Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chaucer,Geoffrey
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
119
Chaucer
120
denne en årlig pension af 20 mark "för god tjänst,
som han gjort och framdeles skall göra". Från
1372 benämnes han "armiger" eller "scutifer"
(väpnare, esquire). Sannolikt gifte han sig 1366
eller tidigare. Hans hustru hette Philippa och dog
troligen omkring 1387. Det finns skäl att antaga,
att äktenskapet icke var så lyckligt. 1374 beviljade
konungen honom ett krus vin dagligen, som sedan
utbyttes mot en ny årspension af 20 mark. S. å. erhöll
han en lönande syssla som kontrollör öfver ulltullen
i London och fick af hertigen af Lancaster, John af
Gaunt, en lifstidspension af 10 pund årligen. Dessutom
mottog han flera inkomstbringande uppdrag af mera
tillfällig natur. 1382 blef han tillika kontrollör
öfver lilla vintullen i London med tillåtelse att
hålla vikarie. Men både af Edvard III och dennes
son Rikard II togs han ofta i anspråk för viktigare
värf. Mellan 1372 och 1384 sändes han ej mindre än
sju gånger i diplomatiska beskickningar till Italien
och Frankrike. Förstnämnda land besökte han två
eller tre gånger och skaffade sig därunder noggrann
kännedom om dess litteratur. Sannolikt gjorde han
under sin första resa personlig bekantskap med såväl
Petrarca som Boccaccio. 1386 var han några månader
parlamentsledamot för Kent; men s. å. drabbades
han af de politiska hvälfningarna under Rikard
II:s regering, förlorade sina båda tullsysslor och
störtades i armod. Sina årspensioner måste han sälja
för att skaffa sig bröd för dagen. Någon förbättring
i hans läge inträdde visserligen från 1389, därigenom
att han tidtals fick smärre sysslor att bekläda, och
1394 skänkte Rikard honom en ny pension på 20 pund och
1398 en tunna vin årligen; men C. tyckes dock hafva
haft att kämpa med ekonomiskt betryck ända till 1399,
då Henrik IV, bevekt af poemet Chaucer’s compleint
to his purse, ökade hans årspension med 40 mark (=
nära 27 pund, motsvarande omkr. 350
pund i våra dagar). Kort därefter, år 1400,
afled C. (enligt den betydligt yngre grafstenens
sannolikt riktiga uppgift 25 oktober) och begrofs i
Westminster abbey, i den del af södra tvärskeppet,
som i senare tid blifvit kallad "the poets’ corner"
(skaldernas vrå).
C:s skrifter vittna om vidsträckta kunskaper, och
han talar själf om sin håg för bokliga studier;
men han älskade också att umgås med människor och
deltog gärna i glada samkväm. Fastän i grunden af ett
glädtigt lynne, var han i allmänhet tystlåten. Hans
iakttagelseförmåga var mycket stark. Med en öppen
blick för det löjliga och förvända förenade han
en varm känsla för allt stort och ädelt. Ett af
de utmärkande dragen hos honom var hans innerliga
kärlek till naturen, hvars skiftande fägring han
skildrar med fint poetisk uppfattning. Med sin
stora bildbarhet efter de bästa mönster förbinder
han en glänsande originalitet. Man kan särskilja tre
ganska noggrant bestämda perioder i hans utveckling
och poetiska verksamhet. Under den första, till
år 1372, stod han ännu under inflytande af franska
förebilder. Hans äldsta originaldikter äro, såvidt
man vet, Compleynte unto pite och The boke of
the duchesse. Den senare, som är författad 1369,
är en allegoriserande klagosång öfver hertiginnan
Blanches (John af Gaunts gemål) död. Versmåttet är
det åttastafviga jambiska med parvis rimmande verser,
som var vanligt före C. Den första delen af den
fragmentariska medelengelska öfversättningen af
"Le roman de la rose" torde kunna anses bevisligen
författad af C. och sålunda vara ett af hans tidigaste
kända ungdomsarbeten. (Jfr Roman de la rose.) -
En vändpunkt i C:s skaldelif bildar hans första
italienska resa, från hvilken han återkom mot
slutet af 1373. Under denna färd lärde han känna
och beundra de store italienske skalderna Dantes,
Boccaccios och Petrarcas verk. Genom studium af
dessa utbildar och förädlar han sin smak. Hans språk
vinner alltmera i ledighet, naturlighet och behag. Nu
upptager han och använder med mästerskap den tio-
och elfvastafviga jambiska versen, dels i stanse
af (5 till 10) konstrikt sammanflätade verser, dels
parvis rimmande. Af det förra versslaget begagnar han
oftast den sjuradiga stansen med rimföljden ababbcc,
det s. k. rime royal; det senare, den s. k. heroiska
versen, har efter honom blifvit ett af den engelska
poesiens klassiska versmått. Till denna period
(1373-84) höra flera betydande skaldeverk. The
assemble (eller parlement) of foules (Fåglarnas
församling) är en tillfällighetsdikt (699 verser,
delvis på "rime royal"), som bildligt framställer
en hög persons af medtäflare och andra hinder
försvårade frieri. Början af denna dikt är efter
Ciceros "Somnium Scipionis"., hvarjämte skalden lånat
flera drag ur Dantes "Commedia". Palamon and Arcite,
ett romantiskt konstepos, hvars ämne är konflikten
mellan kärlek och vänskap, är en bearbetning af
Boccaccios "Teseide". Af C:s ursprungliga poem finnas
blott fragment kvar, men i omarbetad form bildar det
riddarens berättelse i "Canterbury tales". I Troylus
and Cryseyde behandlar C. på ett själfständigt
och i poetiskt afseende rent mästerligt sätt samma
kärlekshistoria, som Boccaccio använde i "Filostrato"
och som Shakspere sedan dramatiserade. Poemet är
indeladt i fem böcker, med tillsammans 1,177 sjuradiga
stanser i "rime royal". The house of fame skildrar
huru C. af Jupiters örn föres till Farnas hus och
förnimmer huru olika slag af ära och ryktbarhet vinnas
i världen. Poemet är deladt i tre sånger (med 2,158
åttastafviga, parvis rimmande, jambiska verser)
och påminner i sin allmänna anordning om Dantes
"Divina commedia". Det har vanligen daterats till
1384, men anses af somliga vara skrifvet rätt mycket
tidigare. Någon öfversättare i vanlig mening var
C. ej; han behandlade sina original med en verklig
skalds frihet och själfständigt skapande kraft. -
Den tredje perioden af C:s poetiska verksamhet kan
med skäl räknas från den vackra, till en del efter
Ovidius’ "Heroides" öfversatta dikten The legende
of good women, hvars prolog skrefs 1385. Detta är C:s
första dikt i det heroiska versslaget och innehåller
i tillsammans 2,723 verser nio berättelser (af de
tillämnade nitton). Skalden stod nu på höjden af sin
poetiska utveckling och originalitet. Utan tvifvel
genom drottning Annas inflytande hade han strax
förut erhållit befrielse från att själf förvalta sin
tullkontrollörssyssla. Men det verk, som framför alla
gjort C.s namn odödligt, är Canterbury tales. Dessa
bilda en serie sinsemellan oberoende berättelser,
sammanfogade inom en gemensam ram, liksom Boccaccios
"Decameron", hvilken de dock, i fråga om planens
omväxling och intresse, betydligt öfverträffa. I den
allmänna prologen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
