Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cesnola, Luigi Palma di - Cess (fr. ut bémol, eng. c flat) - Cessart, Louis Alexandre de - Cessio bonorum (lat.), afträdande af egendom, jur. Se Cession. - Cession (lat. cessio, af cedere, vika afstå), jur. - Cessionant - Cessionarie (lat. cessionarius), den, till hvilken en fordran öfverlåtits. Se Cession. - Cess-pool. Se Kloak. - Cesti, Marc Antonio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författat Cyprus, its ancient cities, tombs and temples
(1877), History, treasures and anliquities of Salamis
(1882, 2:a uppl. 1884) och A descriptive atlas
of the Cesnola collection of cypriote antiquities
(1895). – Hans broder Alessandro Palma
di C. har som vicekonsul i Pafos likaledes företagit
utgräfningar och därom publicerat Cyprus antiquities
(1880).
Cess (fr. ut bémol, eng. c flat), den med en
half ton sänkta tonen c; förväxlas enharmoniskt
med h.
A. L.
Cessart [-sär], Louis Alexandre de,
fransk ingenjör, f. 1719, blef 1751 generalitetsingenjör
i Tours och dog 1806. Han uppgjorde 1781
planen till hamnbyggnaden i Cherbourg och utförde
denna plan, trots alla svårigheter, på ett utmärkt
sätt. Det storartade byggnadsföretaget beskref han
i det efter hans död utgifna arbetet Description des
travaux hydrauliques de C. (1806-09).
Cessio bonorum (lat.), afträdande af egendom,
jur. Se Cession.
Cession (lat. cessio, af cedere, vika, afstå), jur.,
egentl. afstående, afträdande. Enligt det vanliga
språkbruket betecknar detta ord den handling,
hvarigenom en person till sina borgenärers förnöjande
afstår alla sina tillgångar (cessio bonorum). Enligt
den äldre rättsuppfattningen blef man genom en sådan
handling fri från all vid afträdandet befintlig
gäld, och cession var alltså en fördel (beneficium
cessionis), hvilken därför medgafs endast under vissa
förutsättningar. Sedermera blef en annan synpunkt
bestämmande för lagstiftningen i detta hänseende,
och därmed uppkom en annan och lämpligare benämning,
konkurs (se d. o.).
I det juridiskt tekniska språkbruket, nyttjas
uttrycket cession för att beteckna afstående eller
öfverlåtande af en fordran. Det karakteristiska för
denna art af öfverlåtelse är, att fordringen öfvergår
från en person till en annan, utan att gäldenärens
samtycke behöfver inhämtas eller hans medverkan
sökas. - Föremål för cession kan hvarje fordran vara,
såvida icke borgenärens person är af betydelse för
fordringsrättens innehåll, i hvilket fall införande
af en ny borgenär skulle förändra detta och därför
gäldenärens medgifvande erfordras (t. ex. fordran
på personligt underhåll eller vård). Fordringen
öfvergår från öfverlåtaren (cedenten) till den nye
borgenären (cessionarien) omedelbart genom själfva
öfverlåtelsen, och det är ej nödigt att underrätta
gäldenären om denna. Skulle gäldenären icke dess
mindre
betala till cedenten eller med honom ingå aftal
om ändring i rättsförhållandet, får han räkna
sig sådant till godo, om han handlat i god tro,
d. v. s. icke på något sätt fått tillförlitlig
kännedom om den skedda öfverflyttningen. - Cessionens
verkan visar sig däri att den cederade fordringen
öfvergår till cessionarien i alldeles samma skick,
hvari den fanns hos öfverlåtaren, hvarken bättre
eller sämre, d. v. s. med alla de företräden eller
inskränkningar, som förut tillhörde den. En senare
innehafvare kan göra fordringen gällande på samma
sätt som en föregående (t. ex. föryttra pant eller
indrifva borgen), men han kan ock mötas med samma
invändningar (om preskription, om kvittning för
fordran hos öfverlåtaren m. m.). I afseende på
sättet för öfverlåtelsen märkes, att denna kan ske
på alla de sätt, på hvilka ett förmögenhetsobjekt i
allmänhet öfvergår från en till annan (t. ex. köp,
gåfva, betalning). Stundom eger denna öfvergång rum
utan någon särskild öfverlåtelseakt, t. ex. när en
löftesman infriar sin borgen och därigenom förvärfvar
borgenärens fordran hos gäldenären. På beskaffenheten
af den rättshandling, som förmedlat öfvergången, beror
det i hvad mån cedenten ansvarar för att fordringen
fullt utgår; från cessionen i och för sig kan därom
ingen slutsats dragas.
Det sagda gäller, vare sig fordringen är fäst vid ett
skriftligt dokument (skuldebref) eller icke; endast
i det fall, att ett sådant dokument är ställdt till
innehafvaren eller till viss man eller order, gälla
andra regler. Jfr Innehafvarpapper. (Se för öfrigt
I. Afzelius, "Om cession af fordringar enligt svensk
rätt", 1876.) I. Afz.
Cessionant, person, som till borgenärers förnöjande
har afträdt alla sina tillgångar. Jfr Cession.
Cessionarie (lat. cessionarius), den, till hvilken
en fordran öfverlåtits. Se Cession.
Cess-pool [se’s-pöl]. Se Kloak.
Cesti [tje’sti], Marc Antonio, italiensk kompositör,
f. omkr. 1620, d. 1669, blef kapellmästare i Florens
1646, påflig sångare i Rom 1660 och vice kapellmästare
i Wien 1666. Han skref en mängd kantater, och hans
operor (bl. a. Orontea. Lo schiavo regio, II pomo
d’oro) äro mycket berömda. C. öfverförde på operan de
former och erfarenheter, som Carissimi och han själf
vunnit på kantatens område, och verkade fortbildande
på utvecklingen af både recitativet och företrädesvis
arian, som af honom erhöll tydligare delning och
fastare form. A. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
