Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Böhmen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och i vågrätt läge uppbär en belastning vid den
andra änden. Om belastningen ej öfverskrider en
viss gräns, återtager bjälken sin förra form,
sedan kraften upphört att verka. Under böjningen
utsträckas de öfre fibrerna och de undre förkortas;
vid midten af bjälkens höjd gifves det fibrer, som
hvarken förlängas eller förkortas. Dessa fibrers
läge bestämmes af neutralytan: ju längre från den
en fiber är belägen, dess mera utsträckes eller
samrnantryckes den. Om bjälken är understödd vid
båda ändarna och belastad vid midten af längden,
komma i stället de öfre fibrerna att förkortas och
de undre att utsträckas. Nedböjningen af en bjälke
blir dess större, ju större belastningen är och
växer proportionellt med kuben på bjälkens längd.
G. R. D.*
2. Fys. (Ljusets böjning). Se Diffraktion.
3. Språkv. Inom språkvetenskapen menas
med böjning (flexion) bildandet af de olika
former, som tillsammans utgöra ett s. k. paradigm,
d. v. s. en grupp af ord, som uttrycka hvar
sin grammatiska kategori (se d. o.), men ega samma
speciella betydelseinnehåll. Redogörelsen för
dessa olika former kallas böjningslära och är den
ena hufvuddelen af formläran. - Paradigmet består af
minst två former, af hvilka den ena kallas grundform
(eller oböjd form), den (eller de)
andra dennas böjningsform (resp. -former).
Som grundform betraktas lämpligen den
kortaste formen, t. ex. af substantiverna den
form, hvilken står som uppslagsord i
lexikon ("nominativen"), och af verben
imperativen. Om alla formerna visa hufvudsaklig
öfverensstämmelse inbördes i fråga om ljuden,
sägas de vara af samma stam, t. ex.
gata, gatas, gator-, åka, åkte, åkande;
lejon, lejoninna, och böjningen kallas
enstammig (homoklitisk, homotematisk).
Om man åter inom samma paradigm har två eller flera
stammar, t. ex. han, hon, honom, henne, kallas
böjningen flerstammig (heteroklitisk,
heterotematisk). Böjningsformerna utgöras i
de flesta fall af stam jämte ändelse eller
af stam jämte "hjälpord", t. ex. häst-ar,
har döda-t. En sådan böjning kallas yttre, och de
affix, som därvid nyttjas, kallas böjningselement
(flexiv). En del böjningsformer bildas utan
sådana tillägg, t. ex. man: män; spring: sprang;
hvardera: hvartdera, detta kallas inre
böjning. Stundom kunna båda slagen förekomma i samma
ord, t. ex. moder: mödrar. Äfven böjningsformer
kunna böjas, d. v. s. att ett ord kan samtidigt
uttrycka flera grammatiska kategorier,
t. ex. åk-ande-s, mödrar-na-s, hvarvid (primär) stam
jämte böjningselement bildar en ny (sekundär) stam,
till hvilken nya böjningselement fogas.
Böjningen är i vårt språk af två väsentligt olika
slag, nämligen konjugation l. verbalböjning,
då paradigmet innehåller former med finit (se
d. o.) betydelse, och deklination l. nominalböjning,
då paradigmet saknar sådana. Från syntaktisk synpunkt
indelas böjningen i oberoende och beroende. Oberoende
är en böjning, som ej beror på satssammanhanget,
beroende åter en böjning, som förorsakas af
sammanhanget med ett annat ord, det s. k.
hufvudordet eller styrande ordet, till hvilket det böjda
står som
biord. I ordfogningen ’vilda hästar’ är ’häst-ar’
oberoende böjning, medan däremot :vild-a’ är
beroende. Adjektivet är nämligen böjdt, emedan
det står som bestämning till ett substantiv i
pluralis. Den beroende böjningen är af två slag,
dels rektion, då biordets böjning uttrycker
något, som rör detta själf, t. ex. kungens män,
dels kongruens, då biordets böjning anger en
beskaffenhet hos hufvudordet, t. ex. gammalt
folk. - Med regelbunden böjning menas en sådan, som
uppträder i ett jämförelsevis stort antal fall, med
oregelbunden (sällsynt i andra än mycket ofta använda
ord) en sådan, som finnes endast i ett fåtal fall,
t. ex. liten, bestämd form lilla. - Numera mindre
använda äro termerna stark och svag böjning, hvilka
infördes af Grimm. Med starka substantiv menade han
dem, hvilkas stam ursprungligen slutat på vokal eller
annan konsonant än -n, med svaga dem, hvilkas stam
slutat på -n; med starka verb sådana, som bildade
preteritum medelst inre böjning, med svaga sådana,
som bildade preteritum medelst suffix. - Se rörande
böjningen i svenskan de utförliga redogörelserna
i språklärorna, t. ex. hos Noreen-Sehwartz, Bråte
och Beckman samt A. Noreen, "Inledning till
modersmålets formlära" (1899; 2:a uppl. 1903).
R-n B.
Böjningselement. Se Böjning 3.
Böjningsform. Se Böjning 3.
Böjningsfärger, fys. Se Diffraktion.
Böjningsgaller, fys. Se Diffraktion.
Böjningsgitter, fys. Se Diffraktion.
Böjningshållfasthet, mek., den största
böjningspåkänning per ytenhet, som ett material
förmår uppbära utan att brista. För mjukt järn och
stål är böjningshållfastheten tillnärmelsevis
lika stor som sträckhållfastheten. Prima
tackjärn för byggnadsändamål bör hafva en
böjningshållfasthet af minst 25 kg. per kvmm. För
ekvirke är böjningshållfastheten 600-700 kg. per
kvcm., för furu 300-500 kg. per kvcm. och för
gran något lägre än för furu. Granit har en
böjningshållfasthet af omkr. 90 kg. per kvcm.
G. D.
Böjningslära. Se Böjning 3.
Böjningsmaskin, maskinb., maskin för böjning eller
bockning af bleck, plåt eller stänger af metall.
Böjningsmoment, mek., momentet af den kraft, som
åstadkommer en bjälkes böjning, äfvensom den därmed
lika stora summan af momenten hos de spänningar,
som i en tvärskärning till bjälken uppstå genom
böjningen. Jfr Moment.
Böjningsspektrum, fys. Se Diffraktion.
Böjningsspråk, språkv. Se Monosyllabiska språk.
Böjyk-dere l. Bujukdereh ("stor dal"), by
nära Konstantinopel, i ett naturskönt läge vid
Bosporen. Sommarresidens för de europeiska sändebuden.
Bökel, Willem, holländsk fiskare. Se Beukelsz.
Böl-apa. zool. Se Vrålaporna.
Bölare, krigsv., namn på ett fordom brukligt
artillerivapen. Jfr Artilleri.
Böld, patol., dets. som bolde (se d. o.).
Böldpest. Se Pest.
Bolle, Sören, norsk sektstiftare, blef 1734, 20 år
gammal, student från Aarhus skola och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
