Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 1111-1112 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dahlström, Karl Andreas, historie- och genremålare - Dahm - Dahme - Dahmenit - Dahn, by i bajerska regeringsområdet Pfalz - Dahn, Julius Sophus Felix, tysk rättslärd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

historia (1861). I dessa teckningar visar sig D. ega
förmåga af gruppering och uppfinning, hvaremot
uppfattningen och karakteristiken af den enstaka
figuren blefvo allt mindre djupa. Bristen på
modellstudier och brådska i arbetet framkallade
ett maner i figurerna, hvilket småningom blef
frånstötande. Men bredvid detta återfinnas ännu
en viss liflighet och berättargåfva i hans Taflor
till Fredmans epistlar och sånger (text af Afze,
1851-52), med hvilka han ånyo öfvergick till
genren. Hans sista dithörande samlingar:
I Stockholm (1855; ny uppl. 1856), Teckningar
ur svenska folklifvet (1856; ny uppl. 1859)
och Teckningar ur hvar dagslifvet (1858), äro
stelnade i maner; endast Kiellman-Göransons lätta
text skaffade dem afsättning. Svenska folkets seder,
bruk och klädedrägter (1863; ny uppl. 1866–68)
var D:s sista försök i konstnärlig riktning; men en
alltmer försvagad syn och tryckande bekymmer, som
förföljt honom under senare delen af hans lif, hade då
förlamat hans krafter. Död i Stockholm 9 sept. 1869.

–rn. (G–g N.)


Dahm [damm], Oskar Elis Leonard, skolman,
läroboksförfattare, f. 11 okt. 1812 i Arby socken
af Kalmar län, d. 18 dec. 1883 i Kalmar, blef 1829
student i Uppsala, 1835 filos. kandidat och 1836
filos. doktor. Sistnämnda år blef han kollega vid
apologistskolan i Kalmar och 1847 rektor vid lärdoms-
och apologistskolan därstädes. Under de strider, som
på 1840-talet utkämpades rörande elementarläroverkens
organisation, stod D. på deras sida, som yrkade
studentexamens förläggande till läroverken,
gymnasiernas borttagande, ämnesläsnings införande
samt fri flyttning och en omfattande tillämpning
af Geijers mening, att de döda språken böra "maka åt
sig". 1849-51, då gymnasiet och skolan förenades till
ett läroverk, organiserade D. i Kalmar detta enligt
grundsatsen om fri läsning och flyttning och var
rektor därstädes febr. 1851- febr. 1852, hvarefter
en återgång till klassläsningssystemet började. D.,
som utmärkte sig för lefvande intresse och ovanligt
lyckliga undervisningsgåfvor, tog afsked 1877. I
egenskap af representant för Kalmar bevistade han
som ledamot af borgarståndet – den förste skolman,
som haft säte i detta stånd – riksdagarna 1859–60 samt
1862–63, då han som medlem af konstitutionsutskottet
röstade för det af regeringen framlagda förslaget
till ny riksdagsordning. Såsom ombud för nämnda
stad var han 1867–72 ledamot af Andra kammaren,
och 1873–83 hade han, vald af Kalmar läns södra
landsting, plats i Första kammaren samt var därunder
medlem af 1873 års särskilda utskott för behandling
af skolfrågor. Han uttalade där den åsikten, att
realskolan är framtidens skola, men att den ej kan
få den plats denna tillkommer, och följaktligen
elementarskolan aldrig få lugn, förrän latinet och
grekiskan upphöra att vara tvångsämnen i
akademiska examina. D. var en framstående författare på
undervisningsväsendets område; hans läroböcker
i geografi behärskade läroverken mer än en
människoålder. Hans förnämsta skrifter äro:
Sveriges historia. Försök till lärobok för skolans
lägsta klasser (1842; 15:e uppl. 1875), Allmän
geografi för folkskolor (1843; 12:e uppl. 1872),
Skolmästarkonst. Antydningar för lärare och
skolinspektörer (1846), Några drag ur svenska
bildningsanstalternas historia (s. å.), Geografi
för elementarskolor (1858; 14:e uppl. 1894),
Atlas för folkskolor (1866), Verldshistoria för
folkskolor (1867; 2:a uppl. 1870) och Geografi
för elementarskolans tre lägsta klasser (1873;
4:e uppl. 1880). D. egnade mycken uppmärksamhet åt
biskötseln och skref bl. a. om Biet, dess natur och
vård (1878; i "Landtbruksakad:s handl. o. tidskr.",
bd 19, 1880).

Dahme, stad i preussiska regeringsomr. Potsdam,
vid floden D., en biflod till Spree. 5,657
inv. (1900). Landtbruksskola, agrikulturkemisk
försöksstation. Historiskt bekant är orten genom
preussarnas segerrika strid där med fransmännen 7
sept. 1813, då general Wobeser tog 6,000 fångar.

Dahmenit, ett af G. von Dahmen 1895 patenteradt
sprängämne, som tillverkas vid sprängämnesfabriken
Kastrop i Westfalen och i såväl Tyskland som England
har en betydande användning som sprängämne för
kolgrufvor. Dess sammansättning är:

ammoniumnitrat............... 91,3 %

naftalin ........................ 6,5 %

kaliumbikromat ............... 2,2 %

Sprängämnet, som tillhör de
s. k. säkerhetssprängämnena, användes antingen
i form af ett gult pulver (Dahmenit A)
eller pressadt och kornadt (Viktoria-krut).

E. S-m.

Dahn, by i bajerska regeringsområdet Pfalz,
vid Lauter, i en romantisk dal i Vogeserna, 204
m. ö. h. Omkr. 1,600 inv. Strax bredvid ligger berget
Jungfernsprung (se ill. till art. Berg).

Dahn, Julius Sophus Felix, tysk rättslärd,
historiker och författare, f. i Hamburg 1834, blef
1857 docent i München i tysk rätt, 1862 e. o. och
1865 ord. professor i Würzburg, 1872 professor
i Königsberg samt 1888 professor i samma ämne i
Breslau. Som vetenskaplig skriftställare har han
gifvit ut en del privaträttsliga, rättsfilosofiska och
i synnerhet rättshistoriska skrifter, bland hvilka det
stort anlagda verket Die könige der germanen (9 bd,
1861-1902) intager det mest betydande rummet. Arbetet,
som handlar om de germanska folkens äldsta konungadöme
och dess historia till upplösningen af det frankiska
riket, har dock "växt ut till en labyrint, i hvilken
läsaren alltför ofta irrar omkring utan en ledande
idés tråd" (O. H. Geffcken). Af hans öfriga historiska
verk må nämnas monografien Procopius von Cäsarea
(1865), Westgothische studien (1874), Langobardische
studien (1876), Urgeschichte der germanischen und
romanischen völker (4 bd, 1881–90; i Onckens samling)
och Geschichte der deutschen urzeit (2 bd, 1883–88;
i Heeren-Ukerts samling), omfattande tiden till
814. Mot hans historiska författarskap har anmärkts,
att det saknar koncentration och öfverskådlighet. Som
skönlitterär författare har han utvecklat stor
produktivitet: romaner, episka dikter, historiska
skådespel, lustspel, operatexter, ballader, lyrik m. m.
Hans nationella hänförelse är större än hans poetiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>