntzer
och K. Hage afgingo) och ombildning under förutvarande
kyrko- och undervisningsministern J. K. Christensen,
som själf öfvertog båda försvarsdepartementen. Den
nya ministären mottogs med en bitter kritik af sina
forne partivänner samt af socialdemokraterna och
beskylldes särskildt för att vilja öfverge vänsterns
gamla ståndpunkt i försvarsfrågan, d. v. s. kraf
på militärutgifternas nedsättning och motstånd mot
Köpenhamns befästande från landsidan. Emellertid
lyckades ministären få några nyttiga lagar antagna,
bl. a. en förändrad strafflagstiftning med mildring
i straffen för barn, men skärpning af straffen
för misshandel och sedlighetsbrott (bl. a. med
prygelstraff) samt införande af villkorlig dom,
om behandlingen af vanartiga och försummade barn
(och ungdomar), om bekämpande af tuberkulosen och om
afskaffande af den offentliga prostitutionen. Däremot
lyckades den ej att genomföra en omfattande
rättsreform, som dryftats under flera år, eller
att få obligatoriskt civiläktenskap infördt, och ännu
mindre framgång hade tre politiska förslag om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
