Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cánovas del Castillo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första stora arbete, "L’ami des hommes"; och äfven på
Quesnay, den fysiokratiska skolans verklige stiftare,
utöfvade skriften ett afgörande inflytande. Ännu
egendomligare är emellertid att boken i mycket pekar
ut öfver fysiokraterna och föregriper åtskilliga af
den liberala engelska skolans upptäckter i 19:e årh.;
trots en viss släktskap med samtida merkantilister kan
C. därför mer än de fleste anses som en förelöpare
till den moderna nationalekonomien. Hans direkta
inflytande har emellertid ej varit stort; han
blef egentligen upptäckt först 1881 af Jevons,
hvarefter Harvard-universitetet (1892) utgaf ett
omtryck af hans bok. Se uppsatser af Jevons (i
Contemporary review 1881, omtryckt i "Principles of
economics", 1905) och H. Higgs (i Economic journal
1891 och Quarterly journal of economics 1891 -92).
E. Hkr.
Cantire [käntåVe], halfö i Skottland. Se Kintyre.
Canto (it., af lat. cantus), sång. I flerstäm-miga
stycken betecknar detta ord hufvudmelodien, vanligen
i diskanten. - C. fermo (cantus firmus), "fast
sång", den gregorianska, unisona kyrksången. Enär
kontrapunktisterna till en början använde sådana
melodier för att kontrapunktera mot dem, kom
uttrycket "canto fermo" småningom att nyttjas
om hvarje melodi, som lades till grund för en
kontrapunkt. Den gregorianska koralen kallades, med
afseende därpå att den framskred i lika tonlängder,
äfven canto piano (cantus planus), i motsats
mot canto figurato l. misurato (cantus figuralis
l. mensuralis), hvars noter hade olika tidsvärde.
A. L.
Canto carnascialesco [karnajale^kå) it.,
"karnevalssång", beskrifvande inledningssång till
renässanstidens stora maskeradupptåg under karnevalen.
Canton [käntå’n]. 1. Stad i nordamerikanska staten
Ohio. 30,667 inv. (1900). Ylleväfverier, järngjuterier
och fabriker för åkerbruksmaskiner. I närheten finnas
rika Stenkolsgrufvor. - 2. Stad i Kina. Se Kanton.
Canton [kaftan], John, engelsk naturforskare, f. 1718,
d. 1772, blef 1742 rektor vid en privat läroanstalt
i London. Han uppfann en metod att framställa
konstgjorda magneter utan hjälp af naturliga och
bestämde mängden af den i leidnerflaskan samlade
elektriciteten. När den nya gregorianska kalendern
infördes i England (1752), uppställde C. lättfattliga
regler för beräkning af skottår, söndagsbokstafven
m. m. Genom sin 1753 utgifna afhandling Electrical
experiments, with an attempt to Account for their
several phenomena ådagalade han, samtidigt med
Franklin, att några moln äro positivt, andra negativt
elektriskt laddade. 1754 visade han, att arten af den
elektricitet, som en kropp erhåller vid gnidning,
är beroende af riftyget. 1759 framlade han för Royal
society i London An attempt to account for the
regular diurnal variation of the horizontal magnetic
needle o. s. v. och 1761 en annan viktig afhandling
öfver sina iakttagelser vid Venuspassagen 6 juni
s. å. De båda följande åren utkommo Experiments to
prove that water is not incompressible, hvari han
bevisade vattnets sammantryckbarhet. Jfr Cantons fosfor.
Cantons fosfor, kem., ett genom glödgning af
ostronskal och svafvel beredt svafvelkalcium, som
har egenskapen att, efter att hafva blifvit utsatt
för solljus, lysa i mörkret. Denna dess egenskap
att fosforescera upptäcktes 1768 af J. Canton.
P.T.C.*
Cantor. 1. Moritz C., tysk matematiker, f. 23
aug. 1829 i Mannheim, blef docent vid universitetet
i Heidelberg 1853 samt utnämndes 1863 till e. o. och
1877 till honorarie professor i matematik vid samma
universitet. C. har nästan uteslutande egnat sig åt
den matematisk-historiska forskningen och på detta
område utöfvat en både kvantitativt och kvalitativt
betydande verksamhet. I sina äldre arbeten framlade
han resultaten af själfständiga och noggranna
undersökningar om speciella delar af matematikens
historia, bl. a. i Mathematische beiträge zum
culturleben der völker (1863), företrädesvis
afseende räknekonstens och taltecknens historia
under forntiden och medeltiden, samt Die römischen
agrimensoren und ihre stellung in der geschichte
der feldmesskunst (1875), behandlande geometriens
historia under antikens upplösningsperiod. Sedan
länge har C. varit sysselsatt med utarbetande af
en utförlig framställning af matematikens historia,
hvari han med stor omsorg och sakkunskap sammanfattat
samt i ej obetydlig mån kompletterat resultaten af de
senaste forskningarna på detta område; därigenom har
han också lyckats gifva en vida tillförlitligare och
ojämförligt mera fyllig bild af matematisk utveckling
än hans föregångare mäktat åstadkomma. Af denna
framställning hafva under titeln Vorlesungen über
die geschichte der mathematik hittills utkommit 3
bd (1880 ff., 2:a uppl. 1894-1901 omfattande tiden
till 1758). Åren 1859-1901 var C. medutgifvare af
"Zeitschrift für mathematik und physik", hvars
"Historisch-literarische abtheilung" han redigerar.
G. E.*
2. Georg Ferdinand Ludwig Philip C., tysk
matematiker, f. 3 mars 1845 i Petersburg, blef
1869 docent vid universitetet i Halle samt 1872
e. o. och 1879 ord. professor i matematik vid samma
universitet. C:s arbeten hafva väsentligen behandlat
teorien för oändliga mängder, hvaraf teorien för
punktmängder utgör ett speciellt fall. Grundläggande
för denna teori är det af C. först införda begreppet
mäktighet (se d. o.), som för oändliga mängder har en
betydelse i viss mån svarande mot den, som tillkommer
begreppet antal i fråga om en ändlig mängd. De
senaste årens forskningar hafva till fullo ådagalagt
den grundläggande betydelsen af C:s undersökningar
såväl för funktionsteorien som ock för öfriga grenar
af matematiken. En af C:s originellaste skapelser är
äfven hans teori för de s. k. transfinita talen (se
d. o.). C:s arbeten offentliggjordes först i Crelles
"Journal" och "Mathematische annalen", men väckte föga
uppmärksamhet, förrän en fransk öfversättning af hans
arbeten inom teorien för punktmängder 1883 intogs
i "Acta mathematica". Bland dem, som bidragit till
utvecklingen af C:s teorier eller däraf gjort viktiga
tillämpningar, må nämnas svenskarna Mittag-Leffler
och Bendixson samt fransmännen Borel och Baire.
L F.
Cantú, Cesare, italiensk häfdatecknare och skald,
f. 8 dec. 1807 i Brivio (nära Milano). Redan 1825
blef han professor i litteraturhistoria i Sondrio,
1832 i Milano. Sin litterära bana började han 1827
med den mycket uppmärksammade versifierade novellen
Algiso o la lega lombarda (ny uppl. 1870), och kort
därefter försökte han sig som häfdatecknare med Storia
della città di Como (1829-32) samt Ragiona-
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
