Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daluppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dalkarlarna yttrade sig redan vid slutet af 1524 i
klagomål till konungen; men först 1525 antog
missnöjet en farligare karaktär. Dalkarlarna hade
bearbetats af personer, som i konung Gustaf sågo en
den lutherska reformationens vän, särskildt af två
bland den gamla kyrkans män, Peder kansler
(Sunnanväder) och Mäster Knut, hvilka tillika af
personliga skäl voro konungens fiender. Den förre, som
förut tjänat riksföreståndaren Sten Sture d. y., hade
skrifvit mot konungen förgripliga bref och därför
af denne 1523 afsatts från biskopsstolen i Västerås,
och den senare, som var domprost i samma stad,
hade såsom misstänkt för delaktighet i dessa
stämplingar förlorat sitt ämbete. Båda uppträdde
mot slutet af 1524 i Dalarna, utspridde där lögner
rörande Gustafs sätt att behandla Sten Sture den
yngres änka och barn i syfte att draga fördel af
dalkarlarnas missnöje och deras gamla kärlek till
Sture-ätten och vunno anhang i synnerhet i öfre
Dalarna. Säkerligen stodo deras stämplingar i
samband med de fientligheter mot konung Gustaf, hvilka
samtidigt förenades af Sören Norby på Gottland och
Berent von Mehlen på Kalmar slott. De skrifvelser,
genom hvilka konungen sökte lugna sinnena, uträttade
intet. Våren 1525 höllo dalkarlarna ett
möte i Tuna och uppsatte där ett bref, hvari de
förklarade för konungen, att de ansågo sig fria från
sin tro och lydnad, om ej missförhållandena rättades.
Därmed hade emellertid rörelsen nått sin spets.
Sedan Norbys krigståg i Skåne blifvit genom danska
trupper tillintetgjordt och sedan konung Gustaf, i
juli, med storm intagit Kalmar, minskades oron
efter hand, och vid ett personligt möte med
dalkarlarna vid Tuna, i okt., mottog konungen af
dem nya trohetsförsäkringar. Upphofsmännen till
oron begåfvo sig (troligen redan i juni månad) till
Norge, där de funno skydd hos ärkebiskop Olaf
i Trondhjem och hos rikets ståthållare, Vincents
Lunge, hvilka af olika skäl voro konung Gustaf
gramse. Gustafs framställningar om flyktingarnas
utlämnande understöddes emellertid af konung Fredrik,
och i juli 1526 sändes ändtligen Mäster Knut
till Sverige. Han ställdes i Stockholm till rätta
inför en domstol af andliga och världsliga personer
och dömdes för förräderi. I sept. utlämnades äfven
Peder kansler. Såväl han som hans medbroder fördes
i ett skymfligt tåg genom Stockholms gator och
höllos sedan båda i fängelse, till dess Peder kansler
i febr. 1527 sändes till Uppsala och ställdes inför
en domstol, hvilken var sammansatt ungefär så
som den, af hvilken Mäster Knut blifvit dömd. De
andlige ledamöterna protesterade visserligen mot
domstolens befogenhet, men de världslige dömde
den anklagade till stegel och hjul. Domen
verkställdes genast. Ett par dagar därefter undergick
Mäster Knut samma öde i Stockholm.
Andra dalupproret (1527-28). Straffet
hade ej hunnit drabba det s. k. första dalupprorets
ledare, innan förebuden till det andra framträdde.
Bristen på lifsförnödenheter fortfor, kung Gustafs allt
tydligare framträdande benägenhet för en kyrklig
reformation stred i mycket mot allmogens
åskådningssätt, och en skatt till gäldande af lybeckarnas
fordringar från befrielsekriget väckte missnöje. I
jan. 1527 förebrår konungen dalkarlarna de "hårda
och tredska svar" de gifvit på hans begäran om
skatten, och vid samma tid började de bearbetas af
"Daljunkern" (se d. o.). Leksands, Mora och
Orsa socknar läto sig förledas af bedragaren, men ej
Hedemora, Husby och Skedvi, och till dem slöto
sig snart äfven Tuna, Gagnef och Rättvik, hvilka
i början sagt sig vilja vara "neutrala". Upproret
bestod egentligen i fejd mellan de olika socknarna,
hvarvid bergsmannen Måns Nilsson i Aspeboda och
Anders Persson på Bankhyttan voro det kungliga
partiets förnämsta ledare. Konungen var outtröttlig
att genom skrif velser söka inverka på de upproriske,
och vid Eriksmässan i Uppsala 1527 höll han ett
möte med utskickade från Dalarna och besvarade
deras klagomål. Kort därpå förmådde han Stockholms
borgerskap och upplänningarna att genom en
beskickning göra dalkarlarna föreställningar. På
Västerås riksdag infann sig blott ett fåtal ombud
från Dalarna, men de lofvade utlämna Daljunkern.
Denne fick dock begifva sig till Norge och därifrån
företaga ett infall i Dalarna. Efter dettas misslyckande
drog konungen i febr. 1528 med krigsmakt
till Tuna, dit dalallmogen under löfte om lejd
instämts att möta. Menigheten omringades af
krigsfolket, en af konungens rådsherrar uppträdde och
höll ett skarpt förmaningstal, och då detta ej gjorde
beräknad verkan, togos de brottsligaste ur hopen,
dömdes till döden och afrättades genast. Nu föllo
de öfrige till föga och bådo om nåd. Därmed var
det s. k. andra dalupproret slut.
Tredje dalupproret eller det s. k.
klockupproret (1531). Liksom påbudet om
skatten till lybska gäldens betalning sannolikt
närmast bragte missnöjet i Dalarna till utbrott 1527,
så var det beslut om klockskatten, som för samma
ändamål fattades vid herredagar i Örebro och
Uppsala 1531, den hufvudsakliga anledningen till det
tredje dalupproret under Gustaf I:s tid. De kungliga
sändebuden erhöllo visserligen vid landstinget
i Tuna (febr.) löfte om en klocka från hvarje sockenkyrka;
men när klockorna skulle hämtas, var
stämningen förändrad. Leksandsbönderna misshandlade
konungens utskickade, och såväl de som inbyggarna
i Ål och Gagnef nekade att utlämna sina klockor.
Tunabönderna togo sin tillbaka, och Kopparbergsmännen
ställde sig på de uppstudsiges sida. Bland
de förnämste anstiftarna af oron voro nu Gustafs
forne vänner Måns Nilsson i Aspeboda och Anders
Persson på Rankhyttan samt Nils i Söderby från
Ål. I stället för att hörsamma kallelsen att sända
ombud till den ofvan omtalade herredagen i Uppsala
(maj) utsände dalkarlarna kallelse till en riksdag i
Arboga. Detta tilltag ledde emellertid ej till någon
påföljd, och dalamännen blefvo nu en tid, till sin
egen stora förvåning, lämnadfc åt sig själfva. De
visste ej rätt hvad de skulle företaga och funno
slutligen skäl att "gifva sig till frids". I aug.
1531 erbjödo de sig att betala 2,000 mark för sina
klockor, hvilket anbud mottogs af konungen, som
på samma gång återgaf dem sin nåd. Därmed
trodde dalkarlarna saken vara slut; men de skulle
finna, att de däri bedragit sig. När konung Gustaf
förklarade sig villig att mottaga dalkarlarnas
förlikningsförslag, visste han, att den landsflyktige
Kristian II ändtligen lyckats samla en här för att
återtaga sina riken, och han trodde t. o. m., att
dennes flotta redan afseglat från Holland. Under
sådana förhållanden ville han naturligtvis vara fri
från oro inom landet. Men knappt ett halft år efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
