Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Code, fr. sammanfattning till en enhet av vissa lagar - Code-lista - Code-standert - Codex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslag, som underställdes kassationsdomstolens
och appellationsdomstolarnas kritik, hvarefter
det diskuterades i "conseil d’état" samt antogs af
tribunatet och lagstiftande kåren, dock först efter
vissa svårigheter, som kunde undanröjas endast genom
förste konsulns energiska ingripande. Det genomdrifna
förslaget bestod af 36 efter hand hvar för sig
godkända och promulgerade lagar (från mars 1803 till
mars 1804), hvilka genom lagen af 30 ventôse år XII
(21 mars 1804) förenades tiil en enda code på 2,281
artiklar under namn af code civil des français. Den
gick senare (1807-1815, 1852-1870) under namn code
Napoleon, och kejsaren räknade dess tillkomst som en
af sina största förtjänster.
"Code civil" består af en titre préliminaire och fem
böcker (livres), af hvilka den första, med titeln
Des personnes (om personer), omfattar art. 7-515 och
är fördelad på 11 afdelningar (titres), indelade i
kapitel, sektioner och artiklar; den andra, rörande
egendom och begränsade sakrätter, omfattar art. 516
-710, fördelade på 4 af delningar, och den tredje,
som bär titeln Des différentes manières dont on
acquiert la propriété (om de olika sätt, på hvilka
man förvärfvar egendom), omfattar art. 711-2,281,
fördelade på 20 afdelningar - afdelningarna likaledes
indelade i kapitel, sektioner och artiklar.
Källorna till den nya lagen, som ännu, ehuru
under tidemas lopp modifierad, utgör Frankrikes
gällande civillag, voro framför allt den gamla
sedvanerätten, särskildt den som härskade i Paris,
den, romerska rätten, de kungliga förordningarna
och revolutionstidens lagar. Äran af dess tillkomst
tillhör förutom Bonaparte, som själf ofta med
energi och praktisk blick tog del i förhandlingarna,
Portalis, Tronchet och Cambacérès. Den blef tillika
småningom lag i de med Frankrike förenade länderna,
1806 i Italien, 1810 i Holland, s. å. i hansestäderna
och 1811 i storhertigdömet Berg. Andra stater
antoge den frivilligt, såsom Westfalen, Baden,
Nassau, Frankfurt, flera schweiziska kantoner,
Danzig, storhertigdömet Warschau och konungariket
Illyrien. Bourbonerna i Neapel behöllo den med
få modifikationer äfven efter restaurationen
och utsträckte den till Sicilien. Belgien har
den kvar ännu, och med vissa förändringar har
den blifvit Badens "landsrecht", hvarjämte dess
inflytande spåras i de spanska och portugisiska
liksom i de nya Balkanstaternas civillagar.
E. A-t. Rid.
Code-lista [kå’d-] l. Skeppslista, sjöv.,
förteckning öfver en nations fartyg jämte
deras distinktions- eller igenkänningssignaler,
d. v. s. på visst sätt sammanställda signalbokstäfver
enligt det internationella signalsystemet.
H. W-l.
Code-standert [kå’d-], eng., sjöv., en röd-
och hvitrandig standert, hvilken, då den hissas
under nationalflaggan, betecknar, att signalering
sker efter den internationella signalboken, men,
då den är hissad ensam, betyder svar, eller att
signal blifvit förstådd. Hissad tillsammans med andra
signaltecken, har code-standerten olika betydelser.
O. E. G. N.*
Codex (Kodex), lat., plur. codices (egentl.
trädstam med afskalad bark, trätafla), var hos romarna
benämning på en af flera trä- eller elfenbensskifvor
sammansatt bok. På dessa skifvor var skriften antingen
inskuren eller tecknad med färg eller medelst en
griffel ristad i vax. Ordet fick
sedermera betydelsen bok af pergament (codex
membranaceus) eller papper (codex chartaceus). Efter
boktryckarkonstens införande blef det, stundom med
tillagdt manuscriptus, liktydigt med handskrift. I
inskränkt mening nyttjas det för att beteckna en
samling af systematiskt sammanställda förordningar
och förekommer då merendels i förening med
ett adjektiv, som angifver antingen stiftaren,
t. ex. codex theodosianus, eller skriftens innehåll,
t. ex. codex diplomaticus, codex medicamentarius. (Jfr
Bibelhandskrifter och Code.) Bland de mera bekanta
codices äro att märka följande.
1. Codex alexandrinus (lat.), alexandrinska codex,
en af de äldsta och viktigaste handskrifterna af
nya testamentet (jfr Bibelhandskrifter, sp. 225,
där utdrag ur densamma finnes i faksimile). Den
innehåller utom öfversättningen af gamla testamentet
efter Septuaginta äfven nya testamentet och
Clemens Romanus’ bref. Detta berömda verk, som
är skrifvet på pergament, med vacker uncialskrift,
utan aspirationstecken, accenter och tomrum mellan
orden, anses vara utfördt i Egypten i 5:e årh. Det
skänktes år 1628 af dåv. patriarken i Konstantinopel,
Cyrillus Lucaris, till Karl I af England och
förvaras nu i British museum. Aftryck
af N. T. ur detsamma utgåfvos af Woide (London 1786)
och Cowper (London 1860), af G. T. af Baber
(London 1816–27).
2. Codex argenteus (lat.), "silfverboken"
(så kallad för sitt band i drifvet silfver), en högst
dyrbar, i Uppsala universitetsbibliotek befintlig
urkund, innehållande fragment af de fyra evangelierna
på mesogötiska (gotiska). Öfversättningen är
gjord af biskop Wulfila (318–383), hvilken själf
uppfann det mesogötiska alfabetet. Skriften är ett
s. k. "encaustum" (tryck med uppvärmda stämplar)
af guld- och silfverbokstäfver på purpurpergament.
Denna märkvärdiga codex, som anses skrifven mot
slutet af 5:e eller början af 6:e årh., då östgoterna
ännu härskade i Italien, hamnade efter okända öden
i ett klosterbibliotek i Werden (Rhenprovinsen),
hvarifrån den mot slutet af 16:e årh. fördes till
Prag. När svenskarna 1648 eröfrade denna stad,
föll den i händerna på H. K. v. Königsmarck, som
skänkte den till drottning Kristina. Få år därefter
(1655) fördes den af drottningens bibliotekarie,
Isak Vossius, till Holland, hvarifrån den 1662 för
400 rdr återköptes af rikskansleren M. G. De la
Gardie, som 1669 skänkte den, inbunden i ett dyrbart
silfverband, till Uppsala universitetsbibliotek.
Boken egde då 187 blad, men 1834 upptäcktes, att 10
blad saknades. Först 1857 kommo dessa till rätta.
Codex argenteus offentliggjordes första gången 1665 i
Dordrecht och har sedan dess utgifvits flera gånger:
1671 i Stockholm, af G. Stiernhielm, samt 1750,
genom Erik Benzelius’ försorg, i Oxford och 1805
af J. K. Zahn efter Sotbergs och Ihres arbeten.
Kritiska upplagor hafva utgifvits af Gabelentz
& Löbe (1836) och A. Uppström (1854; de tio
återfunna bladen 1857) m. fl.
3. Codex aureus (lat.), "guldboken", ett i k.
biblioteket i Stockholm befintligt, handskrifvet
evangeliarium på pergament (i kvart), innehållande
de fyra evangelierna på latin, i en öfversättning,
som i flera afseenden skiljer sig från versio
vulgata. Skriften, som utgöres af en fortlöpande,
stor och rund uncialskrift, är särdeles nitid, och
bladen, 195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
