Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fontainebleau slott afsedda, nu i Louvre befintliga
bronsreliefen Källnymjen samt flera mynt och
medaljer, bland hvilka en med Frans I:s bild står på
höjdpunkten af samtida medaljörkonst. Äfven i Paris
blef C. emellertid föremål för alla slags intriger,
och utan att hafva uppburit de summor, som konungen
var honom skyldig, lämnade han Frankrike 1545. Han
mottogs då på det vänligaste af hertig Cosimo i
Florens, för hvilken furste han utförde bl. a. den
i sitt motiv tämligen bisarra bronsstaty af Perseus
(1550), som nu befinner sig i loggia de’ Lanzi
i Florens. Han började äfven arbeta i marmor och
fullbordade 1565 det sköna marmorkrucifix, som nu är
uppställdt i Escorials kyrka. 1558 inträdde han i det
andliga ståndet, men utgick därur redan 1560 för att
genom giftermål skänka sina oäkta barn legitimitet.
Som bildhuggare var C. en konstnär af endast andra
rangen. Hans stora rykte beror hufvudsakligen
därpå att han gaf prägeln åt den stil, som utmärker
1500-talets guldsmedsarbeten (praktkärl, prydnader
o. s. v.). Dessa arbeten utgöras dels af kärl, som
på ett mer eller mindre fritt eller fantastiskt
sätt äro bildade af något dyrbart mineral (agat,
jaspis m. m.) och försedda med handtag, lock,
fot o. s. v. af drifvet guld med emalj eller ädla
stenar, dels af på dylikt sätt infattade vaser af
bergkristall med inslipade ornament (arabesker m. m.),
dels slutligen af föremål af hel metall med emalj
eller ädla stenar. Ytterligt få äro emellertid de
arbeten, som med någon säkerhet kunna betecknas såsom
C:s egna, hvilket likväl icke hindrar, att man i de
flesta samlingar alltid träffar något, som uppgifves
hafva honom till mästare. Enligt äldre uppgifter
skulle han äfven ha ciselerat praktvapen, men de,
som med säkerhet tillskrifvas honom, inskränka sig
till dolkar; praktrustningar, som förr gått under
C:s namn, såsom Karl IX:s i Strängnäs domkyrka,
och praktsköldar, i Windsor, på Skoklosters slott,
i Wiens kejs. museum och i Madrids arsenal, ha vid
kritisk undersökning visat sig ha andra upphofsmän. -
C:s konstnärliga betydelse har utan tvifvel blifvit
öfverskattad. Han var en utomordentligt skicklig
guldsmed, som i det dyrbaraste material skapade
raffineradt smakfulla konstslöjdalster. Såsom konstnär
i inskränktare mening var han en manierist, som icke
förstod att med måtta och behärskning tillgodogöra
sig det inflytande Michelangelos storslagna konst
på honom från början till slut utöfvade. För sin
i synnerhet fordom mycket stora popularitet har
han i främsta rummet att tacka sitt äfventyrliga
lif, som han i mycket utbroderad form och med en
gascognares hela skrytsamma själfkärlek tecknat
i sin särdeles underhållande själfbiografi: Vita
di B. C., scritta da lui medesimo (flera gånger
utgifven, bl. a. 1873). Denna lefnadsteckning är
emellertid af stort värde för studiet af den tidens
såväl kultur som konst, och den har också blifvit
öfversatt på flera språk (på tyska af Goethe,
1803; ett utdrag af biografien förekommer i svensk
öfversättning i "Valda skrifter af H. Taine", 1875
-77). Vidare författade C. Trattati intorno alle otto
principali arti dell’ oreficeria (1568; utg. af Tassi
1829). Jfr Eugene Pion, "Benvenuto Cellini. orfèvre,
médailleur, sculpteur" (1882-84), som betydligt
reducerade antalet C. förut tillskrifna arbeten.
R-n. O. G-g.
Cellist (af it. cello, förkortning af violoncello),
mus., violoncellist, violoncellspelare.
Celliter (af lat. cella, kammare), en filantropisk
lekmannaförening. Se Alexianer.
Cellkopplare, elektrot., en apparat, med hvars
tillhjälp antalet celler i ett ackumulatorbatteri
varieras i och för erhållande af lämplig totalspänning
å batteriet. Apparaten består i sin enklaste form
af ett antal kontakter, ställda i cirkelform och
förbundna med de i batteriets ena ända befintliga
"regleringscellerna", öfver kontakterna rör sig
en kontaktarm, från hvilken ledningen till
yttre strömkretsen uttages. Kontaktarmen har
tvenne "fingrar", mellan hvilka ett motstånd är
inkoppladt. Härigenom förhindras, att vid armens
öfvergång från en cellkontakt till en annan den
mellanliggande cellen kortslutes. Ofta användas
tvenne kontaktarmar, den ena för laddning, den andra
för urladdning af batteriet. Vid stora batterier
anordnas kontakterna i raka rader med däröfver löpande
kontaktslädar. Dessa förflyttas stundom med tillhjälp
af små motorer, manövrerade med tryckknappar. Äfven
kunna kontaktstyckenas förflyttning automatiskt
ombestyras af reläer, inställda för en viss
spänning. A. E-m.
Cellkropp. Se Cell 1.
Cellkärna, bot. Se Cell.
Cello [tje’llå], mus., förkortning af violoncello.
Celloidin, kem. tekn., en form af bomullskrut,
erhållen genom utspädning af kollodium med vatten,
hvarvid nitrocellulosa utfaller. Föga explosiv,
är celloidinet lätt att transportera och användes
därför till beredning i större skala af kollodium,
som å användningsplatsen framställes genom celloidins
upplösning i eter-alkohol (jfr Bomullskrut). -
Celloidin-papper (egentl, kollodiumpapper) är ett
allmänt användt fotografiskt kopieringspapper, hvars
ljuskänsliga yta består af ett genom kollodiums
afdunstning framställdt nitrocellulosa-skikt,
i hvilket de ljuskänsliga ämnena (silfvernitrat,
silfverklorid m. m.) äro fint fördelade. Se Fotografi.
Cellplasma. Se Cell.
Cellplatta. Se Cellbildning.
Cellprotoplasma. Se Cell 1.
Cellsaft, bot. Se Cell.
Cellsammansmältning, bot. Se Cellbildning.
Cellsystem. Se Fängelse.
Cellulares, bot. Till en hufvudafdelning med detta
namn förde A. P. De Candolle i sitt växtsystem
alla de växter, som han ansåg sakna kärl och
klyföppningar, nämligen mossor, alger, lafvar och
svampar, öfriga växter, fanerogamer och ormbunkar,
förde han till en motsvarande afdelning, som han
benämnde vasculares. Det torde knappast behöfva
påpekas, att han därvid tillade när- eller frånvaron
af kärl och klyföppningar en alltför stor vikt
och att indelningen sålunda blef föga naturlig.
V. W.*
Cellular-patologi, med., den förnämligast
genom Virchow införda, allmänt antagna lära,
enligt hvilken kroppens sjukliga förändringar hafva
sitt säte i de kroppen sammansättande cellerna
samt uppkomma och utbreda sig genom dessas egna
förändringar i afseende på form, antal, innehåll och
förrättning. Enligt denna lära ega således sjukdomarna
ett materiellt underlag; de äro naturliga, om än
abnorma, lifsprocesser, till största delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
