Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cadoudal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Aulus C. Alienus, romersk fältherre,
underbefälhafvare hos ståthållaren öfver öfre
Germanien, Vitellius, när denne, utropad till kejsare,
tågade mot Rom för att störta kejsar Otho. Jämte
Valens, Vitellius’ andre underbefälhafvare, vann C.
69 e. Kr. vid Bedriacum (i norra Italien) en seger,
som bröt Othos makt. Sedermera skickades han mot
Vespasianus, Vitellius’ motkejsare, men visade sig
förrädisk och afsattes samt ställdes under
bevakning. Vespasianus visade honom mycken ynnest,
men då han år 75 befanns delaktig i en
sammansvärjning mot denne, blef han på Titus’ befallning
dödad.
Cæcubum l. Agercæcubus, sank slätt i
Latium, vid Fundanska sjön och Cajetanska hafsviken.
Den är berömd för sitt vin (vinum cæcubum), som
prisas af bl. a. Horatius.
Cæcum (lat.), anat., blindtarm.
Caedmon [kä’dm*n] l. Cedmon, angelsaxisk
andlig skriftställare, d. omkr. 680, var, såsom Beda
upplyser i sin "Historia ecclesiastica gentis
anglorum" (skrifven 721–735), ursprungligen koherde
under Whitby kloster i Northumberland. En natt
tyckte han sig i drömmen se en vördnadsvärd man,
som uppmanade honom att sjunga Herrens lof och
skapelsens uppkomst, och han diktade då i drömmen
ett kväde, som han behöll i minnet efter
uppvaknandet och till hvilket han sedan lade flera verser.
Detta poem, som författades omkr. 670, "är
alltigenom religiöst och tolkar kristendomen på ett
enkelt, allvarligt, eldigt sätt och inför oss sålunda
i en ny värld af andlig romantik och känsla". Denna
sång meddelade C. åt abbedissan Hilda i Whitby,
hvilket hade till följd, att han upptogs som
lekmannabroder i klostret. Om morgnarna fick man för
honom föreläsa smärre stycken ur bibeln, hvilka han
sedan under dagen omdiktade på allitterationsvers.
På så vis besjöng han bl. a. världens skapelse,
Israels historia, hela Kristus’ lefnadshistoria, den
yttersta domen, helvetet och himmelen. Äfvenså
diktade han andra religiösa poem. Ett af dessa, en
hymn till Gud, ega vi ännu i behåll på
northumbriskt språk i en handskrift till Bedas "Historia
ecclesiastica"; det är sannolikt den äldsta kristna dikt
på germanskt tungomål, som vi ega. Den af Junius
1655 utgifna samlingen af C:s dikter under titeln
Cædmonis monachi paraphrasis poetica geneseos,
som ännu vid midten af 1800-talet gällde som äkta,
anses numera allmänt vara en ren förfalskning. C:s
dikter äro alla, med undantag af hymnen, förlorade.
Alla bevarade handskrifter af denna finnas tryckta
i Greins "Bibliothek der angelsächsischen poesie"
(2 uppl., bd II, 1894). Jfr R. Wülker, "Geschichte
der englischen litteratur", 1896.
(Hj. H–t.)
Cælius, namn på en fornromersk släkt. M.
Cælius Rufus, d. 48 f. Kr., var först Ciceros
lärjunge i vältalighet och statskonst samt deltog
därefter i det offentliga lifvet för att skapa sig en
politisk framtid. Kraftfull, skarp och bitande såsom
talare, gjorde han sig snart bemärkt, men drefs af
sin ärelystnad att icke räkna så noga med medlen,
hvarför han uppträdde såsom ränkmakare och
partigängare. Därjämte kastade han sig i njutningarnas
hvirfvel och blef genom sitt snille, sin finhet i
umgänge och sitt intagande väsen tongifvande bland
den förnäma ungdomen i Rom. Han lefde en tid i
kärleksförbindelse med den sköna och snillrika
Clodia, hvilken dock till slut riktade en anklagelse mot
honom. I rättegången försvarades C. af Cicero och
frikändes. År 52 blef han folktribun och gynnade
redan då Cæsar. Vid det borgerliga krigets utbrott
(jan. 49) slöt han sig öppet till Cæsar och fick af
honom preturen. Men då han ej fann sina tjänster
tillräckligt belönade, uppträdde han med
samhällsomstörtande förslag i Rom. I följd häraf afsatt från
sitt ämbete, höjde C. i förening med den gamle
orostiftaren Milo upprorsfanan i Italien, men blef
slagen och dödad 48. En tid stod han i liflig
brefväxling med Cicero, i hvars 8:e bok af "Epistolæ ad
familiares" hans bref finnas intagna.
R. Tdh.
Cælius mons, "det cæliska berget", en af de sju
kullar, på hvilka Rom byggdes. Det kallas nu
Monte celio.
Caen [kã], hufvudstad i franska depart. Calvados
(Normandie), vid floden Odons utlopp i Orne, 14
km. från hafvet, men tillgängligt för fartyg af högst
5 m. djupgående. 44,794 inv. (1901). C. är
regelbundet byggdt med vackra anläggningar och 15
kyrkor, ett gammalt slott, byggdt af Vilhelm
Eröfraren, och flera andra vackra byggnader, såsom
det forna Stefansklostret (nu lyceum) och Hôtel
d’Écoville (nu börs). I C. finnes ett universitet, som
upprättades under det engelsmännen innehade
staden (1417–50) och fick sina privilegier af påfven
Eugenius IV 1437. Under revolutionstiden
omorganiserades det i likhet med öfriga franska universitet
och består nu af juridisk, matematisk-naturvetenskaplig
och humanistisk fakultet samt
medicinsk-farmaceutisk skola med sammanlagdt 783 studerande
(1904). Därjämte har C. lyceum, lärarseminarium,
hydrografisk skola, tafvelgalleri, naturhistoriskt
museum, botanisk trädgård och flera lärda sällskap,
bl. a. en vetenskaps- och konstakademi och ett
fornforskarsällskap, som eger ett rikt museum. C. har
rätt betydande industri, bl. a. tillverkning af
spetsar, handskar och maskiner samt skeppsbyggeri;
äfven hafsfiske och ostronfångst bedrifvas. Dess
hamn besöktes 1900 af 1,192 fartyg om 247,472
ton. Stadens ålder är okänd; den fanns redan i 4:e
årh. e. Kr., men den befästes af Vilhelm Eröfraren,
som där uppförde flera byggnader, bl. a.
klosterkyrkorna S:t Étienne och La S:te Trinité, hvilka
ännu stå kvar.
(J. F. N.)
Cænina, stad i det forna Latium. C. var det
första samhälle, som införlifvades med det
nyanlagda Rom.
Cænogenes l. Kainogenesis (af grek.
kainos, ny, och genesis, uppkomst, skapelse). Se
Descendensteorien.
Cænolestes, zool., ett först sedan 1895 närmare
kändt sydamerikanskt pungdjurssläkte, som skiljer
sig från de öfriga nu i Amerika lefvande pungdjuren
genom sitt tandsystem, hvilket ådagalägger, att
djurets närmaste släktingar äro de sedan länge utdöda
Epanorthidæ, anträffade i Patagoniens äldre
tertiära lager. De två i Columbia och Ecuador
lefvande arterna förtära småfåglar och deras ägg. Se
O. Thomas, "On Cænolestes, a still existing
survivor of the Epanorthidae" (i "Proceedings of
zoological society of London", 1895).
L–e.
Cænotherium l. Cainotherium, paleont.,
ett släkte mycket ursprungligt byggda hofdjur, som
lefde i Europa under eocen- och början af
miocentiden. Tandbyggnaden ådagalägger, att det var en
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
