Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cadoudal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillgifvet, hvilket visade sig bl. a. därigenom att
han sistnämnda år valdes till pontifex maximus och
62 till prætor. Efter preturens nedläggande erhöll
han såsom ståthållare (proprætor) förvaltningen af
det bortre Hispanien, till hvilken provins hans många
fordringsegare dock endast mot borgen af den rike
Crassus tilläto honom att afresa. C:s ståthållarskap
utmärkte sig både genom lyckliga krigsföretag mot
bergfolken i Lusitanien (nuv. Portugal) och genom
en kraftfull styrelse samt ändamålsenliga
förbättringar i rättegångs- och skatteväsendet, men han
försummade likväl ej att i den rika provinsen samla
stora skatter såväl för sin egen räkning som för
statskassans. Efter sin återkomst till Italien (60)
valdes han till konsul för år 59 med stor majoritet.
Samtidigt ingick han med Pompejus och Crassus
det s. k. första triumviratet (se Triumvirat).
Under sitt konsulat genomdref han flera lagar –
hvilka dels lände det allmänna till båtnad, dels
tjänade att än ytterligare tillvinna honom folkets
och Pompejus’ bevågenhet – bl. a. den juliska
åkerlagen, hvarigenom 20,000 fattiga medborgare, till
större delen Pompejus’ veteraner, fingo
jordbesittningar i närheten af Capua. Före konsulatets
nedläggande lät C., genom folkbeslut, för fem år tilldela
sig ståthållarskapet i det cisalpinska Gallien och
Illyrien jämte en krigsmakt af tre legioner, hvartill
senaten, som gärna såg C. aflägsnad från Rom och
upptagen af ett långvarigt och farligt krig,
själfmant lade äfven det transalpinska Gallien och en
fjärde legion. Intet uppdrag kunde för C. vara
mera välkommet än detta, genom hvilket han fick
tillfälle att förstora sitt redan i Hispanien vunna
fältherrerykte samt utbilda och underhålla en stark
och honom oinskränkt tillgifven krigsmakt, utan att
längre aflägsna sig från Rom, än att han kunde
leda de politiska händelsernas utveckling därstädes.
Före sin afresa lyckades han att under lämpliga
förevändningar aflägsna sina båda farligaste
motståndare, Cicero och Cato. Fälttåget i Gallien varade
i nio år. C. tillbakaslog först helvetiernas anfall,
förjagade sedan, efter blodiga strider, den mäktige
germanske höfdingen Ariovistus, hvilken öfvergått
Rhen och inblandat sig i Galliens angelägenheter,
samt hade därefter att genomgå de största
svårigheter och faror, under ständiga fejder med de
upproriska galliska folkstammarna, hvilka i
avern-fursten Vercingetorix hade en tapper och skicklig [arverner]
ledare. Efter dennes tillfångatagande i Alesia (52)
lyckades det honom slutligen att genom okuflig energi
och öfverlägsen fältherreskicklighet bringa kriget till
slut och lägga hela Gallien såsom en tryggad
besittning under Roms välde. Äfven utom Galliens gränser
spridde han skräcken för de romerska vapnen, dels
genom infall i Germanien (55 och 53) – för hvilket
ändamål en pålbrygga slogs öfver Rhen, i
närheten af nuv. Koblenz – och dels genom två
expeditioner (55 och 54) till det förut nästan okända
Britannien. Under det han var sysselsatt med dessa
krigsföretag, blef ställningen i Rom icke obetydligt
förändrad. Förhållandet mellan Pompejus och C.
blef alltmera spändt, ju mera de närmade sig det
af dem båda eftersträfvade målet, enväldet öfver den
romerska världen. Äfven yttre band, hvilka
bidragit att upprätthålla vänskapen dem emellan,
brusto, då C:s dotter Julia, hvilken sedan år 59
varit förmäld med Pompejus, afled (54) och då
Crassus, tredje mannen i triumviratet, stupade i
partiska kriget (53). För året 52 lät Pompejus välja
sig till ensam konsul, men för att alldeles utestänga
C. antog han sedermera till ämbetsbroder sin nye
svärfader, Metellus Scipio, därmed fullbordande sin
återgång till optimaternas parti. Under de två
följande åren sökte Pompejus, genom sina vänner och
efterträdare i konsulatet, utverka C:s återkallande
från prokonsulatet och krigsbefälet i Gallien, i
ändamål att därigenom försvaga hans politiska inflytande.
C., hvilken i det längsta önskade bevara freden,
erbjöd sig själfmant att nedlägga sitt befäl, med
villkor att Pompejus gjorde detsamma. Därpå ville
denne likväl ej gå in och lyckades slutligen (49)
genomdrifva ett senatsbeslut, hvarigenom
förklarades, att C. skulle anses såsom fäderneslandets fiende,
om han icke genast afskedade sin krigshär. Nu
tände C. det borgerliga krigets låga. Under
utropet Jacta alea esto! (Tärningen vare kastad!)
öfvergick han med sina trupper den lilla floden
Rubico, som bildade gränsen mellan hans provins och
Italien. Detta steg väckte i Rom den största häpnad.
Pompejus, som alltid underskattat sin store
medtäflares djärfhet och förmåga, var icke beredd på
motstånd. Med sina politiske vänner och ungefär
30,000 man drog han sig öfver Brundisium undan
till Dyrrhachium i Illyrien. Sålunda föll hela
Italien utan svärdsslag i C:s händer. Denne
skyndade därefter till Hispanien för att trygga sitt
välde i västern, innan han skred till den afgörande
kampen mot Pompejus. Efter att på fyrtio dagar
hafva vunnit detta syftemål, återvände han till Rom,
där han emellertid valts till diktator. Under elfva
dagars uppehåll därstädes ordnade han de inre
angelägenheterna, vidtog flera populära
lagstiftningsåtgärder samt nedlade diktaturen och lät i stället
välja sig till konsul. I början af år 48 gick han
att uppsöka sin motståndare. Ehuru underlägsen
i stridskrafter, lyckades han landsätta sina trupper
vid Oricum i Epirus. Hans försök att öfverrumpla
Pompejus’ högkvarter i Dyrrhachium blef dock
tillbakaslaget. Äfven i andra träffningar hade han
motgång, och dessutom led han brist på lifsmedel.
Ur detta brydsamma läge räddade han sig genom
en djärf marsch, öfver de höga epirotiska bergen,
till Tessalien, hvarigenom han sattes i stånd både
att skaffa lifsmedel åt sin här och att tvinga fienden
till en drabbning. Pompejus följde nämligen efter
ill Tessalien, och på slätterna vid Farsalos stod i
juni s. å. ett slag, som för lång tid afgjorde
världens öde. Ehuru Pompejus hade mer än dubbelt
så stor krigshär som C. (omkr. 45,000 man mot
22,000) och däribland ett utmärkt rytteri, kunde
han ej hålla stånd mot den senares krigskonst och
segervana veteraner. Hans här upplöste sig i vild
flykt, och dess läger togs med storm. Pompejus
själf flydde till Egypten, där han vid
landstigningen mördades af konung Ptolemaios’ utskickade.
Kort därefter anlände C., åtföljd endast af en ringa
styrka. När man bragte honom Pompejus’ hufvud
och signetring, lär han hafva fällt tårar öfver
lyckans obeständighet. I Alexandria undgick han med
knapp nöd ett af den nedrige Ptolemaios och hans
handtlangare ställdt försåt; men sedan han hunnit
erhålla förstärkningar, gjorde han sig till herre
öfver platsen, och då Ptolemaios kort därefter
omkom, insatte C. till drottning öfver Egypten dennes
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
