Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Censur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och skrifvelse till kanslikollegium 24 aug. 1785
stadgades, att särskildt privilegium af konungen
skulle fordras såsom villkor för utgifning af dagblad
och veckoskrifter och att ett sådant privilegium kunde
när som helst återtagas och indragas, hvarjämte
en begränsning skedde af de ämnen, som fingo
behandlas. Äfven förordnades, att inga teaterpjäser
på svenska språket fingo tryckas eller uppföras,
innan de blifvit anmälda hos hofkansleren samt
privilegierade. Därigenom infördes teatercensuren
i vårt land. Sedan man under förmyndarregeringen,
i första uppskakningen efter konungamordet,
ånyo stadgat censur af skrifter i politiska ämnen,
utfärdades (11 juli 1792) en ny förordning om allmän
skrif- och tryckfrihet, i svulstiga ordalag affattad
af Reuterholm, och denna förordning efterföljdes
först af k. m:ts nådiga varning (21 dec. 1792) emot
öfverträdande af den nya förordningen, genom hvilken
varning 1774 års förordnings bestämmelser om straff
för tryckfrihetens missbruk återupptogos, och snart
därefter af särskilda förbud mot vissa särskilda
ämnens behandlande i tryck, såvida ej skrifterna
förut undergått censur. Genom k. kungörelsen 26
mars 1798 återupplifvades 1785 års förordningar
om särskildt privilegium för periodiska skrifters
utgifvande och om teatercensur. Det tvång, som nu
åter var stadgadt för tidningar och teaterstycken,
medförde jämväl en tryckande uppsikt öfver den
öfriga pressen. Så t. ex. utfärdades förbud mot
att sälja utländska böcker, som kommo från vissa
länder, vidare befallningar om konfiskation af vissa
särskildt uppgifna skrifter och om censur öfver
hvad som utkom från vissa tryckerier; speciellt
inskränktes rättigheten att offentliggöra publika
handlingar, nämligen genom specialförbud och förbud
att beledsaga dem med noter och anmärkningar. K. m:t
och kanslikollegium utgåfvo föreskrifter om hvad
som finge införas och hvad som borde uteslutas
vid redaktion af den periodiska pressen. En
särskild bokhandels- och boktryckeriombudsman
tillsattes som biträde åt hofkansleren, hvilken i
och med kanslikollegiets upphäfvande (1801) fick
uppdrag att hafva tillsyn öfver pressen. Genom
instruktionen 23 febr. 1802 fick hofkansleren nära
nog diktatorisk makt: han egde rätt att genom en
boktryckeriombudsman – som enligt k. brefvet 24
nov. 1801 hade obehindradt tillträde till alla
tryckerier och rätt att, vid vite, af boktryckaren
erhålla upplysning om allt som trycktes – inställa
tryckningen af skrift, som ansågs misstänkt. Genom
k. skrifvelsen af 2 maj 1807, hvilken påbjöd censur
jämväl af medicinska skrifter, utsträcktes censuren
äfven till andra än teologiska arbeten. Konungen hade
således tillagt sig oinskränkt makt att lagstifta
för pressen. 1809 års statshvälfning återförde en
lagbunden tryckfrihet. Enligt denna – som till sin
princip bestämdes genom stadgandet i § 86 af 1809 års
regeringsform och till sina enskildheter genom den
såsom grundlag fastställda tryckfrihetsordningen
af 9 mars 1810, hvilken sedermera utbyttes mot
nu gällande tryckfrihetsordning af 16 juli 1812 –
tillerkändes hvar och en rätt att, utan några af den
offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva
skrifter; därigenom återinfördes ock rättigheten
att offentliggöra publika handlingar, hvarjämte
boktryckerierna och bokhandeln befriades från det
näringstvång, som förut varit rådande. (Den ännu
kvarstående censuren
af akademiska afhandlingar äfvensom af teser eller
afhandlingar för lektors- och rektorstjänster samt
för pastoralexamen afser ej dessas utgifvande på
tryck, utan deras ventilerande såsom specimina.) Genom
k. m:ts skrifvelse till konungens befallningshafvande
28 dec. 1872 afskaffades äfven teatercensuren,
d. v. s. den censur, som teaterstycken skulle
underkastas, innan de fingo offentligen uppföras
på enskilda teatrar. Jfr Tryckfrihet.
H. L. R.
I Finland organiserades
censuren genom en förordn. af 14 okt. 1829,
som enligt ingressen afsåg att genomföra nödig
likhet mellan de för storfurstendömet Finland
gällande stadgandena angående censuren och
bokhandeln samt öfriga till kejsardömet Ryssland
hörande stater. Censurinrättningen utgjordes af
en censurkommitté i Hälsingfors med förordnade
särskilda censorer i vissa städer. Hela inrättningen
subordinerade under en censuröfverstyrelse i
Hälsingfors, hvars ledamöter voro vicekanslern
för universitetet (ordförande), chefen för senatens
kansliexpedition och prokuratorn. 1847 stadgades, att
tillstånd till nya tidningars utgifvande och förbud
för redan tillåtna tidningars fortsättning framdeles
skulle bero på generalguvernören, och i samma riktning
gick en förordn, af 23 mars 1857, som öfverlämnade
högsta afgörandet i censurmål, som rörde tidningar och
periodiska skrifter, åt generalguvernören. Censuren
var i synnerhet i slutet af 1850-talet och under
början af 1860-talet en i Finland i hög grad
impopulär institution, hvars verksamhet föranledde
många demonstrationer. På generalguvernören furst
Mensjikovs initiativ utfärdades 19 mars 1850 ett
kejs. reskript, som förbjöd offentliggörandet på
finska af andra skrifter än sådana, som afsågo
ekonomisk nytta och religiös uppbyggelse. Detta
förbud upphäfdes, om icke formellt, dock faktiskt
1854. Af censuren indragna tidningsuppsatser äro
samlade i "Censur-kalender" (Stockholm, 1861). En
mildare pressregim inträdde, sedan generalguvernören
grefve Berg 1861 fått afsked. Generalguvernörens
särskilda myndighet öfver pressen upphörde genom
en i dec. s. å. utfärdad förordning. År 1865
utfärdades en af regent och ständer utarbetad
tryckfrihetslag att gälla fr. o. m. 1866 till
nästa landtdags slut. Då ständerna emellertid på
landtdagen 1867 icke ansågo sig kunna antaga det
ändrade förslag till presslag, som då framställdes,
upphäfdes åter tryckfriheten, och en ny förordning om
pressangelägenheterna utfärdades 31 maj 1867. Enligt
denna eger den 1865 inrättade "öfverstyrelsen för
pressärendena" att öfvervaka pressförhållandena för
beifrande af tryckfrihetsbrott och förhindrande
af förgripliga skrifters utspridande. Enligt
en förordning af 18 juni 1891 tillsättes
ordföranden i nämnda öfverstyrelse af kejsaren på
förslag af generalguvernören, medan ledamöterna,
sekreteraren samt öfverombudsmannen i Hälsingfors
tillsättas af generalguvernören på ordförandens
förslag. Dessutom finnas af öfverstyrelsen tillsatta
lokala ombudsmän. Generalguvernören har rätt att med
anledning af oriktig tolkning af Finlands förhållande
till kejsardömet eller på annat giltigt skäl låta
inställa en tidnings utgifvande. Efter denna tid
skärptes öfvervakandet af pressen oaflåtligt och
nådde sin spets, sedan russifikationsarbetet från 1898
blifvit en hufvuduppgift för styrelsen. Indragning af
tidningar för kortare eller längre tid eller ock för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
